I Georgien närmar sig parlamentsvalet den 31 oktober. Oppositionen anklagar regeringspartiet för att styra pandemins framfart så att den ska gynna dem själva, medan regeringen anklagar utmanaren Mikheil Saakasjvili för att vara en landsförrädare på flykt från sitt land. Per Gahrton analyserar den georgiska politiken på dagens Under ytan.
Trots en kraftig ökning under hösten av covid19-fall tänker Georgien genomföra sitt parlamentsval den 31 oktober. Typiskt för georgiska valkampanjer är tyvärr att oppositionspolitiker nu beskyller regeringen för att styra pandemin så att den ska gynna det egna partiet, Georgiska drömmen.
Ja, ledaren för ett av de mindre oppositionspartierna menar att GD-regimen på något sätt lyckas manipulera så att den både tjänar på lågt antal insjuknade (vilket gällde i landet under våren) och den nu pågående ökningen: ”I våras antog de skepnad av en omtänksam regering, men nu när de har noterat folks negativa inställning (till restriktioner) vågar de inte införa begränsningar”. Eller som det heter: ”Damned if they do, damned if they don’t”. En annan oppositionspolitiker tror att regeringen är nöjd om befolkning drabbas av panik för då kommer färre att gå och rösta och färre valobservatörer anländer.
EU följer valkampanjen
Det är mot denna sorgliga bakgrund man måste förstå EU:s reaktioner. Redan i våras uttryckte EU-kommissionen visserligen tillfredsställelse med att Georgien överlag lever upp till kraven i associationsavtalet, inte minst angående mänskliga rättigheter, men samtidigt uttrycktes oro för den politiska polariseringen. När EU-parlamentet den 15 september debatterade en rapport om associationsavtalets tillämpning, hävdade en ledamot att ”miljardaren Ivanisjvilis skuggregerande utgör hot mot demokratin”. Och nyligen påminde EU:s ambassadör i Tbilisi om att EU noga följer valkampanjen och lyssnar på rapporter från georgiska folkrörelser.
Från det hållet har redan viss oro kommit till uttryck. De unga advokaternas GYLA har i en förvalsrapport noterat fem fall av röstköp, sex fall av våld i samband med valagitation, fem fall av sammanblandning av stat och parti. The International society for fair elections and democracy (ISFED) har observerat ungefär detsamma: röstköp, missbruk av administrativa resurser och dessutom avsked av politiska orsaker och på grund av kyrkans inblandning.
Trötta på Saakasjvili
Frågan är om Georgiska drömmen behöver fiffla för att vinna en tredje valseger. Såväl 2012 som 2016 fick GD-valsegrarna godkänt av internationella observatörer, trots sedvanligt georgiskt bråk i marginalen. Väljarna var genuint trötta på Mikheil Saakasjvilis tioåriga välde från Rosenrevolutionen 2003. Ändå har flera av oppositionspartierna nominerat honom till sin premiärministerkandidat, trots att han är dömd till flerårigt fängelsestraff för diverse utslag av maktmissbruk under sin presidenttid. Dessutom saknar han georgiskt medborgarskap, sedan han flyttat till Ukraina och utsetts till ordförande i president Zelenskijs reformkommitté.
Premiärminister Gakharia har betecknat Saakasjvili som ett hot mot en fredlig valprocess, justitieminister Tsukuliani har sagt att Saakasjvili flyr undan rättvisan och har förnekat sitt land. Men också många oppositionsföreträdare är kritiska. Till och med före detta Saakasjvilimedarbetare i Europeiska Georgien har betecknat honom som maktsökare. Hans före detta kompanjon i Rosenrevolutionen 2003, Nino Burjanadze, är starkt negativ.
Regeringsföreträdare har försäkrat att rättvisan ska ha sin gång om Saakasjvili återvänder till sitt förra hemland. Saakasjvili har svarat att han väntar med att återvända tills väljarna bytt till en regim som kan återge honom hans georgiska medborgarskap. Stödet för Saakasjvili som premiärminister kommer främst från hans gamla parti, det största oppositionspartiet Förenade nationella rörelsen (UNM) plus några småpartier som samarbetar med UNM.
Normaliserad relation med Ryssland
Det är svårt att avgöra om Saakasjvili är ett flöte eller ett sänke för UNM. När han i fjor ställde upp i valet i Ukraina fick hans parti mindre än 1 procent. Georgierna har förstås betydligt större erfarenhet av honom än ukrainarna, men knappast enbart på gott.
Samtidigt kanske de nu håller på att tröttna på GD. Det är sällsynt att ett regeringsparti i en demokrati kan hålla sig vid makten mer än två valperioder. GD har naturligtvis inte lyckats genomföra alla vallöften under sin tid vid makten. Georgien är fortfarande ett ganska fattigt land med stagnerande befolkning (3,7 miljoner) och stor utvandring. Den köpkraftsanpassade per capitainkomsten motsvarar 12 409 dollar/år, vilket kan jämföras med Sveriges 54 628 dollar/år, vilket ger Georgien plats 101 i den globala rikedomstabellen, mot plats 15 för Sverige.
GD-regimens främsta framgång är att den, utan att ge upp kraven på återförening med Abkhazien och Sydossetien och trots tydligt närmande till både EU och Nato, har lyckats normalisera relationen till Ryssland. Den viktiga exporten av vin och mineralvatten norrut har återupptagits och floden av ryska turister söderut har ökat kraftigt.
Ryssvänligt?
