DEBATT Till alla riksdagsledamöter: Civilsamhället har under årtionden stött flyktingar. Året 2015 synliggjordes det stora engagemang som volontärer ägnar flyktingar och nyanlända.
Det blev aldrig någon flyktingkris. Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, säger i tidningen Hem & hyra: ”När krisen blev mer påtaglig klev civilsamhället in för att lösa en situation som den offentliga sektorn aldrig hade klarat på egen hand”.
Ingen behövde bo i tält, alla fick kläder och mat. Volontärer ordnade sovplatser och lyssnade. ”Jag gick in i mina nyanländas verklighet, så främmande från min; tiden före flykten i krig, med tortyr, våld och ibland svält.”
Barn och ungdomar fick familje- och hvb-hem. De började skolan, fick läxhjälp, fotbollslag och körer. Familjer fick leksaker och möbler. Studiecirklar och språkkaféer uppstod. Arbetsgivare gav jobb. Staten gav civilsamhället pengar.
När den tillfälliga lagen med mera trädde i kraft förändrades uppgiften. Arbete för integrering övergick i livräddningsarbete för utvisningshotade. ”Det knyter sig i min mage. Hur skall jag kunna hjälpa alla som nu hör av sig? Jag är en person som vill hjälpa men nu börjar det bli ohållbart. Fler och fler ungdomar i nöd.”
På Migrationsverket ändrades handläggarnas arbete till en pinnjakt där man inte ska visa sig ”put-benägen”. Fokus flyttades från kvalitet till kvantitet. ”I stället för att som tidigare hjälpa de asylsökande att ange sina skäl till att få asyl, fick de i uppgift att finna skäl och motivera varför de asylsökande inte skulle få asyl.” ”95 % av alla handläggare är schyssta människor och det är därför så många gråter på jobbet. Många mår jättedåligt och blir sjukskrivna.”
Professionella har engagerat sig långt utöver sitt uppdrag. Lärare blev kontaktpersoner eller frivilliga familjehem. Kuratorer och socialsekreterare grät då de ej kunde hjälpa. Jurister och ombud lade ner obetald tid. Anställda på stadsmissioner, Röda korset, Rädda barnen, i kyrkor och församlingar vände ut och in på sig för att hjälpa. Vårdcentraler och tandvårdsmottagningar lade om rutinerna. BUP fick en ny patientgrupp.
Gode männen som åtagit sig att stötta barn tvingades se hur deras skyddslingar plågades. ”Har ni förberett godemannen på att hen helt utan eget psykologiskt stöd har att möta en annan människas djupaste förtvivlan, en älskad människa som förtärs av skräck och hopplöshet? Och att hen får räkna med att till slut förlora den som hen tagit till sitt hjärta?”
Ännu fler engagerar sig ideellt, utan att ta betalt. De bidrar ur egna fickor till mat och livets nödtorft.
Hjälpen organiseras ofta i sociala media men utövas i flyktinggrupper, Röda kors-kretsar, Rädda Barnens lokalföreningar, stadsmissionerna och kyrkornas alla församlingar. Lokala stödgrupper har bildats på snart sagt varje ort i Sverige. De fyller i blanketter, förmedlar kontakter och delar ut mat. Informella bostadsförmedlingar har startats. Vanliga människor stödjer desperata flyktingar – utan dem skulle antalet självmord vara större.
Släkt och vänner rekryteras som frivilliga familjehem. Många är de som skänker pengar, mat, kläder, bohag till flyktingar med eller utan uppehållstillstånd.
Företag har anställt flyktingar för att underlätta integration. Utvisningar medför att de förlorar kompetens.
De som kom 2015 var så många och så unga att de blivit en del av samhället. Svenskfödda barn, ungdomar och vuxna har lärt känna nyanlända i förskolor, skolor, språkkaféer och studiecirklar, i fotbolls-, boxnings- och simklubbar, i orkestrar, körer och teatergrupper. Man har fått grannar från andra världsdelar. Barn har fått storasyskon, ungdomar småsyskon. Vuxna har fått nya barn eller barnbarn. Anställda har fått nya arbetskamrater. Par har bildats och barn har fötts.
På regeringens uppmaning har starka band mellan flyktingar och civilbefolkningen knutits. När våra vänner, bonusbarn och -barnbarn hotas av utvisning ökar vårt engagemang.
Många är nu desillusionerade. Efter att ha följt asylprocesser har vi förlorat tilliten till Sverige som ett land med rättssäkra myndighetsprocesser. I nästa val kommer många att ha bytt parti.
