Redan på eftermiddagen inför årsdagen av de folkliga protesterna som blossade upp över Libanon den 17 oktober 2019, samlades folk runt om i landet. I den södra staden Saida skanderade demonstranter ut sin ilska mot den politiska eliten, rapporterar L´Orient  Le Jour.

I Tripoli, i norra Libanon, var demonstrationer i gång under fredagen.

– Vi vill ha nya val, reformer av vårt juridiska och finansiella system, säger Amira Day, en av demonstranterna i Tripoli.

Protesterna började den 17 oktober 2019 mot en skattehöjning på mobilappen WhatsApp, som används flitigt i landet för att kommunicera. Det är dyrt att ringa på vanligt vis.

Men mycket hade hänt innan dess som byggt upp folkets ilska mot den politiska elit som styrt landet sedan inbördeskrigets slut.  En ständigt växande sopkris som förgiftade landets vackra natur, skogar, berg och vattendrag, livsfarliga kemikalier som bara dumpats rätt ut och med allergier och cancer till följd oroade människor.

I oktober 2019 brann det oregerligt i bergen  i Chouf men regeringen förmådde inte släcka bränderna eftersom de helikoptrar som skulle användas för detta syfte inte underhållits.

Lägg därtill en allt rikare elit som privatiserat badstränder, parker samt bostadsområden och gled runt i lyxbilar mellan plastikkirurger, shopping malls och beach-resorts, medan vanligt folk hänvisades till nedskräpade stränder, smutsiga trottoarer, eller flyktingläger där elkablar vajade livsfarligt i regnet.

Libanon är också ett land med hög arbetslöshet, där högutbildade, trespråkiga unga vuxna inte kan få jobb om de inte har de rätta kontakterna, eller mutar sig fram. I stället hänvisas de till arbete i Gulfstaterna eller utomlands om det inte vill foga sig i korruptionen.

"Politikerna har blivit mer maktlystna"

– Vi är som ett störtande plan. Politikerna har blivit ännu mer arroganta och maktlystna. De har fått tid på sig att ta ut alla pengar de stulit och föra ut dem ur landet. Vi är nu vid den värsta tidpunkten någonsin. En dollar brukade vara vara värd 1500 libanesiska lira, nu motsvarar det 8500, priserna har stigit fem gånger. Vi är det nya Venezuela, säger Reda Reda, konsult i södra Libanon som lämnade landet för två veckor sedan.

Libanon har idag ingen regering som kan styra landet ur det värsta ekonomiska nödläget sedan inbördeskriget.  De fattiga och hemlösa, alla som blivit arbetslösa i spåren av en strikt lockdown efter pandemin, förlitar sig nu på allmosor från grannar, hjälporganisationer eller religiösa samfund. Medelklassen faller ner i fattigdom.  Och den 4 augusti sprängdes 2500 ton ammoniumnitrat i hamnen, i den största icke-nukleära explosionen i historien enligt experter, och gjorde mer än 300 000 hemlösa.

Hälften under fattigdomsstrecket

Den libanesiska diasporan stöttar så gott de kan. Idag bor cirka 12 miljoner libaneser utanför landet. Jämfört med cirka 4,5 miljoner libaneser och 1,5 miljon flyktingar, mestadels syrier och palestinier, i Libanon.

Mer än 55 procent lever idag under fattigdomsstrecket, som innebär att man lever på under 1, 9 dollar om dagen, och 25 procent lever i extrem fattigdom.

Men för ett år sedan var stämningen en annan. Då dansade och ropade tusentals människor ”revolution” på Martyrtorget mitt i Beirut. De ropade, ”Folket vill att regimen faller”, en slogan som också kallats under den arabiska våren, men som då inte nådde Libanon i samma utsträckning. Proteströrelsen var kreativ med graffiti och konst, där politiker hängde ut på en ”Wall of Shame”, yoga och meditation för ett demokratiskt land. Folket organiserade sig, och även välsituerade stödde protesterna, lät chaufförer köra ner vattenflaskor och var ute på kvällarna, insvepta i libanesiska flaggor. Alla tycktes trötta på den lilla elit som skodde sig på systemet.

"Vi är starkare nu"

”Det är uppbar att upproret från 2019 är över”, säger Nizar Hassan, forskare och medlem i organisation Li haqqi, till den libanesiska tidningen The Daily star.

Men alla håller inte med.

– Jag ska demonstrera i morgon. Det libanesiska folket kommer resa sig. Och vi är mycket starkare denna gång efter katastrofen som inträffade med explosionen i augusti. Efter att ha slagit i botten kan vi bara gå uppåt. De är vi eller dem, de korrupta politiska tjuvarna, säger Ajwad Al Ayas som varit engagerad i proteströrelsen sedan skräpkrisen 2015.

Proteströrelsen har gång efter gång kritiserats för att inte ha en ledare, och har då svarat att det finns ledare i kulisserna men att man inte velat utse någon av rädsla för inbördesstrider, och för att inte utnyttjas ytterligare av religiösa falanger.

Många hoppas nu på ett nyval, men Nizar Hassan säger till L´Orient Le Jour att han tror att många kommer att bojkotta ett val om inte vallagen ändras.

Proteströrelsen har sedan länge velat se ändrade lagar där oberoende partier har en chans, vilket också den franske presidenten Emmanuel Macron understrukit upprepade gånger vid förhandlingar med regeringen.

Naturgas i havet och förhandlingar med Israel

Just nu pågår också förhandling mellan Israel och Libanon för första gången på tre decennier. Formellt sett ligger Israel och Libanon fortfarande i krig. Förhandlingarna handlar om deras gemensamma maritima gräns. Naturgasfyndigheter finns i havet utanför och Libanon kan tjäna miljoner dollar på en överenskommelse, skriver tidningen Foreign policy. Förhandlingar sker under FN-flagg och USA är medlare.

En möjlig bromskloss är det shiamuslimska Hizbollah, som bildades som en libanesisk motståndsrörelse mot Israels tidigare ockupation. Idag har de en nyckelposition i den libanesiska regeringen.

Parlamentets talman, Nahib Berri, ledare för den andra shiamuslimska grenen, Amal-rörelsen, säger till New York Times att gasfyndigheterna skulle kunna hjälpa landet att betala sina skulder. Både Hizbollah och Berri är också en del av den politiska elit som proteströrelsen velat se avsatt.

–  Jag är förtvivlad, ett år av protester och inte enda reform. Regeringen är mer intresserad av sin “fredsuppgörelse”, lika med business deal med Israel, än att införa verkliga förändringar. Bankerna har begränsat vad vi får ta ut, mediciner saknas, sjukhusen har höjt priserna, ingen regering finns i sikte och hälften av folket är utan arbete. Vi är hjälplösa och helt ensamma, säger Cyrene Bader, konstnär som varit engagerad i proteströrelsen.

Läs mer om reaktionerna efter explosionen: Som att sparka på en döende man