Håller den rödgröna regeringen på att bygga ett Solsverige? Eller blir Sverige sist av alla EU-länder att befria sig från kärnkraftens radioaktiva ok?

Såväl MPs energiansvariga riksdagsledamot, Lise Nordin, som MPs miljöminister
Karolina Skog, hävdar att energiöverenskommelsen, som nu omvandlas till regeringspolitik, kommer att leda till kärnkraftsavveckling senast 2040. Andra, till exempel Johan Ehrenberg i ETC, påstår tvärtom att avskaffandet av effektskatten på kärnkraft betyder att MP medverkar till att ”rädda kärnkraften” till framtiden.

Frågan är, milt talat, viktig för ett parti som bildades i efterdyningarna till folkomröstningen om kärnkraft 1980. Först en hyperkort rekapitulation av huvudargumenten mot kärnkraft:

1) Radioaktivitet som frigörs av kärnklyvning är omöjlig att bli av med, den måste omgärdas med drakoniska säkerhetsåtgärder i tiotusentals år. Detta var ett huvudskäl för fysiknobelpristagaren Hannes Alfvén att bli kärnkraftsmotståndare och andlig stöttepelare för Miljöpartiet.

2) Om olyckor inträffar är verkningarna förödande (Tjernobyl, Fukushima).

3) Uranbrytningen är riskabel för befolkningen i området.

4) Avfallshantering och nedmontering av stängda kärnkraftverk är mångdubbelt mer komplicerat, dyrt och tidskrävande än vad kärnkraftsbyggarna förstått. Detta inser man nu till och med i kärnkraftslandet Frankrike. ”Kärnkraftsindustrin har inte alls förutsett livsslutet för reaktorerna, utan självsäkert tagit för givet att den dagen fixar de duktiga ingenjörerna saken”, skriver Le Monde. Men så är det inte alls, visar en fransk parlamentsrapport. Nedmonteringen är enormt komplicerad och tar 30–50 år! (LM 29/4 2017).

5) Det finns en nära koppling mellan kärnkraft och kärnvapen. Den som kan bygga kärnkraftverk kan också, i princip, bygga atombomber, vilket omvärldens strävan att kontrollera Irans kärnkraft är ett slående bevis på.

Det var mot denna bakgrund som en folkrörelse mot kärnkraft växte fram under 1970-talet. När olyckan i Harrisburg inträffade våren 1979 insåg maktpolitikerna att något måste göras. De beslöt att ”låta folket bestämma”. Folkomröstning utlystes till mars 1980. Men folket skulle inte få säga ja eller nej till kärnkraft. Det blev tre linjer, alla ytligt sett nej-linjer! Ingen vågade stå för ja till kärnkraft.

Genom några rader om samhällskontroll av kärnkraften på baksidan av sin valsedel lyckades Socialdemokraterna undvika att behöva föra kampanj tillsammans med M (linje 1). Nu drev de linje 2, ”avveckla, men med förnuft”, tillsammans med FP, mot nej-sidans ”snabbavveckling”, linje 3. Sedan linje 2 blivit någon procent större än linje 3 tolkade riksdagen beslutet som att all kärnkraft skulle vara avvecklad 2010.

Några av oss som inte trodde på detta bildade Miljöpartiet. Vi som minns folkomröstningsbluffen kan inte låta bli att känna igen situationen: Liksom efter 1980 gynnar man kärnkraft (då genom fler reaktorer, nu genom borttagande av effektskatten). Samtidigt säger man att det ändå kommer att bli en avveckling, men långt in i framtiden, då de som ger avvecklingslöftet knappast kommer att sitta kvar i maktställning.

Före fempartiöverenskommelsen sommaren 2016 försvarades avsaknaden av politiskt beslutat slutdatum av MP med att en höjning av effektskatten (=kärnkraftsskatten) skulle leda till marknadspåtvingad kärnkraftsavveckling.