En före detta god man berättar ”hur frustrationen övergår till vanmäktig vrede när godemannen tvingas åse vad som görs mot den unge”. Ibland har deras nya barn inte orkat. ”Jag åkte med dig i ambulansen och satt dag och natt med dig på sjukhuset, strök din rygg.” – ”Sjukhuset berättade att fem personer nu lever vidare tack vare min sons organdonation. Fantastiskt, men det var ju vi som familj som skulle leva vidare …”.
Det finns hjälpare som farit mycket illa. En socialarbetare för ensamkommande barn säger: ”Familjehemmen har trasats sönder av den behandling deras barn har utsatts för under asylprocessen. Nu tvingas vi be dem ställa upp som ’förvar’ tills barnet blir 18 år och utvisas. Ingen av dem kommer att ställa upp igen!”
Hur hanteringen av barn och ungdomar påverkar de nya syskonen, skolkamraterna, fritidskompisarna vet vi inte. Kanske får de aldrig tillit till systemet. ”Nu har jag en sista fråga till dig [Stefan Löfven], en av de frågor som håller mig vaken om nätterna: Vad ska jag säga till min sexåring när han frågar vart hans storebror tagit vägen?”
En del har fått glädjen att se sina skyddslingar börja sitt liv på riktigt. Andra försöker nu hjälpa på distans, i Kabul, Teheran eller Paris. Svenska pengar slussas dit för ”hjälp på plats”.
Kommuner har tvingats till svåra prioriteringar. Så här säger 38 kommunpolitiker från 26 kommuner och alla riksdagspartier utom SD om risken för utvisning av ungdomar som läst färdigt gymnasiet: ”Som kommunpolitiker vill vi skörda frukterna av våra investeringar och tycker därför det vore mycket olyckligt om detta tilläts ske. Vi har utbildat ungdomarna till att bli skattebetalare i ett land med en demografi som gör att vi borde glädjas över alla ungdomar som flyttar hit.”
Asylrättsrörelsen efter 2015 sägs vara den största folkrörelsen sedan antikärnkraftsrörelsen. Då märktes de stora demonstrationerna. I dag är hjälparna upptagna med att ta hand om sina flyktingvänner och nya familjemedlemmar. I coronatider är fysiska manifestationer omöjliga. Opinionsarbetet pågår i insändarspalter, debattartiklar och sociala media. #Vi står inte ut har 78 000 ”gillare”. Den digitala marschen För en mänsklig flyktingpolitik 2020! har 100 deltagande organisationer och tusentals demonstranter. Facebookgruppen #Jag är 2015 har 50 000 medlemmar. Namninsamlingen Här är där man är – permanent uppehållstillstånd för alla som är i Sverige har 37 000 undertecknare.
Många ”vanliga” människor har träffat flyktingar i vardagen. Frågar man dem ”tycker du att NN ska utvisas?” får man svaret ”nej”. Enligt två undersökningar av Röda korset, Rädda barnen och Svenska kyrkan vill majoriteten av befolkningen att barn och sjuka ska få stanna och att familjeåterförening underlättas.
Flyktingarna från 2015–2016 är i åldersgrupper som Sverige behöver. Efter fem år här är de integrerade, jobbar, hämtar barn på dagis, tar studenten, bildar familj. De som fick avslag är kvar i landet. Några har inte klarat påfrestningarna och har hamnat på samhällets skuggsida.
I dag finns minst 30 000 utvisningshotade i Sverige. Barnfamiljer som lever under existensminimum. Ungdomar som snart helt försörjer sig på arbete. Vuxna som prickfritt skött sina arbeten. Andra som trots att de saknar uppehållstillstånd försöker integrera sig i samhället.
Bara att tvångsutvisa cirka 10 000 ungdomar till Afghanistan tar 10–20 år och kostar över en miljard kronor. Stora investeringar kastas bort.
I juli 2021 ska en ny asyllagstiftning införas. Vi hoppas att den tillfälliga lagens omänskliga begränsningar tas bort. Dessutom behövs en lösning för alla dem som nu finns i Sverige. Ge dem permanenta uppehållstillstånd! Då sparas stora resurser in samtidigt som vi får arbetskraft – från bärplockare till läkare.
Att låta dem stanna i Sverige är det enda mänskliga, både gentemot dem och oss hundratusentals hjälpare som skulle kunna andas ut och se fram emot att umgås med våra nya vänner och familjemedlemmar på ett normalt sätt.
