För att bidra till ett hållbart samhälle måste den cirkulära ekonomin minska den sammantagna förbrukningen av råvaror och energi. Det gör den inte – istället adderas den till helheten. Om vi vill något annat behöver vi styrmedel, skriver Mikael Malmaeus på veckans Under ytan.
Vilka drivkrafter ligger bakom den ständiga expansionen av ekonomin, i Sverige och världen över, som sker på ett sådant sätt att den hotar klimatet, ekosystemen och mänskligheten? Är det företagens ständiga jakt på högre vinster, eller människors omättliga begär efter konsumtion? Det finns knappast ett enkelt svar för den som ödmjukt söker sanningen, men det finns en ekonomisk tumregel.
Tillgång och efterfrågan
På kort sikt styrs den ekonomiska produktionen av marknadskrafterna: konsumenternas efterfrågan, finansvärldens nycker och företagens ekonomiska läge. Dessa och andra faktorer ger upphov till konjunkturcykler som gör att produktionsnivån svänger upp och ner.
På lång sikt styrs den ekonomiska produktionen av produktionskapaciteten: tekniken och tillgången till produktionsfaktorer som arbetskraft, produktionsutrustning, energi och råvaror. En ständigt växande produktionskapacitet är den långsiktiga förklaringen till den ekonomiska expansionen, ”tillväxten”, och genom investeringar sker en kontinuerlig uppbyggnad i realkapital – gruvor, fabriker, kraftverk, byggnader och transportsystem. Alla ekonomiska tillväxtmodeller försöker förklara vilka faktorer som är viktigast för att öka produktionskapaciteten. Produktionen genererar också inkomster (löner och vinster) som i praktiken styr efterfrågan på varor och tjänster.
Naturligtvis kan kortsiktiga beslut påverka den långsiktiga utvecklingen och vice versa. Dessutom finns det goda skäl att vara skeptisk till en del av de ekonomiska teorierna. Men den som hävdar att det i verkligheten är tvärtom borde åtminstone kunna motivera det. Och det borde särskilt gälla dem som i andra sammanhang dyrkar marknadens principer.
Bara ett raffinaderi?
I den nyligen aktuella frågan om Preems utbyggnad i Lysekil förekom många intressanta argument. De märkligaste handlade om att det skulle vara bra att raffinera olja i Sverige eftersom det tas för givet att det alltid sker på ett mer hållbart sätt i Sverige än på andra platser. Det finns mer än ett problem med detta argument, men låt oss fundera på följande.
Behövs det exakt ett nytt oljeraffinaderi i världen, eller i den del av världen där Sverige ligger? Och om raffinaderiet byggs i Sverige, byggs det då därmed ingen annanstans? I så fall vore det rimligt att bygga det där det gör minst skada och där hållbarheten prioriteras högst, vilket i teorin skulle kunna vara i Sverige.
Den som argumenterar så behöver dock kunna visa att ett raffinaderi i Sverige faktiskt innebär att det inte byggs ett raffinaderi någon annanstans. Det skulle i så fall strida mot den ekonomiska tumregel som beskrevs inledningsvis. På kort sikt efterfrågar konsumenterna möjligen endast ett enda raffinaderi, och det som tycks ha satt stopp för planerna var att inte ens detta vore lönsamt i coronakrisens spår. Men på lång sikt är det inte konsumenternas efterfrågan som begränsar produktionsnivån. Om oljan bara raffineras går det alltid att hitta köpare – både till Lysekil och till andra raffinaderier. Nu är olja möjligen ett specialfall eftersom politiken emellanåt talar om att fasa ut den – så kanske gäller inte tumregeln i detta fall? Det är fullt möjligt, men inget vi kan ta för givet.
Vad tankevurpan handlar om är föreställningen att behovet av material och energi är oföränderligt, och att marknadens uppgift är att möta detta behov. Ofta är det ett argument för att Sverige ska öka produktionen av stål och elektricitet, eftersom det heter att vi gör det mer hållbart än andra länder. Att möta behoven på ett mer hållbart sätt genom materialåtervinning och energibesparande innovationer är andra strategier som förespråkas för att minska förbrukningen. Ingen av dessa strategier tar dock hänsyn till den generella logiken att på lång sikt ökar samhällets behov om de kan.
Cirkulär ekonomi
En strategi som vunnit popularitet hos både politik och näringsliv är den så kallade cirkulära ekonomin. I den cirkulära ekonomin stannar varorna så länge som möjligt i det ekonomiska kretsloppet även efter att de använts – genom återanvändning, reparation eller återvinning av material. Därigenom borde vi inte behöva utvinna lika mycket material ur naturen och därmed minskar trycket på planeten. Självklart är det en bra princip – men leder den verkligen till målet?
Flera rapporter har nyligen visat att medan materialanvändningen i världen historiskt ökat i ungefär samma takt som global BNP, har den vuxit något snabbare än BNP under 2000-talet. Bilden blir mer komplex för enskilda materialtyper och det finns skillnader mellan länder. Men sammantaget har världsekonomin blivit mer, inte mindre, materialintensiv under de senaste decennierna samtidigt som den cirkulära ekonomin vuxit fram.
Samma dystra trend gäller användningen av fossil energi. Den ökade tillgången till förnybar energi verkar inte minska efterfrågan på kol och olja annat än lokalt och temporärt. Det är svårt att på allvar hävda att det förnybara tränger ut det fossila. Snarare adderas det förnybara till det fossila så att båda ökar. I den mån det förnybara trots allt vinner mark kan det förklaras av att det fossila blir dyrare att utvinna eftersom vi nu borrar på allt mer svårtillgängliga ställen till högre kostnader. I så fall är det åter tillgången som begränsar, inte efterfrågan – helt enligt regeln.
Många jublade när Preem drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut sin kapacitet att raffinera fossila bränslen, och detta har anförts som ett bevis på att fossilt inte är lönsamt längre. Men än är det för tidigt att påstå att efterfrågan faktiskt minskar. Den globala efterfrågan på energi är enorm och växande, och bara politiska beslut som begränsar utvinningen kan på allvar skynda på utfasningen av den fossila energin.
Ersätta – inte addera
Strategier som försöker göra ekonomin mer hållbar genom att tillhandahålla alternativa resurser – förnybara energikällor och återvunnet material – verkar sammantaget öka tillgången på energi och material, och alldeles för lite görs för att säkerställa att återvunna material och förnybar energi ersätter de ohållbara alternativen, och inte bara adderas till dessa.
Att öka tillgången på resurser är det säkraste sättet att skapa tillväxt i ekonomin både i teorin och i praktiken. Det vet alla ekonomer som studerat tillväxtens drivkrafter. Och eftersom ekonomisk tillväxt av de flesta ekonomer och politiker uppfattas som något önskvärt blir också strategier som bygger på principer som skapar tillväxt lätta att omfamna. Men det är ologiskt att tro att samma mekanismer ska vara användbara när vi vill göra motsatsen. Ska vi bryta med systemets logik – och det måste vi göra – måste vi hitta andra vägar framåt.
Samtidigt kan slutsatsen inte vara svartvit. De ekonomiska teorierna är inte vattentäta, och rimligen har både förnybar energi och cirkulär ekonomi en central roll i ett hållbart samhälle. Men det hållbara har i sig självt inte förmågan att tränga ut det ohållbara så länge de ohållbara ekonomiska drivkrafterna inte motverkas. Ökar vi möjligheterna till produktion och konsumtion leder det sannolikt till att dessa möjligheter utnyttjas. Om vi vill något annat behövs andra styrmedel. Det går helt enkelt inte att bromsa med gaspedalen.