Det var ingen orimlig ståndpunkt. Den fick dessutom stöd av kärnkraftsförespråkarnas raseri. ”Den rödgröna regeringen bör vara ärlig – den svenska kärnkraften hotas inte av svag lönsamhet utan av höjningen av effektskatten” skrev förre linje 2-generalen Hans Blix (Dagens Industri 28/9 2015). Den 7/1 2016 rapporterade Dagens Nyheter: ”Om inte den omstridda effektskatten slopas hotas kraftkoncernens [Vattenfalls] samtliga reaktorer av förtida stängning.”

Den 10/6 2016 rapporterade Dagens Nyheter om fempartiöverenskommelsen: ”Kärnkraftsskatten försvinner. Energiuppgörelsen ger dessutom klartecken för att bygga tio nya kärnkraftsreaktorer som ersättning för befintliga anläggningar”. Ms energipolitiske talesperson Lars Hjälmered konstaterade: ”Vi ser på det sättet till att Sverige ska kunna ha kärnkraft under överskådlig tid”. Lise Nordin (MP) pekade på satsningen på förnybar energi: ”Vi ska bygga sol-, vind-, vattenkraft och bioenergi.” Ja, elcertifikatssystemet är ett ”marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt” (Energimyndigheten). Men räcker det?

”Jag hade aldrig i mina vildaste mardrömmar kunnat föreställa mig att gråsossarna skulle tvinga antikärnkraftspartiet att godta förlängd kärnkraft.”

Jag har svårt att förstå hur man kan fortsätta att försäkra att ”marknaden” kommer att avveckla kärnkraften när man just gått med på att avveckla den marknadsmekanism som argumentationen för marknadsavveckling hänger på. Gröna regeringsföreträdare erkänner att det är en ”politisk bedömning” att kärnkraften avvecklas till 2040. Gör S samma ”politiska bedömning”?  Anser S sig ha inlett en kärnkraftsavveckling? Jag har inte hittat något som tyder på det.

Visst finns länder som satsar på kärnkraft, till exempel Kina. Men av FNs 192 medlemsstater har bara 31 kärnkraft, av EUs medlemsstater bara hälften. Tyskland snabbavvecklar till 2022. Varför är Sverige så avvikande?

Det vore lätt att skylla på kärnkraftsindustrins lobbyister. Effektskattehöjningen bemöttes av en omfattande lobbykampanj. Men att lobba är en medborgerlig rättighet. Om en lobbyist får gehör är det inte dennes fel, utan beslutsfattarnas ansvar. MP-arna i regeringen försökte hålla emot, men blev överkörda av S. Varför?

Ett svar kan vara att MP-arna i regeringen är dåliga förhandlare. En annan möjlighet är att förlängd kärnkraftslivstid är så viktig för ”gråsossar” att de är beredda att pressa MP till regeringssammanbrottets gräns. Ett tredje svar kanske är att taktiker inom S hoppas kunna mala sönder MP för att bli av med en framtidskonkurrent.

Naturligtvis har MPs regeringspolitiker ett ansvar för vad de godtar. Samtidigt är det inte lätt för dem. Att hoppa av regeringen skulle kunna straffa sig eftersom många väljare kan se det som att man smiter undan ansvar och dessutom förlorar det gröna inflytande man trots allt haft. Att stanna kvar trots svårsmälta eftergifter kan uppfattas som svek mot grundidéer. I det läget har MP-ledningen valt att lyfta fram det positiva (energicertifikatsystemet) och försöka presentera det negativa som uthärdligt (visserligen ingen effektskatt, men kanske ändå marknadsstyrning till avveckling).

Håller det? För egen del får jag nog inte veta, jag fyller 97 år 2040. Jag är inte nöjd med allt MPs regeringsfolk gör. Men jag är ännu mer missnöjd med Socialdemokraternas maktpolitik. Jag väntade mig tuffa tag i förhandlingarna i regeringen, men ändå en rimlig maktbalans. Jag hade aldrig i mina vildaste mardrömmar kunnat föreställa mig att gråsossarna skulle tvinga antikärnkraftspartiet att godta förlängd kärnkraft.