När nyheterna avlöst färdigt varandra, när folkdomstolen har sagt sitt och pastakungens eller På spåret-rektorns alla jobb har avslutats och när alla halvhjärtade efterrationaliseringar är iordningställda, så kan jag inte dra mig från att fundera på varför vi har så svårt att se på oss själva som förövare, förtryckare eller medlöpare och hur lögner får oss att fortsätta.

Jag är säker på att även personer som Johan af Donner, som svindlade Cancerfonden och Röda korset på miljontals kronor för att efterlikna sin välbärgade umgängeskrets som slängde bort stora summor i Alperna på sportloven, också har eller har haft svårt att se sig själv som förövare.

Det är svårt att erkänna sina destruktiva beteenden eller åsikter – om vi nu kan erkänna dem så har vi en annan talang och det är att vi kan distansera oss från dem. Vi skapar sanningar som passar vår världsbild. Att rucka på en övertygelse som en investerat mycket i kan skapa ångest som en i sin tur kan hantera genom undvikande eller förnekelse.

Om en medger att patriarkatet orsakar stort lidande för kvinnor, icke-binära och sexuella minoriteter så behöver man som till exempel heteroman ändra på mycket.

Om en erkänner att det är människan som har orsakat klimatförändringar så behöver en även medge att lyckade klimatåtgärder inte går att genomföra om vi inte ändrar vårt rådande levnadssätt.

En kan tycka att det är rimligt att kräva att psykiskt mogna människor ska kunna ta in och acceptera jobbiga känslor, men det är mer komplext än så, eftersom det som kan blockera förändringsviljan kan vara allt från politiska orienteringar (där vissa är mer förekommande än andra) till brist på empati, till begränsad öppenhet för nya upplevelser. 

Jag hörde någon säga att våra gamla vanor och åsikter är en konstruerad tvångströja, och det fick mig att tänka på Houdini. Folk trodde att han kunde ta sig ur en rejäl tvångströja för att han var smidig och tokstark, sanningen är att när hans medhjälpare drog åt remmarna så spände han sig och blåste upp sig för att få spelrum att ta sig ur den. 

Tänk om vi kunde göra en Houdini i samma sekund som vi inser att vi har en åsikt om något eller någon? Tänk om vi kunde skapa svängrum nog för att kunna lämna våra betraktelsesätt.

Vi lever i en värld av undertryckande, förträngning och förnekelse där människan inte är hel. 

Vi spottar ut det som inte smakar gott och stänger av. Det som är gott tillhör mig, det som gör ont kommer från någon annan. Allt för att behålla en ideal självbild – men vi kan inte fly för alltid från något som vi inte vill möta.

Om vi erkänner att folkmordsförnekelse, hat mot hazarer, funkofobi eller speciesism existerar så måste vi också acceptera att det finns förövare, och förövarna har många ansikten. 

Jag undrar om det ansiktet är mitt. Eller om det har varit det? Och om det är mitt ansikte, kommer jag att vägra se det? Kommer jag att spotta ut och säga att det onda kommer från någon annan än mig själv?