Borgarbracka är ett gammalt skällsord som för tanken till politiska åsikter åt det konservativa hållet. Så tänkte nog högerbloggaren Rebecca Weidmo Uvell när hon gav sin (numera nedlagda) podd namnet Borgarbrackor.se. Men borgarbrackan är inte politisk i första hand.
Så vad är en bracka? En sorts fattigvårdsinrättningar i Göteborg, inrymda i baracker, meddelar Wikipedia något överraskande, men det är ett villospår. Liksom Slangopedias förklaring, enligt vilken bracka är lika med ”russinet i kakan, det bruna i fickan, det roliga i den hemmarullade cigaretten”.
Borgarna i Kälkestad
Men i Wiktionary närmar vi oss de brackor jag tänker på:
1. (nedsättande) okultiverad människa, person utan vidare vyer
Ur en text från 1904 citeras: ”De voro kälkborgerliga, riktiga brackor allesammans, och den som hade bildning, karaktär och själsförfining kunde må illa af att endast behöfva se på dem.”
2. † (oftast i plural) byxa
Kälkborgerlig är den som liknar borgarna i Kälkestad, en fiktiv småstad i en samling berättelser från 1600-talet, bebodd av trångsynta människor som bara brydde sig om oväsentligheter och saknade perspektiv på livet.
En borgare kunde vara en stadsbo i allmänhet, men mer specifikt en som ägde burskap, som alltså hade rätt att bedriva näringsverksamhet i en viss stad. Handelsmän och hantverkare framför allt. Det var också de som utgjorde borgarståndet i den gamla ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder.
Det fanns ett förakt inom adeln mot borgarna, som visserligen kunde vara lika rika som de, men som tjänade sina pengar på att arbeta. Även studenter såg ofta ner på borgare, som ansågs obildade – en hantverkare eller handelsman hade i regel ingen speciell boklig lärdom.
Bourgoisien
När marxister och kommunister talade om bourgoisien, borgerskapet, på 1800- och 1900-talet var idén inte i första hand att borgaren arbetade ihop sin rikedom, utan tvärtom. Bourgoisien var de ägande, och om de ägde ett varuhus, som Karl-Bertil Jonssons far, eller hade ärvt en förmögenhet, det spelade mindre roll. Det väsentliga var att de blev rika på andras arbete.
Det är också de borgerliga partiernas fokus på ägande och företag som har gett upphov till benämningen borgerlig, fast med en annan syn på saken.
Skinnbyxor och trånga vyer
Bracka är som sagt ett gammalt ord för byxor – korset framför förklaringen i SAOB anger att den användningen är utdöd. Det är ett latinskt lånord, braca heter det på latin, men till latinet kom det från keltiskan som hade lånat det från urgermanskan och så vidare. Så småningom kom brackorna hit och ersatte sin gamla släkting brokor.
Romarna använde ordet med visst förakt om folkgrupper som i motsats till dem själva använde byxor, berättar Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok. Och studenter på 1700-talet använde det, enligt Svenska Akademiens ordbok, om
i sht näringsidkare o. handtverkare (o. deras gesäller) för att beteckna dem ss. personer med trånga vyer o. utan högre kultur (men med tryggad ställning i ekonomiskt hänseende)”.
Från början sa de skinnbracka, för skinnbyxor var enkla plagg som till exempel hantverkare använde.
”Drunknat i det konventionella”
”Ja, jag är artist, men pappa och mamma är brackor” säger en person i Strindbergs Tro och otro 1897. ”Brackan, d. v. s. den som drunknat i det konventionella, har svårt att begripa skämt” skrev en författare vid namn Laurin i Skämtboken 1908.
I dag är bracka inget speciellt vanligt ord – definitionerna i Wikipedia och Slangopedia är tydliga symptom på det. Och den som använder det i namnet på sin podd känner nog inte till ursprunget.
