Jag tillhör de vänsterväljare som inte identifierar sig med V. Missförstå mig inte, jag var som tonåring medlem i VPK/KU och jag står på många sätt för de värderingar jag hade då. Jag har röstat på partiet i alla val jag fått rösta i. Men jag är inte partiet. Partiet är inte jag.

Envist vägrar jag att definiera exakt vilken form av samhälle jag tycker att vi borde leva i efter att kapitalismen brakar samman och avskaffas. Poängen för mig är att bestämma det tillsammans när det sker.

Jag röstar på V för att partiet är en del av en bredare rörelse. V är en parlamentarisk gren av en evig samhällelig kraft. Den består lika mycket av lokala fackledare som sätter ner foten, människor som kedjar fast sig vid träd för att rädda skogar, barnomsorgspersonal som strejkar mot ohållbara arbetsvillkor och kära människor som visar sin lycka utan att backa för reaktionära blickar. Det finns andra liknande grenar, men V har alltid varit den jag helst klättrar i.

En sak är säker. Den där utopiskt inspirerade samhällsförändringen kommer inte att utgå från riksdagen. Politiska maktstrukturer tar sällan beslut om att avskaffa sig själva. Samhällsförändringar sker när motsättningarna blir för stora. Dessa kortvariga fönster för möjlig förändring uppstår med glesa mellanrum. Under dem har vi människor möjligheten att verkligen förändra hur vi relaterar till varandra. Sen börjar den tröga cykeln om. Det gäller att ha en idé om hur man ska hantera dessa situationer snarare än att tro sig vara smart nog att förutspå lösningen på en samhällskonflikt man ännu inte vet vad den kommer att gå ut på.

Samhällssystem kraschar alltid till slut. Det bara är så. Lika självklart är att vi vill leva okej liv i väntan på revolutionen. Demokratisk kontroll över vissa samhällsfunktioner är då en riktigt bra idé. Fördelningspolitik. En välfärdsstat.

Jonas Sjöstedt representerar det för mig. Ett försvar för hygglighet och politisk värme. Vilka utopiska drömmar han bär på har jag ingen aning om, och jag bryr mig föga. Jag struntar i en massa saker som det pysslas med i olika politiska församlingar, men nu har vi gått in i en konflikt om en fundamental princip bakom det socialdemokratiska samhället, ett av de allra mest jämlika samhällena i historien på gott och ont och jag förväntar mig att han försvarar den principen om det så kostar honom allt.

Sjöstedt är inte det minsta naiv. Han är en resultatpolitiker som har turen att vara ett charmtroll. Han vet exakt vad han håller på med, att det både är osannolikt att han lyckas stoppa en urholkning av arbetsrätten och troligt att han står som segrare ändå efteråt. Mitten anförda av Annie Lööf försöker nu haka på den politiska energi som V har producerat. I partiledardebatten kritiserade hon Stefan Löfven för att backa från det de hade kommit överens om. De hade ju bestämt att de skulle förändra arbetsrätten.

Visserligen hade Löfven börjat backa från utredningen om arbetsrätten och sagt att den är ”obalanserad” men det spelar ingen större roll vad en minoritet i riksdagen har förhandlat med en annan minoritet i riksdagen om. Om de inte skapar en egen majoritet tillsammans kan de komma överens om vad de vill, men det lär inte hända något. V släppte igenom den nuvarande regeringen med vissa förbehåll under en svår parlamentarisk kris. Nu hävdar regeringen att V är svikare och centern hävdar att eftersom de redan har kommit överens med regeringen så borde det bli så, trots den parlamentariska verkligheten.

V anklagas för politiskt rävspel och för att inte vara pålitliga och trovärdiga. För mig är det tvärtom. Det de gör är att avslöja hur det politiska rävspelet går till och de gör det genom att vara tjurigt konsekventa med vad de tycker. Om de skulle backa nu skulle jag bli väldigt besviken. Jag har blivit det förut och förlåtit dem, men detta skulle vara den största krisen hittills. Det är svårt att bedöma hur svår den krisen skulle bli och det är ett problem som inte bara gäller mig utan också massor av andra vänsterväljare.

Det är Sjöstedts nöt att knäcka. Jag hoppas att han knäcker den resolut och tydligt innan han lämnar över till Nooshi Dadgostar som i senaste Lördagsintervjun i P1 steg fram som en modern, stark och tydlig vänsterledare.