Katia Wagner är journalist och författare och har tidigare bland annat skrivit om en nätsexhärva i ”Alexandramannen” och om ensamkommande flyktingbarn i ”De förlorade barnen”. I den senaste boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” berättar hon om två poliser i Stockholm som arbetar med barn och ungdomar från Nordafrika. Eftersom det är ett viktigt och aktuellt ämne publicerar Syre ett utdrag ur boken.

Under 2013 söker dubbelt så många marockanska pojkar uppehållstillstånd i Sverige jämfört med året innan, drygt 300 stycken. Det är inte så många i förhållande till antalet ensamkommande barn och ungdomar totalt sett. Det som utmärker dem är att många håller till på gatan. De begår brott. Sover utomhus under broar, i skogsdungar och garage. I december det året får Klara närpolisområde, som Christian tillhör, en ny chef, Tobias Lövström. Citypolisen i Stockholm har då ett särskilt uppdrag att arbeta förebyggande med ungdomar som uppehåller sig på Sergels torg. Det är ett välkänt tillhåll för missbrukare och grupper av ungdomar som gjort olika delar av torget till sitt. Vad Tobias Lövström inte vet när han tillträder är att Plattan också har blivit hemvist åt ensamkommande barn och ungdomar. Det får han reda på första dagen på nya jobbet när Christian söker upp honom och lägger fram det han vid det här laget vet; att ett par hundra pojkar driver runt på gatorna i city och att han misstänker människohandel i flera fall. Han säger också till sin nye chef att intresset internt och från andra myndigheter är svalt.

Det märker Tobias Lövström när han tar med sig informationen till nästa chefsmöte. Nästan ingen av hans kollegor känner till pojkarna på gatan. Några har hört talas om dem men inte satt sig in i läget. Alla är dränerade av egna uppdrag. Det blir uppenbart för honom att kunskaper och strategier saknas. Och han förstår att det är han själv som måste ta itu med situationen.

 

”Ett flertal gånger ställs Christian inför gode män som inte orkar komma och hämta barnen de är ansvariga för.”

Det tar ett tag innan Christian får kontakt med de nordafrikanska pojkarna. Det börjar med att de inte smiter så fort han dyker upp. Vissa säger samma namn varje gång. Han får höra att de är vana vid poliser och vakter som slår, sparkar och jagar dem. Några har sökt asyl. De har god man och HVB-hem, ofta i kommuner långt ute på landsbygden. Pojkarna beskriver en ny vardag som skiljer sig från livet de vant sig vid. Vissa har fått träna fotboll eller gå på gym någon dag i veckan, men den mesta tiden har de suttit inne på sina rum och hatat det. På grund av språket har det på många håll saknats både personal och andra ungdomar att prata med. Den marockanska arabiskan skiljer sig markant från annan arabiska.

Pojkarna säger också till Christian att de haft svårt att anpassa sig till vardagsrutiner. Regler om att man ska äta vid vissa tider, annars blir man utan mat. Att man ska komma hem en viss tidpunkt. Lägga sig vid ett särskilt klockslag. När de fått höra att det finns andra marockanska barn i Stockholm sticker de från hemmet.
Christian träffar inte bara killar som lämnat boenden och ordnade former. Flera har inte ens sökt asyl. De förväntar sig ingen hjälp. De åker planlöst omkring, ibland utan att veta vilken stad de befinner sig i. Håller ihop i små grupper. Några är i tioårsåldern.

