Jag har i olika sammanhang skrivit om Europa och Europeiska unionen (EU). Nu ska jag behandla ett näraliggande ämne: Östeuropa – Polen, Ungern, Ryssland, Belarus och Ukraina och den politiska ordningen/oordningen därstädes samt konflikter.

Geopolitik blir oundvikligt att avhandla då, likaså ”kulturkamp” och kapitalism och spåren av kommunisttiden. Här kommer några politiska fenomen att dyka upp: kakistokrati, kleptokrati, illiberalism och autokrati (begreppen kommer att förklaras senare). Dessutom kommer jag att osökt behandla USA och Kina. USA med sin auktoritäre och ljugande president och Kina med dess diktatur och expansionism (politiskt, ekonomiskt och militärt).

Härskarteknik och lögner

”Illiberal demokrati” är ett begrepp som lanserades av Ungerns president Viktor Orbán (även om det används tidigare) den 26 juli 2014 i ett tal i den lilla staden Tusnáfüdó (ungerska)/Baile Tusnad (rumänska) i Rumänien där majoriteten är etniska ungrare. Han sa då att en inte nödvändigtvis behöver vara liberal. Att den ungerska nationen inte bara var en grupp individer utan en gemenskap som måste organiseras och stärkas. Och därför ville han konstruera en ny, icke-liberal stat i Ungern.

Vi ser här ett arv från kommunismen – framför allt gäller det Ryssland där identiteten blivit ett problem. ”Visst är vi ryssar men vi lever i före detta Sovjetunionen, Lenin- och Stalinstatyer finns överallt, de gamla läroböckerna används fortfarande.”

Geopolitiskt sett kan vi nämna att Trump lärt sig mycket av Putin: härskarteknik, gränsskydd, korruption och att ljuga hit och dit. Med mera. Även relationen till Kina, i praktiken Rysslands allierade, har förändrats – bättre, sämre, bättre, sämre, och vem vet något om morgondagen?

När de värsta styr

Martha Gessen skriver i sin bok Surviving autocracy att kakistokrati (ett begrepp som lanserades på 1600-talet; ordet har sitt ursprung i två grekiska ord:, kakistos (κάκιστος; värsta) och kratos (κράτος; styre), som bokstavligen betecknar en regering som leds av de värsta individerna) alltså ett styre med de värsta, minst kvalificerade och/eller de som helt saknar skrupler.

Som Sven Jönsson skrivit i en privat konversation på Facebook:

”Kakistokrati kan överleva bara om en kritisk massa kommer att förlora på att den faller – antingen väldigt många som kan förlora rätt lite (Venezuela) eller vanligtvis rätt få som kan förlora väldigt mycket (Orbánistan). När en kakistokrati trots att detta villkor börjar knaka i fogarna försöker den rädda sig genom att vidga kretsen av dem, som har något att förlora på att den faller – antingen genom att inkludera väldigt många som har rätt lite på att förlora på att den faller eller ytterligare rätt få som kommer att förlora väldigt mycket. Det förra leder till statsbankrutt (Perons Argentina) och det senare till regelrätt despoti (Stalins Sovjetunion). Eller så startar man ett krig (=Jönssons lag). Jag ser ingen annan lösning för Trump än att han måste starta ett krig. Kanske ett inbördeskrig.”

Orbán är som sagt illiberal. Och kakistokrat – maktgalen, först kommunist, efter 1989 liberal och runt millennieskiftet illiberal eftersom han trodde att det var på denna vägen som makten kunde erövras. Och han fick rätt till slut. Han är dessutom en nationalpopulist – populisterna menar att de är de enda som företräder Folket mot Eliterna. Detta hindrar dock inte att när de väl kommer till makten så bildar de en ny elit.

Dessutom är Orbán nationalkonservativ – familjen (med en mor, en far och barn, icke-samkönat), kristendomen och nationen är de högsta värdena.

Kleptokrati är ett annat vanligt fenomen i Östeuropa. Praktexemplet torde vara Vladimir Putin och hans kollegor från Sovjettiden – för småsummor köpte de stora gamla Sovjetföretag och om de inte behöll dem lyckades de sälja dem för rejäla summor. Det ser likadant ut i flera östländer. Många ryssar har dessutom blivit både ultranationalister och även homofobiker.

Två kärnkonflikter

Som journalisten Colin Crouch har påpekat har politiken roterat kring två kärnkonflikter alltsedan den franska revolutionen: den mellan favoriserandet av mer eller mindre ekonomisk jämlikhet; och den mellan konservativa, auktoritära värderingar och liberala diton. De viktigaste uppdelningarna mellan politiska partier i de flesta länder passar in i denna ram, men vi har vant oss vid att se det förstnämnda, ta upp frågor om omfördelning genom beskattning, välfärdsstaten och fackföreningarnas roll som seniorpartner.

I Västeuropa, om inte i USA, har detta blivit ännu mer fallet då organiserad religion, den viktigaste historiska bäraren av social konservatism, har minskat i betydelse.

Nu utmanas denna situation av en växande betydelse av en kedja av delvis sammanhängande, delvis ganska oberoende, krafter: den ekonomiska globaliseringen, invandringen och migrationen, asylsökande flyktingar och påståenden om specifika islamiska identiteter, som inkluderar terrorism.

Det handlar om den gamla kampen mellan auktoritär konservatism och liberalism. Många känner att allt som är bekant för dem hotas, att de konfronteras med beslut, kulturella artefakter och närvaron bland dem av personer, allt kommer utanför deras bekanta och pålitliga sfär. De söker säkerhet genom att försöka utesluta de styrkor och människor som gör detta mot dem och längtar efter en svunnen, lycklig tid.

Många människor i den islamiska världen hävdar sin religiösa tro (som här är mycket viktigare än nationalitet som en symbol för ett preglobaliserat förflutet) och sätter upp stränga klädkoder för de i stort sett rättslösa kvinnorna. Amerikaner känner ett hot inte bara från mexikanska invandrare och islamiska terrorister, de blir även upprörda över abort. En mer allmän social konservatism, som mest kraftfullt förkroppsligas i djupt rotade känslor kring sexualitet, blandas med främlingsfientlighet för att introducera nya sociala stöd för den av traditionen givna, inte den nyliberala, rätten.

Hopp och mod trots allt

Går vi mot ett ökat antal diktaturer? Jag tror det och risken är stor. Hatet mot demokratin, till exempel hos Trump, måhända har han fått det från sin grå eminens Peter Thiel. Thiel är en affärsman, han grundade Paypal i Silicon Valley och är uttalad libertarian. Demos kan man inte lita på. Strategin blir då att vända sig till och locka rasister, fattiga arbetslösa, och inte minst kapitalister.

Till sist: det är lätt att vara pessimist men hoppet får aldrig dö. Hopp finns – trots diktaturfasoner i de länder jag behandlat finns det mod speciellt i den yngre generationen som beger sig ut på gatorna i sin kamp för en verklig demokrati och sann yttrandefrihet.

Den tyske sociologen Wolfgang Streeck frågar sig i sin bok How will capitalism end? (Hur kommer kapitalismen att ta slut?) just detta, eftersom han är övertygad om att kapitalismen närmar sig sitt slut. I en konversation undrar jag om han tror att coronapandemin kommer att resultera i kapitalismens slut. Han svarar att nej, det tror han inte, men tror att den kanske indirekt kan bidra till det.

Mycket återstår att avhandla och jag hoppas att komma tillbaka med en del två. Om bland annat autokrati och mer detaljer om de olika länder jag berört.