Sen ett decennium tillbaka leder Kina den globala jakten på råvaror och stormakten är numera världens största producent och konsument av energi. En av diktaturens globala strategier är att investera i förnyelsebar energi i andra länder, men den satsar lika stora delar på fossila bränslen och kärnkraft. Och spionage.
De kinesiska investeringarna sker främst genom det statliga kärnkraftsföretaget China General Nuclear Power Corporation (CGN) och diverse dotterbolag, vars radar inget land går under.
År 2017 fälldes CGN för stöld av amerikansk kärnteknik till militärt bruk och svartlistades i USA. Därefter har fler länder identifierat CGN som ett säkerhetshot, bland annat Storbritannien som enligt Financial Times nu försöker begränsa CGN:s involvering i landets energiprojekt. Men britternas kamp mot den kinesiska diktaturens tentakler är som att slåss mot en väderkvarn, eftersom CGN redan investerat miljardbelopp i den brittiska vindkraften – och i utbyggnaden av kärnkraften.
I Sverige ser regeringen däremot inga problem med CGN:s investeringar i landets energiprojekt, till skillnad från flera lokalsamhällen. Det är därför ingen slump att den kinesiska staten, inte bara här utan överallt enligt Reportrar utan gränser, fokuserar på att undanröja just lokalt förankrade motstånd: Sveriges kommunala vetorätt i vindkraften är en nagel i ögat på den kinesiska investeraren.
I dagsläget står CGN för en femtedel av den pågående byggnationen (planerad mellan år 2017 och 2022) av svensk vindkraft och dess europeiska dotterbolag har köpt majoriteten av den första etappen till Markbygden, i Piteå kommun, som kommer bli Europas största landbaserade vindkraftspark. Sammanlagt har CGN investerat över 16 miljarder kronor i svensk vindkraft, fördelat på olika platser över landet.
I en intervju i Sveriges radios Ekot tidigare i år sa digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) att kinesiska investeringar i energisektorn inte utgör någon säkerhetsrisk: ”Sverige har stora överskott på el. Det innebär att ägande av enskilda vindkraftparker inte kommer vara något bra påtryckningsmedel.”
Ygeman har fel. CGN lobbar för att Sverige ska avskaffa det kommunala vetot i energifrågan, vilket även regeringen med finansmarknadsminister Per Bolund (MP) i spetsen numera omfamnar som en lysande idé. Nyligen tillsatte regeringen en snabbutredning om det kommunala vetots avskaffande, som ska vara klar den 1 juni 2021.
Men låt oss backa ett par steg.
År 2016 besökte den miljöpartistiska finansmarknadsministern Peking och Hongkong för att delta vid invigningen av AIIB (Asian infrastructure investment bank) och på konferensen Asian financial forum, där han bland annat träffade representanter från den kinesiska centralbanken och finansdepartementet. Året därpå, alltså 2017, inleddes Kinas megasatsning i svensk energi.
Som parentes: samma år avslöjades att den före detta alliansregeringen och Försvarsmakten ”missat” att Fortifikationsverket låtit en underleverantör leja bort digitaliseringen av sina ritningar på 2 400 byggnader till ett kinesiskt företag. Och inte heller det var en säkerhetsrisk enligt svenska myndigheter.
Nyligen har Sverige blockat det kinesiska företaget Huawei i utbyggnaden av 5G-nätet, av säkerhetsskäl. Ett annat sannolikt skäl kan vara att man vill värna det svenska företaget Ericsson.
Som vi har sett tar staten inte bara, eller ens främst, hänsyn till säkerhet när den pekar ut säkerhetshot.
Vi bör nu erinra oss tidigare diskussioner i USA och i Storbritannien, där särskilda samband identifierats mellan Kinas energiprojekt och spionage.
Och den stora frågan är om vi, i säkerhetsfrågor och i riksintressen som rör framtida energiförsörjning, kan lita på den svenska staten? Eller den kinesiska? Om inte: Hur skapar vi ett resilient samhälle där varken svenska eller kinesiska statsintressen kan spela ut befolkningen i en framtida maktkamp om resurser och data?
Vi erkänner lokalsamhällets betydelse och vikten av en lokalt förankrad omställning. Och där är det kommunala vetot en av flera viktiga faktorer att beakta.
