Det är i år 100 år sedan de svenska hunger- och militärdemonstrationerna mobiliserade arbetare i en våg av protester. Den 5 maj 1917 samlades runt 40 000 personer i Göteborg i det som blev känt som Brödupproret. Som framgår av textraden ”vi vill ha bröd, vi vill ha potatis, vi vill ha varm mat när vi arbetar” ur Nationalteaterns låt Revolutionsoperan var det dyrtiden under kriget som utlöste protesterna. Men snart ställde demonstranterna också krav på åtta timmars arbetsdag och högre löner.

Den 1 maj 2017 tågade de nutida representanterna för denna arbetarrörelse traditionsenligt genom städer och byar för att högtidlighålla kampen. I det parlamentariska arbetet tävlar dock Socialdemokraterna med Moderaterna om att bäst representera kapitalintressen och kallar detta en ansvarsfull, realistisk och folklig politik. I en intervju i Fria Tidningen 1 maj 2017 sätter sociologen Roland Paulsen fingret på problemet med Socialdemokraternas deltagande i majtågen: ”För ett ögonblick spelar man upp något revolutionärt, men som egentligen är väldigt ritualiserat. (…) Jag ser det som ett oerhört hyckleri att Socialdemokraterna har makten att verkställa sin politik, men i praktiken ser vi en anpassning till kapitalets villkor som har pågått en lång tid.”

Samtidigt ägnar sig de radikala politiska röster som bör agera motpol till denna anpassning åt att moralisera över symboliska politiska misstag, som att till exempel inte tala flytande normkritiska utan använda fel ord för en utsatt grupp. Och när de som skulle kunna stå för jämlikhet, solidaritet och frihetlighet inte vågar tro på kollektiv kamp för förändring uppstår ett tomrum där auktoritära och främlingsfientliga svar på dagens svåra politiska frågor frodas.

För att motverka såväl etablissemangets maktutövning som populistiska ledares försök att utnyttja utsatta människors missnöje behöver vi en gemensam politisk rörelse för den globala underklassen – eller prekariatet, för att använda en populär sociologisk term. Det finns tecken på att en mobilisering av en sådan rörelse redan pågår. Antropologen Anna Lowenhaupt Tsing skriver i The mushroom at the end of the world att vi, om vi riktar uppmärksamheten utanför de privilegierades värld, upptäcker en mångfald av politiska protester och alternativ, men att den dominanta nyliberala ideologin osynliggör och omyndigförklarar denna växande rörelse.

Det är svårt att säga vilka händelser som kan få samma betydelse i en ny protestvåg som Brödupproret, Seskarö-upproret 25 maj 1917 och protesterna i Västervik i april det året fick i hunger- och militärdemonstrationerna. Men vi kan fundera över hur denna rörelse bör arbeta och vilka politiska frågor den bör driva.

Många som skriver och pratar om prekariatets politiska kamp, inte minst de som betonar frågor om globala miljöförändringar och miljörättvisa, lyfter att själva kampen är ett politiskt alternativ. Som Aaron Vansintjan, redaktör för reportagesidan Uneven earth och doktorand i miljöhumaniora, skriver om framgången i en protest mot den brittiska kolgruvan Foss-y-fran, finns det en risk att vi glömmer bort att värdera ”de centrala elementen i en ny sorts rörelse som ser matlagning, städning, lek och omsorg som sätt att göra politiskt motstånd” om vi bara mäter framgång utifrån hur mycket protesten påverkar stater och marknadsaktörer i ett kortsiktigt perspektiv. I protesterna växer nya typer av ekonomier och gemenskaper fram. Det är en seger i sig.

I den mån vi också arbetar för parlamentarisk påverkan finns det några systemändrande politiska förslag att utveckla och kämpa för. Med insikter om industricivilisationens brutala ojämlikhet och ekologiska ohållbarhet går dessa förslag ofta längre än de krav på tillgång till mat, arbetstidsförkortning och höjda löner som arbetarna kämpade för 1917. Basinkomst är ett exempel. Alf Hornborg, professor i humanekologi, föreslår en basinkomstliknande valutareform som syftar till att öka den lokala produktionen av det vi behöver för vår försörjning. Vi måste sluta försörja oss på en global marknad som bygger på och samtidigt osynliggör exploatering av människor och miljö på andra platser på jorden. Till detta skulle kunna läggas en decentraliserande jordreform som återför marken till småbrukare och bygemenskaper, och varför inte också skuldavskrivning för att avskaffa en kolonial maktfördelning i världsekonomin?

Tanken på sådana omfattande systemförändringar och på att omvärdera vår syn på samhällsorganisation kan kännas främmande, men det är etablissemangets och populismens alternativ till dessa radikala förändringar som är verkligt orealistiska.