Signerat:
• Ingrid Eckerman – Stoppa utvisningarna till Afghanistan! • Karin Fridell Anter – Stöttepelaren • Thomas Avén – Läkare i världen • EvaMärta Granqvist – Nu är det nog • Anita D’Orazio – Etikkommissionen i Sverige • Elin Wernquist – Barnrättsbyrån • Mark Beckenham – Pingst Integrationsråd • Mona Örjes – Junis/IOGT-NTO • Ellie Civat – Sverige för flyktingamnesti • Joel Larsson – Håll ihop Sverige – Flyktingamnesti för de ensamkommande • Benjamin Fayzi – Ung i Sverige • Örjan Carlbring – #Fem över tolv • Johannes Jensen –Socialistisk politik • Karolina Schultz Danielsson – Afarvänner i Sverige • Benjamin Ladra – Solidarity rising • Sherzad Fatih – Center för försvar av barnens utveckling i Irak CFBRI • Oruda Abu-Hamman – Sveriges ungdomsråd • Jessica Preiman – SFU Sverigefinska ungdomsförbundet • Juni Sowell – Sveriges dövas ungdomsförbund • Ulla Hoffman – Fristadsfonden • Zahra Hosseini – Liv utan gränser • Meta Wiborgh – Föreningen för ideella familjehem i Luleå • Maria Erixon – Allas rätt till liv och skydd, Luleå • Anna Rosenkvist – Ung i Sverige Västerbotten • Åsa Forsberg Johansson – Sundsvalls asylkommitté • Maria Thorell – Krisgruppen Frivillig i Sandviken • Elisabeth Skoglund – Asylkommittén i Gävleborg • Sandra Söderqvist – Krisgruppen flyktingungdomar i Gävle • Janina Bengtsdotter – Föreningen Kompis Falun • Klara Patzauer – Världen i Värmland • Elisabet Rundqvist – ordförande i Uppsalastödet för unga människor som är eller har varit på flykt • Janya Cambronero Severin – Teater Aros i Uppsala • Tomas Tysén – ordförande i Frivilliga familjehem i Österåker • Ann-Sofie – Stöttepelaren Stockholm • Carin Flemström – Haninge frivilliga familjehem • Mina Järleström – Rädda barnen Haninge • Jessica Rydell – Föreningen Drömhotellet Kalmar/Öland • Jan Bolin – Rädda barnen i Kalmar län • Barbro Eldhagen – Stöttepelaren Kalmar • SEMK – Stödföreningen för ensamkommande ungdomar i Mönsterås • Mena Macken Nyberg – Stöttepelaren Sotenäs • Helena Jönebratt – Nätverket för ensamkommande unga i Gislaveds kommun • Mona Kristoffersson – Goda krafter för ensamkommande i Ljungby • Qasim Wahidi – Hemma i Sverige Värnamo • Lennart Frejd – Agape Borås • Kim Lindberg – Refugees welcome • Ingrid Åkesson Holmberg – Kvar i Eksjö • Björn Mellquist – Agape Varberg • Margareta Sidenvall – Hudiksvall-Nordanstigs Asylkommitte • Meta Wiborgh – Kraftsamling för ensamkommande Luleå • Viktoria Sterner – Vi i Världen Karlstad • Stefan Pettersson – Välkommen till Mälaröarna • Per Backman – Dadal utveckling • Matilda Brinck-Larsen – Frivillligorganisationen Agape Göteborg • Maria Wallin – Agape Uddevalla Munkedal Tanum • Pia Dauhn – ordförande i Kulturföreningen Stjärnstoff Karlskrona • Birgitta Jönsson – Agape Halmstad • Paola Lundmark – Asylnätverket Låt dem stanna Umeå • Annica Brenander – Asylgruppen Örebro • Birgitta Jarl Wogenius – Den ideella föreningen Livlinan Upphärad • Bengt Sjöberg ”Flyktingpastorn” – Korskyrkan Filipstad-Hällefors • Tommy Gezelius – Equmeniakyrkan Östersund • Jens Friis-Hansen – Hej Salam – skaparkollektiv och kulturförening på Gotland • Lars Vestgöte – Kvar i Ydre • Linda Hinderyd – Ung Agape Borås • Bertil Johansson – Värmlands säterbrukareförening • Ellen Ström – Vänsterpartiet Umeå • Josefina Söderholm – Frivilliga familjehem i Norrköping • Albin Blomster – Nord Syd i Grästorp • Albin Jansson – Ingen människa är illegal Uppsala • Mona Wehlin – Vita stenens flyktingstöd Stockholm • Lovisa Wassbäck – Frivilliga familjehem i Tyresö • Sheila Carlsson – Rädda barnens lokalavdelning Ljungskile/Uddevalla • Elisabeth Ödman – Föreningen Tollebobarnen
