För oss som är nördar runt amerikansk politik är Lindsey Graham, republikansk senator sedan arton år från South Carolina, en välkänd figur, först ganska respekterad, sedan hatad med stor intensitet, och till slut kastad till vargarna av sina egna.

Jag vill ägna denna krönika åt att berätta hans historia och resonera runt den, för den innehåller en del intressanta moraliska och filosofiska vinklar, och landa i varför just hans förestående omval rör upp känslor och drar in enorma mängder donationer till hans motståndare. 

Bästa vän med John McCain och nära vän till Joe Biden hörde han länge till den sortens politiker som lade partitillhörigheten åt sidan. Hans mest kritiserade ställningstaganden var det hårdnackade motståndet mot samkönade äktenskap, men hans övriga var lite mer mellanmjölk. Ta bort Obamacare, men behåll skydd för “pre-existing conditions”, behåll Roe v. Wade, det vill säga lagen som ger rätt till abort, men öka skyddet efter vecka 20, och han och John Kerry samarbetade även runt klimatförändringar.

Till detta ska läggas hur han hjälpte John Stewart säkerställa sjukvård för 9-11 first responders (blåljuspersonal som skadades för livet av sin insats 11 september), trots att Stewart tidigare attackerat honom hårt för hans motstånd mot samkönade äktenskap. 

Han var trots allt okontroversiell och respekterad i kretsar långt utanför de egna. 

I valrörelsen för fyra år sedan höll Trevor Noah på The Daily show en intervju med honom som var ärlig, empatisk, rolig, och totalt oväntad, och sedan bowlade de. Senare skulle Trevor beskriva den som en av de bästa han gjort. Graham var en inbiten never-trumper, och sa rakt ut: ”My party is completely screwed up right now”. Han vidhöll den positionen även efter valet. Det fick hans popularitet i South Carolina, som är Trumpland, att halveras, och där någonstans ändrade han ganska plötsligt inställning radikalt. 

Han började stötta Trump, golfa med honom, samarbeta. 
Varför?

Det är ju lite självklart på ett sätt. Samarbete med Trump gav honom tillbaka hans väljarstöd och möjlighet att få igenom de åtgärder han tyckte var viktiga. Det var ju Trump han inte gillade. Inte hans ställningstaganden. Graham valde pragmatik framför integritet. 

Andra har behövt göra liknande val. Palme och VPK, Bildt och Ny demokrati, Alliansen och SD. Faust och Djävulen.

Så länge John McCain levde vacklade Graham ändå runt lite, ibland för Trump, ibland emot honom, men efter McCains bortgång för två år sedan har Graham varit helhjärtat mitt i Trump Camp. Respekten från mitten försvann därmed, men hans popularitet hemma kom tillbaka. Man kan helt enkelt säga att när han insåg att han inte kunde behålla båda lägren valde han ett. Trumps.

Men nu när Trumpmotståndet sinar rejält i hela landet har hans demokratiska motståndare, Jaime Harrison, plötsligt seglat upp som en förvånansvärt stark motståndare i vad som borde ha varit en promenadseger i den starkt republikanska delstaten. 

Och det intressanta är att just kandidater som Graham och Susan Collins från Maine, som tidigare uppfattats som resonabla och haft stor respekt utanför de egna leden, blir de mest hatade när de sviker mitten. Avskyn mot Graham – inte bara bland demokrater, utan även bland de republikaner som kallar sig never-trumpers, däribland The Lincoln project – är långt mer påtagligt än det mot dem som hållit låg profil. Donationer utanför den egna staten till hans motståndarkandidat är näst högst i USA. Bara Martha McSally, som sitter på John McCains gamla stol, har en motståndare med högre donationer, och det beror på att hennes race är tight. Donationerna mot Graham verkar drivas mer av hämnd än strategi. 

Men det såg ändå ut som om Trumpvinden skulle låta Graham tryggt segla till seger. Tills häromdagen. 

Lou Dobbs på Fox News, som tillsammans med Hannity och Judge Janine är en av de mest inbitna Trumpanhängarna, gick ut i sitt program och deklarerade att Graham absolut inte borde bli omvald, eftersom han svikit Trump genom att inte som Head of the Judiciary committee inleda en massa illa underbyggda utredningar runt konspirationsteorier som de som cirkulerar runt Obamagate och Hunter Bidens dator, i syfte att hjälpa Trump. Det Dobbs uttryckte – att senatens arbete ska användas i politiska syften – är förstås synnerligen oetiskt, snudd på korrupt. 

Han valde bort sin heder för att bli omvald av sin Trumpväljarbas, och det borde ha räckt. Men Dobbs ord om att Trumpälskare bör välja bort honom kan mycket väl skala av några procentenheter, och det i sig kan räcka för att han ska förlora. Han har inte den marginalen.

Och då har han ironiskt nog förlorat för att han inte var tillräckligt ohederlig för att missbruka sin position för att hjälpa Trump.