Livet har blivit ännu svårare för de allra fattigaste i Indien. Uttar Pradesh, Bihar och Västbengalen är regioner kända för att exploatera folkgruppen daliterna. För många återvändande migrantarbetarna innebar hemkomsten en återgång till det förflutna.
När fabrikerna stängde i spåren av coronapandemin började mängder av indiska arbetare återvända till sina hembyar i delstater som Uttar Pradesh, Bihar och Västbengalen.
Läget är förvivlat. Mushtaque Ahmed, ordförande för Landsbygdsorganisationen för social utveckling, säger till IPS att närmare 3,5 miljoner arbetare återvänt bara till delstaten Uttar Pradesh. Bara en bråkdel av dem har enligt honom kunnat erbjudas arbeten med hyggliga villkor.
Den senaste tiden har de hårda restriktionerna börjat lättas i Indien, och en del av arbetarna har kunnat återvända till sina industriarbeten. Men många är fortfarande kvar i sina hembyar.
Fattigaste blir jordägarklassens slavar
Tvångsarbete har sedan länge varit förbjudet i Indien. Men i eftersatta områden i delstater som Uttar Pradesh och Bihar har problemen aldrig försvunnit. Här har mäktiga jordägare sedan länge varit vana vid att kunna exploatera personer från lägre kaster genom att utnyttja dem som i stort sett gratis arbetskraft. Och detta har fortsatt, även om det sker mindre öppet i dag.
De här hänger samman med den samhällsstruktur som fortfarande innebär att många så kallade daliter, den grupp som står lägst i rang i den hinduiska sociala hierarkin, tvingas leva i djupaste fattigdom. Läs- och skrivkunnigheten förblir då låg bland daliterna och många av dem saknar möjlighet att ta del av de statliga satsningar som skulle kunna bidra till att förbättra deras liv. Många av dem står också i skuld till sina arbetgivare – ibland genom generationer – som inte kunna läsa eller sätta sig in i villkoren kring ett lån exempelvis. För många av de återvändande migrantarbetarna innebar nu hemkomsten en återgång till en tidigare rangordning som många så länge försökt att brytas.
Fast i skuldslaveriet – allt värre efter pandemin
En vanlig orsak till att människor tvingas in i tvångsarbete är att de står i skuld till sina arbetsgivare efter att ha tagit ett mindre lån. Det kan leda till att hela familjer tvingas arbeta vid tegelugnar eller på åkrar som ägs av långivaren – och skulden kan finnas kvar under flera generationer.
I delstaten Bihar har coronakrisens konsekvenser förvärrats ytterligare av att många byar nyligen drabbats av svåra översvämningar. Det har i sin tur slagit hårt mot de statliga center som finns i regionen för att stötta fattiga mammor och deras små barn – inom ett program som är viktigt för många marginaliserade grupper på landsbygden i hela Indien.
Det finns en risk för att pandemins effekter blir särskilt svåra för många barn. Ökande fattigdom kan leda till att fler familjer blir lurade att mot en mindre summa pengar överlåta sina barn till personer som rekryterar barnarbetare. Det säger Bhanuja Sharan Lal vid MSEMVS, en organisation som bekämpar barnarbete, till IPS.
Barnen fick betala sjukhusnotan
Många kan vittna om hur svår situationen kan bli för fattiga familjer i samband med kriser. Umesh Mari från byn Mayurba i Bihar berättar hur han tvingades ta ett stort lån för att betala för sin frus sjukvårdskostnader. För att kunna återbetala lånet tvingades sedan familjen, som även består av fyra barn, att leta efter nya inkomster.
Två av barnen, däribland 13-årige Ramavatar, blev då erbjudna arbeten på en fabrik på andra sidan gränsen till grannlandet Nepal. Barnen utlovades en lön på motsvarande 40 kronor om dagen. Väl på plats väntade extremt lång arbetsdagar, och barnen erbjöds knappt några raster samtidigt som lönen ofta var försenad. I samband med de nedstängningar som genomfördes i spåren av pandemin lyckades barnen återvända till hembyn. Men familjen måste fortfarande betala tillbaka sitt lån, och risken är stor att barnen kommer att skickas iväg till en annan fabrik så snart tillfälle ges.
Började jobba som 12-åring för att rädda familjen
Ett annat exempel är Devendra Kumar Mulayam som kommer från en dalitfamilj i byn Shahapur i Uttar Pradesh. För IPS berättar han om hur familjen för tio år sedan fick stora problem efter att hans pappa tvingats ta två lån, bland annat efter att hans äldre syster drabbats av en allvarlig olycka.
Det ledde till att han som tolvåring och familjens äldste son fick hoppa av skolan och börja leta efter ett arbete. Med hjälp av en rekryterare hamnade han på en textilfabrik långt hemifrån, där han erbjöds en lön på motsvarande 20 kronor om dagen.
Arbetsdagen kunde vara i upp till 15 timmar och lönen kom inte alltid i tid. Dessutom tvingades han själv betala för de sjukvårdskostnader han ådrog sig i samband med arbetet. Liksom den övriga personalen på fabriken var Devendra Kumar Mulayam under ständig bevakning på arbetsplatsen.
Arbetarna fick inte lämna vare sig fabriken eller sin inkvartering, och den som bröt mot någon regel blev svårt misshandlad.
Vi blev misshandlade och sedan utkastade, Devendra Kumar Mulayam
Efter ett år beslutade sig han för att tillsammans med en grupp medarbetare protestera mot de vidriga förhållandena.
– Då blev vi misshandlade och sedan utkastade. Av rädsla för att polisen skulle återföra oss till fabriken höll vi oss sedan gömda i en närliggande skog i flera dagars tid. Lyckligtvis kunde jag kontakta min familj som därefter fick kontakt med en lokal organisation. De hjälpte mig att bli befriad och att kunna återvända hem, berättar Devendra Kumar Mulayam för IPS.
*Artikeln ingår i en serie texter där IPS rapporterar om människohandel i olika delar av världen, med stöd från Airways Aviation Group.
