Miljöpartiets språkrör har aviserat en nystart och det är inte en dag för sent. Men inte för vad som hänt under de två senaste veckorna, veckor då ”alla” blev som galna.  Statsministern tyckte att han kunde bestämma hur landets alla undersåtar ska hälsa. Bostadsministern fick avgå för att han för sju år sedan råkade jämföra något annat med vad som hände i Tyskland på 30-talet. MPs grundare Per Gahrton skyllde på Israellobbyn och grön press. En miljöpartistisk regeringstjänsteman försökte påverka innehållet i SVTs Aktuellt. En förvirrad forskare och Nalin Pekgul fick (återigen) breda ut sig och förklara att MP är infiltrerat av islamister. Pekguls bevis var att hon hade pratat med några icke namngivna miljöpartister för flera år sedan, forskaren var ännu mer luddig än så. Men det räckte för att få en krypande partisekreterare att förklara att Miljöpartiet nu skulle använda extern expertis för att se om partiet är infiltrerat av islamister …

MP behöver skaka av sig de senaste veckornas drev, men nystarten måste gå djupare än så. Framför allt behöver den handla om annat än personer och fernissa. Partiet måste göra upp med sin fixering vid regeringsmedverkan. Det måste vara ett av flera medel för att nå ett grönt samhälle, inte ett mål i sig. Verklig makt kan en bara ha om en har valmöjligheter och inte låser sig vid ett alternativ. Framför allt måste partiet hitta tillbaka till de gröna idéerna: tillväxt- och arbetskritik, basinkomst, öppna gränser och en radikal miljöpolitik utan förbifarter, kolbrytning och annat som hotar livet på denna planet.
För det ska ske krävs en ny ledning som har stått utanför regeringsprojektet, som inte varit med och kompromissat bort det mesta av vad grön politik heter. Att flytta språkrörstitlarna inom regeringskansliet är därför långt ifrån den nystart som partiet behöver.

När MP 2002 började sitt regeringsprojekt var de stenhårda i förhandlingarna med sossarna och höll i det längsta dörren öppen för att istället samarbeta med borgerliga partier (detta var före Alliansen). Det gav ingen plats i regeringen men däremot gröna framgångar som partiet inte kommit i närheten av i regeringsställning.  Biltullar i Stockholm, friår och flyktingamnesti är några exempel på vad sossarna tvingades bjuda på för att få MPs stöd.
Men ju längre tiden gick utan regeringsmedverkan, desto mer blev ministerposter ett mål och inte ett medel. Först ströks politik som S störde sig på ur programmet. EU-utträde, medborgarlön, tillväxtkritik, snabb avveckling av kärnkraften – inget sågs som heligt.

I nästa steg, inför valet 2010, skrevs en gemensam plattform för S, V, MP. Ingen kan säga att den var grön, men jämfört med dagens regeringspolitik var den illgrön. Vid valförlusten konstaterades dock att den gemensamma politiken inte hade tilltalat någon. För grön för S-väljarna, för grå för MP-väljarna och för liberal för Vs väljare.
Att inte gå till val på en gemensam politik inför 2014 var därför helt rätt. Men att samtidigt binda sig för att delta i en S-regering utan garantier för grön politik var att spola ut de sista gröna idéerna med badvattnet.

Innan en bestämmer sig för att regera ihop måste en förhandla och försäkra sig om att politiken blir tillräckligt bra. Men det skedde aldrig och Socialdemokraterna räknade kallt med att MPs regeringstörst skulle göra dem till en lydig regeringspartner. Och för varje gång MP har låtit sig köras över av S har förhandlingspositionen blivit svagare. Varför ska S bjuda MP på något när de ändå kommer att sitta kvar?
Därför behövs en ny ledning, som inte sitter fast i gamla mönster och överenskommelser. En ledning som inte har lovat S evig regeringstrohet, som S inte kan utgå ifrån stannar i regering om de blir överkörda. Som nystartar politiken, villkorar regeringsmedverkan med grön politik och klart och tydligt är beredd att lämna regeringen om de blir överkörda i grundläggande gröna frågor.

Men det räcker inte, partiet måste också börja väcka opinion för de gröna idéerna. Utan en stark grön opinion kan grön politik aldrig genomföras så länge vi lever i en demokrati. Medan MP ägnat sig åt regeringshantverket har SD skapat en läskig opinion. Och därigenom har de, trots att ingen vill samarbeta med dem, fått igenom mer av sin politik denna mandatperiod än något annat riksdagparti.

Medan MP som regeringsparti haft motgång efter motgång har SD som oppositionsparti haft framgång efter framgång. Ett tips från coachen är därför att låta språkrören slippa ministerportföljer och att ständigt försvara sossepolitik. Låt dem bara vara språkrör för partiet, ett parti som förhoppningvis också börjar hitta tillbaka till verklig grön politik. För är det något som behövs i dagens unkna samhällsklimat är det starka gröna röster.