Som en ond dröm, tänker jag och nyper mig själv i armen. Jag är vaken. Trots att det är mitt på natten. Noterar att det som utspelade sig på skärmen faktiskt händer i verkligheten. I Nashville. Det gör mig beklämd.

Visserligen har jag varit beklämd över sådant som hänt i Nashville förr. Redan i mina mycket unga år var jag bekymrad över hur det lät där. Då var det musiken jag bekymrade mig över. Den var slätstruken. Det var i grannstaden Memphis man gjorde riktig musik. Vi talar 50-tal, rockmusikens barndom.

Då, i mitten på 50-talet, var Joe Biden tonåring och Trump på väg att bli det. Nu stod dom i en universitetslokal i Nashville och debatterade i egenskap av president och presidentutmanare.

Debatten inleddes med att Joe Biden talade om ansiktsmasker, viftade med sin egen mask gång på gång. Det var väldigt osvenskt. I tvivlet på mask och vurmen för öppna skolor har Sverige och Trump något gemensamt. Men det kommer inte svenska medier att kommentera. Här riktar vi in oss på det löjliga, bisarra och sakligt felaktiga när det gäller Trump. Vilket i sig inte är så konstigt. För mycket är ju löjligt, bisarrt och sakligt fel.

Problemet med den mediala ensidigheten är att den nog leder till en bättre bild av Joe Biden än han är värd. Visst talar han för viss social anständighet. Om än mest för medelklassen. Han talar engagerat om allas rätt till sjukvård. Men inte som Sanders. Och visst nämner han klimatet – och har med amerikanska mått hyggliga skrivningar på sin kampanjsida. Men han tänker inte förbjuda fracking.

Krig och fred då? Det är där jag undrade om det jag såg var en ond dröm. Det var mest Biden jag bekymrade mig över. Han nedvärderade försök till avspänning genom samtal. Gammal krigsretorik fladdrade förbi. Förtroendeskapande åtgärder tycktes honom främmande. Hans tal om att de som är dumma mot USA ”ska få betala” kändes oroande. Minnet av demokratiska presidenters vurm för militarisering och krig skrämmer. Hillary Clinton istället för Trump hade inte gjort världen säkrare. Hade inte spänningarna varit än större på Koreahalvön med henne som president?

Kommentarerna efter debatten har i medierna varit uppskattande. Ribban låg nämligen lågt. Trump fick beröm för att han inte betedde sig som en skränig tonåring. Och Biden gjorde inte bort sig. Amerikanskt presidentval 2020. Ridå.

Vad beror det på att sådana som Trump och Biden nu står där de står? Kanske beror det till stor del på medierna i USA. Gammelmediernas konkurrens med sociala medier triggar mer till fördumning än till fördjupning mellan reklamjinglar och pladder. Lägg till det den kristna högerns bisarra predikanter och förakt för vetenskap och upplysning. Och nog kan skuld också läggas på det demokratiska partiets inre kärna. Att lotsa fram Joe Biden var ett svaghetstecken.

Kanske hade det varit bättre om debatten hållits i Memphis, tänkte jag innan jag åter somnade.