De nordafrikanska pojkarna har sedan flera år uppmärksammats i andra europeiska länder. Redan 2008 observerade Oslopolisen många som befann sig i Norge utan att ge sig tillkänna eller söka asyl. De rörde sig i Oslos kända drogmiljöer, som Vaterlandsparken inte långt från Centralstationen. De drev runt mellan städer i Europa och undvek myndigheter för att slippa skickas tillbaka till sina hemländer, eller till något EU-land där de lämnat fingeravtryck men aldrig haft för avsikt att stanna. När den norska polisen under 2011 rensade upp i drogkvarteren försvann ungdomarna från Oslo. Snart dök de upp i andra norska städer och i Sverige.
Det går inte att leva på gatan utan att hamna i kriminalitet och missbruk. Vid varje arbetspass griper Christian pojkar som han misstänker för narkotikabrott. När han tagit in dem för drogtester försöker han hitta lösningar för att få bort dem från gatan. Han kan sitta i timmar i telefon med Migrationsverket, kommuner och gode män för att få fram uppgifter.

En natt, när han står med en påtänd 14-åring som rymt från Norrland, råkar han i luven på en ansvarig socialsekreterare. Hon vägrar skaffa fram ett beslut om tvångsvård. Istället tycker hon att Christian ska hantera situationen. Han blir högljudd och ifrågasätter henne. Det slutar med att hon lägger på. En annan natt säger en socialsekreterare att han inte vill väcka socialnämndens ordförande för att diskutera ett omedelbart omhändertagande.

Vid ytterligare ett tillfälle kan en jourhavande politiker från en socialnämnd inte åka till jobbet för att skicka underlag till ett tvångsvårdsbeslut, han saknar nyckel till kommunhuset. Ett flertal gånger ställs Christian inför gode män som inte orkar komma och hämta barnen de är ansvariga för. När Christian ber om ett möte på Migrationsverket för att reda ut de olika myndigheternas ansvarsområden har ingen tid med honom på flera veckor.

Christian är tagen av att så många är så ointresserade. Han börjar läsa lagtexter, riktlinjer och rapporter. Han kontaktar experter. Ringer hjälporganisationer, Stockholms moské och Svenska kyrkan.

 

”Christian frågade Moha om han blivit tvingad av äldre killar att begå brott. Han hade nekat och börjat gråta.”

Övertidstimmarna blir alltfler. Skrivbordet svämmar över av papper, mappar och små lappar. Dessutom får han ständigt pikar från poliskollegor som är skeptiska till hans arbete. ”Här kommer socialförvaltningen”, säger någon. ”Ska du ner och klappa afghanerna på ryggen idag?” säger en annan. Det har också kommit fram på Klara polisstation att Christian köpt burgare till några killar. De var trötta och smutsiga när han stötte på dem på Plattan och hade inte ätit på flera dagar. En struntsumma för honom. Men det har retat upp vissa. Det är inte någon jävla socialbyrå de jobbar på, får han höra. Han är för engagerad. Det han gör är inte riktigt polisarbete.

(…)

Under 2013 söker dubbelt så många marockanska pojkar uppehållstillstånd i Sverige jämfört med året innan, drygt 300 stycken. Det är inte så många i förhållande till antalet ensamkommande barn och ungdomar totalt sett. Det som utmärker dem är att många håller till på gatan. De begår brott. Sover utomhus under broar, i skogsdungar och garage. I december det året får Klara närpolisområde, som Christian tillhör, en ny chef, Tobias Lövström. Citypolisen i Stockholm har då ett särskilt uppdrag att arbeta förebyggande med ungdomar som uppehåller sig på Sergels torg. Det är ett välkänt tillhåll för missbrukare och grupper av ungdomar som gjort olika delar av torget till sitt. Vad Tobias Lövström inte vet när han tillträder är att Plattan också har blivit hemvist åt ensamkommande barn och ungdomar. Det får han reda på första dagen på nya jobbet när Christian söker upp honom och lägger fram det han vid det här laget vet; att ett par hundra pojkar driver runt på gatorna i city och att han misstänker människohandel i flera fall. Han säger också till sin nye chef att intresset internt och från andra myndigheter är svalt.

Det märker Tobias Lövström när han tar med sig informationen till nästa chefsmöte. Nästan ingen av hans kollegor känner till pojkarna på gatan. Några har hört talas om dem men inte satt sig in i läget. Alla är dränerade av egna uppdrag. Det blir uppenbart för honom att kunskaper och strategier saknas. Och han förstår att det är han själv som måste ta itu med situationen.

