Den 19 mars var det ett reportage på radion om hur arga vita män formulerar sitt hat i amerikanska södern och i Sveriges glesbygd. Som lyssnare fick vi följa dessa män som kampanjar för en ny president med namnet Donald Trump. Mannen som de vill ska rädda USA från det mångkulturella och queera. Ett USA som ska se och gynna de hederliga, arbetande vita kärnfamiljerna som sliter för den ”amerikanska drömmen”. Reportaget beskriver även hur svenskar, oftast vita män, till slut hittar ”rätt” hos Sverigedemokraterna av motsvarande orsaker.

Detta är ett identitetsskapande, i det här fallet utifrån arbetarklassidentitet, och det är partiledare som Åkesson och Trump som har förstått behovet av att bygga på det som ligger närmast människan – identiteten.

Jag är den första att vilja blåsa av den fixering som finns vid att definiera sig själv utifrån olika kategorier, baserade på det synliga. Skulle inget hellre vilja än att politiken jobbade för välfärdsreformer för allas bästa, istället för att ständigt hamna i diskussioner kring det personliga och privata, som vilken religion man utövar eller vilken social bas man ser sig tillhöra.

Det är när välfärden säljs ut som olika grupperingar sluter sig samman. Identitetspolitik är ett politiskt ställningstagande som grundar sig på olika egenintressen, baserat på olika individers sociala intressen. Det hänger nära ihop med makt. Det är genom att se konflikter i ett samhälle, som kan vara baserade på identitet, som politiken kan lyckas förändra orättvisor.

Detta skapande av ett ”vi” pågår ständigt. Varför blir det problematiskt först när ”underordnade” minoriteter behöver mötas för igenkänning? Vad kallar vi det när rika på Östermalm eller i Örgryte grupperar sig? Varför ser vi inte på det som identitetspolitik?

Medan kända debattörer retar sig på grupper som söker egna separatistiska rum kan en privilegierad minoritet använda alla rum som finns, från reklamfinansierade till ledare i Sveriges största dagstidningar, till att vräka ut sina idéer. Återigen – det handlar om makt.

Judith Kiros skriver i Dagens nyheter den 20 november 2014 att vi måste komma ihåg att identitetspolitik och de argument som förs fram inte handlar om social mobilitet utan, rent krasst, om överlevnad, om att leva. Att inte utsättas för systematiskt eller personligt våld.

Thomas Engström skrev i Svenska dagbladet den 27 december 2014 att identitetspolitik är en välfärdssjukdom. ”Bara ett samhälle i fred, välstånd och med sedan länge fungerande rättsprinciper har råd att ägna sig åt institutionaliserad grälsjuka” skriver Engström.

Det är precis tvärtom. Det är samhällen där man inte ser den strukturella rasismen och könsdiskrimineringen – de flesta samhällen i dag – som misslyckas. Så länge det finns människor som tror att de är färgblinda och könsneutrala kommer de som upplever diskriminering att ty sig till varandra.

Erkännandets politik går ut på att bekräfta det människor upplever och skapa en politik som utgår från människors behov, som både är basal – mat på bordet – och särskilda: se mig. Det är vad de vita männen i amerikanska Södern och i Sveriges glesbygd ber om. Att bli synliggjorda utifrån sin klassbakgrund. Det är ren och skär politik som behöver formuleras i åtgärder.