Bekanta till mig, ett par, håller på att starta en liten rörelse. De gick till en bank för att skaffa sig ett företagskonto, vilket kostar 1 200 kr per år. Ja, för att ha ett konto för olika självklara transaktioner.

Men banken de kontaktade mötte dem med en automatiserad och systematiserad misstro mot småfolkets behov: ”Det här måste vi undersöka noggrannare, ifall er idé verkar bra, vi får se om vi kan acceptera er som kunder …”

De har inga betalningsanmärkningar, har skött sig exemplariskt genom livet och nu ville de helt enkelt starta en liten egen verksamhet. Och behövde ett enkelt, nödvändigt konto.

De sökte ingen kredit, ändå var det som om banken tyckte att de hotade hela bankväsendet med sin enkla förfrågan. Och att de därför måste kontrolleras in i märgen. Trots att banken inte skulle ta någon risk, utan istället få in dryga tusenlappen per år för kontot i fråga.

Vad fan – ett konto, anser jag, borde vara varje medborgares rättighet att få, liksom varje liten enskild näringsidkares. Utan eget konto för in- och utgående pengar funkar ju nästan ingenting i dag.

Hanteringen av mina bekanta är bara ett exempel på hur bankerna ofta agerar mot människor som inte har en massa stålar. De är misstänksamma, ogina och det man i dagligt tal skulle kalla oförskämda.

Är man riktigt fattig, då kan banken direkt vara ens fiende, vilket ytterligare försvårar livsomständigheterna. Gatutidningen Situation Sthlm har till exempel skrivit om de hemlösas problem med att få bankkonton. Det tvingar somliga att enbart använda kontanter, vilket bankerna tar oskäligt höga avgifter för. Ja, på de fåtaliga bankkontor som alltjämt befattar sig med medborgarnas kontanter.

Och människor med försörjningsstöd har också problem med att erövra egna konton, där de kan få de samhälleliga allmosorna insatta, och varifrån de kan betala hyror och annat nödvändigt.

Detta trots att Konsumentverket slagit fast att bankerna inte får vägra att ge konton till människor, ifall de inte direkt har utsatt banken för svåra bedrägerier och fällts för det.

Jag väljer här att inte göra den självklart upprörande jämförelsen med vad som sker på annat håll i bankvärlden, med jättebonusar till chefer, miljardvinster och Panamaskandaler. Istället avrundar jag med en liten alldaglig, men belysande, bild av hur bankerna bemöter äldre människor (ur en text jag skrev i Pockettidningen R för ett tag sedan).

”Ute var det bister vinter. En man med rullator väntade tåligt på att få tala med personalen på detta stockholmska bankkontor. Stod där med sin nummerlapp. I ena handen hade han några sedlar. Kanske skulle han sätta in några kronor till ett barnbarn eller något annat. Så kom han fram till luckan.

– Nej, här har tar vi inte emot kontanter. Men gå till vårt andra kontor istället, ligger bara en kvart bort, där har de kontanthantering, sa kassörskan. Hon sa det inte ohövligt, men heller inte vänligt. Mera som en nonchalant självklarhet. En kvart på snöhalkiga trottoarer är en bra bit, en lång väg att gå för en man med rullator.”