Det tar ett tag innan Christian får kontakt med de nordafrikanska pojkarna. Det börjar med att de inte smiter så fort han dyker upp. Vissa säger samma namn varje gång. Han får höra att de är vana vid poliser och vakter som slår, sparkar och jagar dem. Några har sökt asyl. De har god man och HVB-hem, ofta i kommuner långt ute på landsbygden. Pojkarna beskriver en ny vardag som skiljer sig från livet de vant sig vid. Vissa har fått träna fotboll eller gå på gym någon dag i veckan, men den mesta tiden har de suttit inne på sina rum och hatat det. På grund av språket har det på många håll saknats både personal och andra ungdomar att prata med. Den marockanska arabiskan skiljer sig markant från annan arabiska.

Pojkarna säger också till Christian att de haft svårt att anpassa sig till vardagsrutiner. Regler om att man ska äta vid vissa tider, annars blir man utan mat. Att man ska komma hem en viss tidpunkt. Lägga sig vid ett särskilt klockslag. När de fått höra att det finns andra marockanska barn i Stockholm sticker de från hemmet.
Christian träffar inte bara killar som lämnat boenden och ordnade former. Flera har inte ens sökt asyl. De förväntar sig ingen hjälp. De åker planlöst omkring, ibland utan att veta vilken stad de befinner sig i. Håller ihop i små grupper. Några är i tioårsåldern.

De nordafrikanska pojkarna har sedan flera år uppmärksammats i andra europeiska länder. Redan 2008 observerade Oslopolisen många som befann sig i Norge utan att ge sig tillkänna eller söka asyl. De rörde sig i Oslos kända drogmiljöer, som Vaterlandsparken inte långt från Centralstationen. De drev runt mellan städer i Europa och undvek myndigheter för att slippa skickas tillbaka till sina hemländer, eller till något EU-land där de lämnat fingeravtryck men aldrig haft för avsikt att stanna. När den norska polisen under 2011 rensade upp i drogkvarteren försvann ungdomarna från Oslo. Snart dök de upp i andra norska städer och i Sverige.

Det går inte att leva på gatan utan att hamna i kriminalitet och missbruk. Vid varje arbetspass griper Christian pojkar som han misstänker för narkotikabrott. När han tagit in dem för drogtester försöker han hitta lösningar för att få bort dem från gatan. Han kan sitta i timmar i telefon med Migrationsverket, kommuner och gode män för att få fram uppgifter.

En natt, när han står med en påtänd 14-åring som rymt från Norrland, råkar han i luven på en ansvarig socialsekreterare. Hon vägrar skaffa fram ett beslut om tvångsvård. Istället tycker hon att Christian ska hantera situationen. Han blir högljudd och ifrågasätter henne. Det slutar med att hon lägger på. En annan natt säger en socialsekreterare att han inte vill väcka socialnämndens ordförande för att diskutera ett omedelbart omhändertagande.

Vid ytterligare ett tillfälle kan en jourhavande politiker från en socialnämnd inte åka till jobbet för att skicka underlag till ett tvångsvårdsbeslut, han saknar nyckel till kommunhuset. Ett flertal gånger ställs Christian inför gode män som inte orkar komma och hämta barnen de är ansvariga för. När Christian ber om ett möte på Migrationsverket för att reda ut de olika myndigheternas ansvarsområden har ingen tid med honom på flera veckor.

 

Christian är tagen av att så många är så ointresserade. Han börjar läsa lagtexter, riktlinjer och rapporter. Han kontaktar experter. Ringer hjälporganisationer, Stockholms moské och Svenska kyrkan.
Övertidstimmarna blir alltfler. Skrivbordet svämmar över av papper, mappar och små lappar. Dessutom får han ständigt pikar från poliskollegor som är skeptiska till hans arbete. ”Här kommer socialförvaltningen”, säger någon. ”Ska du ner och klappa afghanerna på ryggen idag?” säger en annan. Det har också kommit fram på Klara polisstation att Christian köpt burgare till några killar. De var trötta och smutsiga när han stötte på dem på Plattan och hade inte ätit på flera dagar. En struntsumma för honom. Men det har retat upp vissa. Det är inte någon jävla socialbyrå de jobbar på, får han höra. Han är för engagerad. Det han gör är inte riktigt polisarbete.