En del rapportörer menar sig se ökad ”ryssvänlighet” i Georgien. Kanske trodde GD-regimen att så faktiskt var fallet när den i juni 2019 i samband med en konferens för ortodoxa parlamentsledamöter lät en rysk dumaledamot hålla tal från det georgiska parlamentets talarstol. Då tog det hus i helvete! Stora protestdemonstrationer utbröt, vilka slogs ned, enligt många med övervåld (trots att ingen dog eller blev allvarligt skadad).
Georgier är i viss mån ryssvänliga, de ser på rysk tv, läser ryska tidningar och böcker och har ofta släktingar bland de hundratusentals georgierna i Ryssland. De gillar ryska människor och rysk kultur. Men de gillar inte rysk politik. Den skillnaden tycks GD-regimen ha lyckats missa.
Juniprotesterna ledde till GD-löften om en radikal valreform, med slopande av majoritetsvalet till 73 av parlamentets 150 platser och avskaffande av 5-procentsspärren. Men när förslaget kom till omröstning svek några GD-ledamöter så att erforderlig majoritet inte uppnåddes. GD-ledningen skyllde på enskilda ledamöter, men många trodde att det var planlagt sabotage för att slippa en valreform som kunde gynna oppositionen. Nya protestdemonstrationer i november ledde efter många turer till att en ny valordning kunde klubbas 29/6 i år, under nästan total enighet.
Nu ska 120 platser väljas proportionellt med en enprocentsspärr, 30 i enpersonskretsar; dessutom ska minst 25 procent av de valda vara kvinnor. Tuffa regler finns också för valkampanjen, vilket redan lett till att ett parti dömts att böta 2 000 lari (5 500 sek) för antiturkiska texter i sitt valmaterial. De flesta partier har undertecknat en etisk uppförandekod för valkampen, vilket fått beröm av EU. Men redan har företrädare för åtskilliga partier uttryckt misstro mot att motparterna kommer att hålla vad de skrivit under på.
GD verkar vinna
Alla opinionsmätningar tyder på att GD kommer att vinna, men med mindre övervikt än 2016 då partiet fick 49 procent och 115 mandat. Nu ger de flesta mätningar GD 35–40 procent. UNM fick 2016 27 procent och 27 mandat och får i opinionen i dag cirka 15 procent. Det betyder tillbakagång för båda. Det tredje partiet som kom in i parlamentet 2016, Patriotalliansen, ligger på ungefär oförändrad nivå, 4–6 procent, ungefär samma nivå som flera andra oppositionspartier, bland annat UNM-utbrytarna Europeiska Georgien och landets äldsta parti, Labour.
Det mesta tyder på att varken GD eller UNM kan vinna egen parlamentsmajoritet. Därför har det börjat spekuleras om koalitioner, vilket vore något nytt för det demokratiska Georgien som hittills styrts av ett dominerande parti. Frågan är alltså inte om Georgiens ska styras av GD eller UNM, utan vilket av de partierna som blir starkt nog att kunna skapa en majoritetskoalition.
Kanske klarar sig GD bättre än väntat, fler georgier än för ett år sedan är nöjda med demokratin och tycker att landet utvecklas åt rätt håll. Men det lär ändå bli nödvändigt med koalition. En del kommentatorer menar att med en enprocentsspärr kommer kanske ett dussin eller fler av det 60-tal partier som registrerats att få en eller två platser, vilket gör att de inte kan bilda egen partigrupp och därför går miste om talartid och andra verktyg för det politiska arbetet.
Bland dessa maktlösa parlamentariker, vars partier ofta är fiktiva, kan nog många lockas att stödja en koalition utan oöverstigliga politiska krav, bara de får lämplig belöning.
En del tror att GD främst kommer att söka stöd från mer eller mindre ryssvänliga politiker, typ Patriotalliansen eller förra talmannen och Rosenrevolutionären Nino Burjanadze. Andra menat tvärtom att GD kommer att sky sådan som pesten, eftersom sådant samarbete skulle fördömas i Väst.
Lovat avgå efter två år
Mikheil Saakasjvili har lovat att avgå efter två år om han blir vald. Också hans ärkefiende, skaparen av Georgiska drömmen, avgav ett liknande löfte före valet 2012. Och han höll det. Han avgick i november 2013 efter bara drygt ett år som premiärminister. Ändå betraktas han som Georgiens verklige makthavare. Under fem år höll han sig undan offentligheten, men alla visste att han verkade även när han inte syntes. 2018 blev han orolig för att hans politiska livsverk skulle kapsejsa och återvände som ordförande för Georgiska drömmen.
Skulle Saakasjvili verkligen bara stanna som premiärminister i två år? Eller är det en bluff för att förmå tveksamma väljare att ge honom en testperiod? Skulle han efter en sådan avgång återkomma på annat sätt, kanske som presidentkandidat 2022? Vägen dit är dock lång.
Även om UNM skulle bli störst i valet och lyckas bilda en majoritetskoalition återstår att återge Saakasjvili hans georgiska medborgarskap (vilket kanske inte är så svårt) och att upphäva fängelsedomen mot honom (vilket inte lär kunna ske utan strid och komplikationer). I själva verket är UNM & co:s utnämning av Saakasjvili till premiärministerkandidat ett svaghetstecken. Har de ingen annan som med friskt blod kan ta itu med Georgiens problem?
Ingenting tyder på att GD-regimen har varit så dålig och att minnet av Saakasjvilis maktmissbruk är så svagt hos georgierna att något större antal av dem kan lockas att rösta på en person som skulle passat bättre som vd i ett skrupellöst företag än som ledare för en seriös demokrati.
