Jag sitter i köket med en kopp kaffe och är ideologisk. Det blir ju så ibland. Jag brukar skilja mellan mina utopiska flummerier och det som behöver hända här och nu för att vanligt folk ska få leva bra liv. Men tänk om det skulle gå att kombinera? Att se till att ett gott samhällssystem också är visionärt, vill något mer än att bara organisera livet här och nu. Och tvärtom.

– Ja, gillessocialism.

En svag och pipig röst kommer från det halvöppna köksfönstret. Koltrasten som håller till bakom huset har satt sig på fönsterkarmen och tittar på mig sådär lite på sniskan som fåglar gör.

– Va? säger jag och stirrar förvånat på trasten.

– En del kallar det folkrörelsesocialism, men jag tycker min variant är snyggare. Jag var ju onekligen språkmänniska. Docent i nordiska språk.

Jag lägger ihop ett och ett. Ernst Wigforss är tydligen på besök. Trevligt, även om han har antagit fågelskepnad.

– Det var under studieåren i Lund som jag blev socialist. 1899 började jag plugga och som du vet var radikala tankegångar, i synnerhet marxistiska, heta under den tiden, också bland relativt välbeställda personer.
– Det var väl bara de som kunde studera? undrar jag.

– Ja. I princip. Men det hindrar ju inte en från att engagera sig.

Jag nickar och funderar på om jag borde bjuda på kaffe. Antagligen skulle det ta livet av en liten fågel inser jag och ställer fram en skål med vatten istället.

– Tack, säger Wigforssfågeln.

Sträng religiös uppväxt

– Du växte upp i ett schartauanskt hem. Det är inte den mest moralistiska kristna rörelsen man kan tänka sig, men den är tämligen sträng och dogmatisk.

– Både och. Det finns något befriande och sunt i dess teologi som fokuserar på den personliga frälsningen, samtidigt som det är rätt grått och mossigt. Men många av de värderingar som jag bar med mig hela livet kom ifrån min uppväxts religiositet.

– Ja, jag känner igen din typ från några av mina vänner. Människor som inte skiljer mellan andliga värden, personlig moral och ideologi. Jag har alltid tyckt att också människor som inte håller en hög moralisk svansföring har rätt att leva i ett gott samhälle, men såna som du kan få mycket gjort.

– Och det fick jag, skrattar Wigforss. Men du har rätt, jag drevs inte bara av en politisk ideologi, jag ville mer.

– Den svenska diplomaten Gunnar Hägglöf skrev om dig att du var ”en säregen typ.  Pacifist, nykterist,  radikal, men framför allt en intellektuell med maktinstinkt och därför i många hänseenden en realist”. Låter lite småtråkigt.

Koltrasten dricker några klunkar vatten och skakar på sig. Jag undrar om han blev förnärmad.

– Kanske det. Men jag hade inte tid att ha det tråkigt. Bara den sysslolösa förbannar syssolösheten.

Mogen debut som politiker

– Du blev inte heltidspolitiker förrän du närmade dig 40, säger jag. Först 1919 kom du in i riksdagen. Men sen tog det en rackarns fart. Finansminister i tre omgångar, den första från 1925, den sista fram till 1949. Om jag räknar rätt var du det i sammanlagt arton år.

– Under dessa decennier byttes det regering rätt ofta, svarar Wigforss. Krig, ekonomiska kriser och en dramatiska samhällsutveckling skapade en sån situation. Det var frustrerande ibland, jag ville ju inte bara lösa de problem som råkade hamna på mitt bord, utan ville nåt mer.

– Minst sagt. Du var anhängare av en idé som jag skulle vilja påstå ligger mycket nära en slags sansad frihetlig marxism som den som jag håller mig med som husideologi. Gillessocialism som du sa tidigare.

Koltrasten gör ett kvittrande ljud ifrån sig.

– Ja. Till skillnad från nutida socialdemokratiska politiker hade min generation fortfarande kontakt med den demokratiska socialismen. Visserligen var vi hängivna motståndare till den sovjetiska statskapitalismen, men vårt tänkande hade samma ursprung.

– Bolsjevismen perverterades ju snabb efter revolutionen. Lenin var inte alla gånger den mest humanistiska personen, direkt, säger jag.

Wigforss skrattar gällt med sin koltraströst.

– Nä, säger han. Jag tror att de ville väl från början, men fastnade i de ständiga motsättningarna inom partiet och i relation till andra starka krafter i samhället. Men det jag trodde på var ett samhälle med flera maktsystem, ett där besluten över saker i samhället hamnade så nära människorna som möjligt. En stark välfärdsstat behöver inte betyda likriktning och instängdhet.

– Mina ideologiska rötter är både liberalism och marxism, säger jag. Det är som om liberalismen är den nödvändiga förstudien till Marx.

– Ja, marxismen blir grund och banal när den inte ackompanjeras av liberalismens tilltro till individen och till marknaden.

Kontraproduktivt att avfärda marknaden

Jag kvicknar till.

– Det där har jag tänkt på. Marknaden alltså. Ett av de traditionella socialisternas misstag, också de statsbärande kommunistiska partierna i historien, är att misstro marknaden som fenomen.

– Det är kontraproduktivt i allra högsta grad. Med en nutida begreppsapparat kan man kalla marknaden för en social konstruktion, en uppfinning som befriat människor. Med en marknad, baserad på pengar, kan människor byta resultatet av sitt arbete fritt med varandra och därigenom befria sig från sega strukturer, släktband, skrå och liknande. Kapitalismen är bara ett sätt att organsiera ett marknadssamhälle på och den socialdemokratiska vägen till ett bättre samhälle är, eller var åtminstone, baserad på att inte kasta ut barnet med badvattnet.

– När jag läser om dig och det du skrivit får jag intrycket av att du egentligen var minst lika radikal i dina mål som många långt vänsterut, men att du hade en mer institutionell inställning till revolutionen.

– Jo, jag ville verkligen omvandla samhället även om jag kanske inte trodde att de utopiska kommunisterna var särskilt realistiska. Men det är ju utopier sällan. Välfärdsstaten är visserligen ett mål i sig, men den är också ett verktyg för långsiktig samhällsförändring. Genom social och ekonomisk trygghet, jämlikhet och jämställdhet och inte minst ett allmänt och öppet utbildningsväsende kan vi långsiktigt bryta klassgränser och skapa ett mer egalitärt samhälle.

– Det samhälle jag växte upp i var nog det mest egalitära någonsin på jorden, säger jag, ändå fanns där jätteproblem. Rasism, patriarkala strukturer, förakt för det som ansågs avvikande sexuellt, när det gäller funktionsgrad och liknande.

– Ja, det är sant, men sådana frågor lever liksom sina egna liv och kräver sina egna rörelser. Inget ekonomiskt system kan i sig lova att utrota alla sådana förtryckande system. Dem kan bara människor tillsammans i olika rörelser påverka. Och tidens gång. Det är farligt att tro att en politisk ideologi plötsligt skulle förändra sättet som folk ser på varandra i sin vardag. Där är liberalerna betydligt mer rimliga.

Koltrasten stelnar till. Lutar på huvudet som om den hört något. Kanske en mask som kryper under marken utanför. Någon insekt? Jag öppnar munnen för att bekräfta det Wigforss just sagt, men stänger den snabbt när fågeln lyfter från fönsterbrädan med ett fluffigt ljud av mjuka fjädrar. Jag tömmer kaffekoppen och ler milt. Jag är inte ensam i mitt politiska hörn.