(…)

Christian fick en kväll syn på ett nytt ansikte på Plattan och gick fram och hälsade. Pojken sa att han hette Adnan och att han var 16 år. Han hade varit i landet i tre veckor. Det var något som skärpte Christians uppmärksamhet. Kanske att Adnan stod tillsammans med en känd tjuv och själv inte gav intryck av att vara särskilt gatusmart. Han var lågmäld och artig. Efter deras samtal på torget vände Christian tillbaka till polisstationen och letade upp Adnans boende och gode man. Han ringde båda. ”Jag ville att de skulle veta att han var på Plattan i dåligt sällskap.”

 

”Han trodde att han var elva eller tolv när han flyttades till det italienska fastlandet.”

Det väcker oro hos Christian varje gång han ser unga ansikten i området. Särskilt nykomlingar som umgås med kriminellt aktiva. Han ringde därför också till socialtjänsten den här kvällen och gjorde en orosanmälan. En månad senare blev han kontaktad av Adnans gode man. Hon var upprörd. Adnan hade fått telefonsamtal som gjort honom mycket skärrad. Christian och Mikael satte sig i bilen och åkte och träffade pojken en bit ifrån boendet.

”Han var mycket rädd. Han berättade att han flytt från ett kriminellt nätverk. De verkade ha hittat honom.”

Adnan berättade att han rövats bort när han var nio år gammal. Hans pappa ville dra sig ur ett kriminellt nätverk och det blev bråk med två kumpaner som kommit till familjens hus. När de förstod att pappan inte längre tänkte samarbeta tog de pojken.

Adnan tvingades med till Libyen. Där ska han ha varit kvar i många månader, kanske ett helt år. Därefter skickades han till den italienska ön Lampedusa. Han hölls fången där under lång tid, hur länge hade han inget begrepp om. Han trodde att han var elva eller tolv när han flyttades till det italienska fastlandet. Där fick han bo med två kriminella killar som övervakade och misshandlade honom och höll honom inlåst. Kanske var han där i två år. Adnan sa till Christian och Mikael att han använts på olika sätt i nätverkets verksamhet. Han fick bland annat lasta hasch och kokain på lastbilar. En eftermiddag när han satt i en bil stannade de två killarna för att handla. Adnan sprang därifrån. I flera månader levde han sedan på gatan.

Enligt Adnans egna uppgifter tog han sig till Belgien med förhoppningen att kunna starta ett nytt liv. Han hade hört att det fanns många nordafrikanska ungdomar där. Men det blev inte som han hoppades. Han hittade inget jobb, tvingades sova utomhus. Han kände sig jagad och rädd att nätverket skulle hinna ifatt honom. Då och då hörde han av sig till sin familj hemma i Algeriet. Han var noga med att ringa från okända nummer. Föräldrarna ska ha sagt att männen fortfarande letade efter honom. Adnan fortsatte att flacka runt. Han reste till Hamburg, Köpenhamn, Köln, Bergen, tillbaka till Hamburg och vidare till Malmö. Överallt stötte han på killar som liksom han själv försökte hålla sig under radarn, både från myndigheter och vuxna som ville utnyttja dem. De sökte sig till tåg och busstationer, parker och ställen där de kunde värma sig. De höll ihop och skyddade varandra. Dagarna gick till att stilla hungern och att hitta någonstans att sova.

 

”Många av de misstänkta människohandelsoffren hinner försvinna innan polisutredningen kommer igång.”

