En dödsdom. En utrotningsmaskin. Det var två omdömen om vad EU:s jordbrukspolitik, som röstades igenom i Europaparlamentet förra veckan, innebär för naturen, klimatet och djuren.

EU:s jordbrukspolitik spelar en avgörande roll för vilken typ av livsmedelsproduktion vi har i EU, hur stora utsläppen från den blir och vilka möjligheter EU har att uppnå klimatmålen. Vidare påverkar den vilka livsmiljöer och vilda arter som försvinner eller kan räddas, samt hur många djur som föds upp för mat och under vilka former.

Det är över 300 miljarder euro, nästan 40 procent, av EU:s budget som står på spel. Dessa våra skattepengar kan antingen plöjas ner i fortsatt industriell djurproduktion, eller så kan de användas för en omställning till en växtbaserad livsmedelsproduktion.

Stora ekonomiska intressen, företrädda av en tung kött- och mjölkindustrilobby, ser till att jordbrukspolitiken är svår att förändra. Inte ens europeiska grisfarmare som rutinmässigt brutit mot EU-förbudet mot att klippa av grisars svansar har hindrats från att få bidrag via EU:s jordbrukspolitik. Endast ett fåtal svenska medier, bland annat Syre, har rapporterat kritiskt om hur EU nu fortsätter att överlämna miljarder euro rakt ner i fickorna på djurindustrierna.

Desto fler medier skrev om turerna runt vegokorvsförbudet, det förslag som syftade till att enbart produkter som innehåller kött från djur ska få kallas för korv och burgare. Man kunde få intrycket av att det var vegokorvsfrågan som allt kretsade runt, och inte de hundratals miljarderna som EU ger i gåva till djurindustrierna.

Ett perspektiv på ”korvkriget” är att frågan kan ses som en symbol för det större skeende där jordbrukspolitiken drivs på av mäktiga ekonomiska intressen i kött- och mjölkindustrin. EU-parlamentarikerna Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren (MP) var inne på denna linje i ett debattinlägg om att korvkriget i EU synliggör hur den destruktiva jordbrukslobbyn arbetar.

Vegokorvsförbudet var en fråga som svenska EU-parlamentariker från höger till vänster kunde ta ställning emot, men av vitt skilda skäl. Man kan också som landsbygdsminister Jennie Nilsson bara betrakta vegokorven som en icke-fråga för politiken. Det är möjligt att ställa sig bakom att EU inte ska lagstifta om namn på mat och hänvisa till att EU inte ska detaljreglera utan att beröra det som jordbrukspolitiken egentligen handlar om: att EU måste ställa om till att producera mer växtbaserade livsmedel.

Eftersom fokus hamnade på vegokorven behövde EU-parlamentariker därmed inte ställas till svars för att de samtidigt röstade för förslag som skyfflar miljarder euro rakt in i industrialiserad djurhållning. Även om korvkriget tillfälligt gav EU:s jordbrukspolitik ett ansikte i media så är det svårt att glädjas åt att vegokorven åtminstone i skrivande stund fortfarande är en korv.