Andra pojkar hade sagt åt Adnan att ta en buss från Malmö till Stockholm. När han kom fram till huvudstaden gick han runt i city ett tag och bad sedan en arabisktalande person om hjälp att söka asyl.

På Migrationsverket skrevs han in, fick ett boende och en god man. Till en början också lite lugn och ro. Men en kväll hörde personalen ett upprört telefonsamtal. Adnan lät uppriven på rösten. Efteråt kastade han sin telefon i golvet. Senare samma kväll skar han sig. Personalen fick till slut ur honom att det var en man från nätverket som ringt och sagt att han måste komma tillbaka. Adnan hade ingen aning om hur mannen hittat honom. Mannen ringde tre gånger. Varje gång hotade han att döda Adnans familjemedlemmar i Algeriet om han kontaktade polisen. När personalen ändå vände sig till Christian och Mikael fick pojken panik. ”Han var fruktansvärt rädd. Och det var personalen på boendet också. De ville inte ens säga till oss poliser vem i personalen som hade hört telefonsamtalet”, säger Christian.
Adnan var hotad och utsatt för akut fara. Nätverket hade hittat honom. Risken var stor att han skulle tvingas tillbaka. Det enda som kunde rädda honom var skyddat boende på hemlig ort, enligt Christian och Mikael. De kontaktade socialtjänsten med en ny orosanmälan. De gjorde även en brottsanmälan om misstänkt människohandel av barn. För att vara på den säkra sidan förberedde de underlaget för ett ingripande som de lämnade till polismyndighetens dåvarande människohandelsgrupp. Men då hade sommaren kommit.

(…)

En genomgång av 70 misstänkta fall av människohandel med minderåriga i Sverige under perioden 2012–2015 visar att det är mer regel än undantag att utredningarna brister. Inget fall har gått till åtal. Drygt 40 av de minderåriga misstänks ha utsatts för människohandel med sexuellt syfte. Lite mer än 20 av dem är pojkar. De övriga anmälningarna och förundersökningarna gäller tvångsarbete och tiggeri med jämn fördelning mellan pojkar och flickor.

Materialet visar att få konkreta utredningsåtgärder vidtas. Telefonbeslag, kartläggning av de misstänkta offrens omgivning och spaning efter gärningsmän är sällsynta. Barnen och ungdomarna hörs generellt bara en gång, om de överhuvudtaget kallas till förhör. Det är också tydligt att de inte kan räkna med hjälp från samhället. De får bristfällig information inför polisförhören. De förhörs i närvaro av flera vuxna som de aldrig har träffat tidigare. I några fall har det saknats adekvat tolk, i de flesta har det saknats målsägandebiträde. Uppgifter som kommer fram under förhör utreds som regel inte noggrant. Förhören saknar ofta detaljfrågor.
Ett exempel handlar om en pojke som tagits till Sverige av en man, och hållits inlåst i en lägenhet med en handfull andra pojkar. Efter en månad lyckades pojken fly och fick hjälp att söka asyl. Det var Migrationsverket som anmälde misstankar om människohandel och pojken kallades till polisen. Förhöret hölls på engelska, som varken var modersmål för pojken eller förhörsledaren. Pojken fick frågan om någon i Sverige ”gjort något dumt mot honom”. Han svarade nej. Han fick frågan om han ”verkligen berättat allt han vet”. Han svarade ja.

Förhöret saknar centrala uppgifter. Det framgår inte, som det bör, hur långt det är. Det finns inga frågor om vad som skedde i lägenheten där han hölls fången, hur den såg ut, hur dagarna förflöt, vilka de andra pojkarna var, vilka som besökte lägenheten, vilka människor han haft kontakt med. Det enda som framgår är att pojkarna sovit på madrasser och att de inte fick gå ut.

Många av de misstänkta människohandelsoffren hinner försvinna innan polisutredningen kommer igång. Flera av förundersökningarna har blivit nedprioriterade redan initialt, genom att anges som ”ej förtursmål”, trots att utredningar med barn som brottsoffer ska utredas skyndsamt. Flera utredningar har letts av polis och inte av åklagare.

 

Två utredningar utmärker sig. Där har detaljerade förhör hållits och utredare har försökt kartlägga resvägar och uppgifter som kommit fram. Även de ärendena har lagts ner.

Det finns flera fall som handlar om afrikanska pojkar som lurats till Sverige av män som falskt utgett sig för att vara fotbollsagenter. Några har lockats med skolgång. När pojkarna kommit till Sverige har de hållits inlåsta och blivit sexuellt utnyttjade. Männen har tagit deras identitetshandlingar. Ett tydligt mönster i de ärendena är att offrens beskrivningar av övergreppen och tvånget är ingående, medan uppgifter om förövare, platser där pojkarna varit inlåsta och tidpunkter är vaga eller missledande.

Förklaringarna är flera. Offer för människohandel har väldigt lite att tjäna på att medverka i utredningar. Efter förhör är de många gånger utlämnade till människohandlarna igen eftersom skydd från samhället är ovanligt. Bara ett av fyra barn fick skyddat boende utifrån misstankar om människohandel, enligt länsstyrelsens senaste nationella kartläggning. Barnen får också klart för sig att deras medverkan inte hjälper dem att få stanna i landet. I vissa utredningar får de detta explicit förklarat för sig. Ett exempel är en pojke som uppgett att han hållits inlåst i en lägenhet och lyckats fly. I förhörsprotokollet står det: ”Han informeras om att eventuella brott som han kan ha utsatts för i Sverige inte kommer att påverka hans möjligheter att få stanna i landet.”

I de lägena har de minderåriga ofta inga andra möjligheter än att återvända till dem som gjort de illa. Det kan förklara varför de lämnar vaga eller vilseledande uppgifter om gärningsmännen som därför inte kan identifieras.

 

64 % av de 210 barn och ungdomar som under åren 2012–2014 identifierats som misstänkta offer för människohandel är ensamkommande.

Det största hindret för att utredningar om människohandel ska komma vidare sägs ofta vara att offren själva inte vill medverka. Det genomgångna materialet visar att flera av barnen och ungdomarna försökt berätta vad de varit med om, men att de inte blivit trodda. Uppgifter de lämnat har ifrågasatts redan under första förhöret, trots att barnens förtroende för myndighetspersonerna är en förutsättning för att få dem att våga avslöja detaljer.

Det händer också att barn inte kallas till förhör, även när det skulle vara möjligt. I ett fall, där offret var en 14-årig afghansk pojke som misstänktes ha hållits fången och blivit sexuellt utnyttjad under sin flykt, gjordes bedömningen att det inte var någon idé att höra honom. Skälet skulle vara att han sagt till sin gode man att han inte ville medverka i en polisutredning. I ett annat ärende, där flera marockanska pojkar misstänktes vara utsatta för tvångsarbete och sexuellt utnyttjande, kom man fram till samma sak. Fast en av pojkarna fanns identifierad på ett HVB-hem ansågs det lönlöst att höra honom. Sannolikheten att han skulle säga något bedömdes som liten.

Det är ingen nyhet att ensamkommande barn och ungdomar är särskilt exponerade för människohandel. Det är internationellt känt sedan flera år, och EU har kommit med flera rapporter om barnens och ungdomarnas utsatthet. I Sverige slog länsstyrelsen i Stockholm larm 2012. Då hade 166 barn identifierats som misstänkta offer under perioden 2009–2012. En tredjedel av dem var ensamkommande. Det var den första nationella kartläggningen i sitt slag.
I december 2015 kom länsstyrelsens uppföljande genomgång. I den har andelen fördubblats. 64 procent av de 210 barn och ungdomar som under åren 2012–2014 identifierats som misstänkta offer för människohandel är ensamkommande.

(…)

Text: Katia Wagner/Utdrag ur ”Pojkarna och de ensamma poliserna”
Textutdrag gjort av Jerkar Jansson