Längs en skräpig trottoar vandrar jag i Kurt Vonneguts fotspår. Där har han gått och tömt huvudet på sådant som andra människor har placerat där – tankar, bilder, stereotyper. För att slippa ha huvudet fullt med skräp kastar han skräpet över axeln.

I början av sin bok Morgonmål för mästare beskriver han boken som just den här trottoaren. Ja, där ligger några hopknycklade teckningar från boken, till exempel den med ändtarmsöppningen som liknar en sjöstjärna. Den elektriska stolen, vars syfte förklaras vara ”att straffa människor genom att skicka mer elektricitet genom dem än deras kroppar tålde” och en bild av hur den tyska flaggan såg ut ”när tyskarna var fulla med dåliga kemikalier”.

Våra stora hjärnor

Men var är författaren själv? Kan det vara gubben i frack och orange fluga som står här och sträcker fram handen?

– Kilgore Trout, science fiction-författare och ambulerande romanfigur, säger han.

– Åh, Kilgore Trout, du finns ju med i flera av Vonneguts böcker och skriver helt sanslösa historier! Jag gillar Tralfamadore och tralfamadorianerna som lever i fyra dimensioner, säger jag.

– Alla gillar dem, säger Kilgore Trout. Alla som känner till dem. Mina böcker säljer inte så bra.

– De når i alla fall ut genom Kurt Vonnegut. Vet du var han håller hus, förresten?

– Galapagos antagligen. Intervjua mig istället, föreslår Kilgore Trout.

Kurt Vonnegut lär ha sagt att Kilgore Trout är han själv som ung. Men han är inte ung, han är en gammal gubbe med vilt vitt hår – en annan, parallell Kurt Vonnegut, som fortsatte att skriva obemärkt science fiction hela livet och aldrig blev känd. Galapagos är ju långt borta, men … Innan jag hinner svara fräser Trout:

– Äh, jag förstår, det är Kurt som är stjärnan. Fråga på närmsta antikvariat.

Sedan försvinner han bakom ett hörn och bara ett steg bort får jag syn på närmsta antikvariat. Jamen då så. Galapagos står på hyllan vid dörren, säger antikvariatsinnehavaren. Vonneguts roman från 1981 om hur en skara människor blir skeppsbrutna på Galapagosön Santa Rosalia och dessutom ensamma kvar på jorden.

Jag slår upp boken och antikvariatet i den anonyma amerikanska storstaden försvinner bakom mig i tid och rum. Framför mig ligger en blå och vit och sanslöst vacker värld: blåa laguner, klarblå himmel, vita stränder med grupper av fnittrande sälar. Nej, inte sälar utan ättlingar till de skeppsbrutna, en miljon år senare. Mänskligheten 2.0.

Människors liv är så enkla numera, eftersom deras överdimensionerade hjärnor har utvecklats tillbaka, förklarar bokens berättare, Leon Trotsky Trout, son till Kilgore och tidigare skeppsspöke. De simmar, fångar fisk och skrattar så de kiknar när någon pruttar.

– Jag vet, svarar jag, för jag har läst boken förut. Men menar du att Kurt Vonnegut ligger på stranden i vit päls och fnittrar? För då kan det bli svårt med en intervju.

Leon Trotsky rycker på sina immateriella axlar.

– Alltså, Vonnegut och jag tillhörde ju mänskligheten 1.0, men folk läser inte romaner längre. Man får ta seden dit man kommer.

Skrattar hellre

När jag kommer närmare ser jag att sälarnas ansikten är mänskliga. Vackra, pälsklädda och obekymrade. En av dem vinkar med simfoten och jag vinkar tillbaka. Och en av dem är Kurt Vonnegut, som smälter in riktigt bra i sin äggskalsfärgade linnekostym. Han skrattar så han guppar i sanden.

– Hej, säger jag.

– Hej! Åh, besök från den gamla världen. Leon nämnde det.

Han reser sig, borstar av sig sanden och vi promenerar längs lagunen.

– Galapagos. Är det här ditt himmelrike? frågar jag.

– Det är vilsamt. Människors stora hjärnor har ställt så mycket skit. De lurar oss hela tiden att tro att idiotiska saker är rätt. Vi kan invagga oss själva i vad som helst om det verkar socialt lämpligt eller lönsamt. Det gick åt helvete och det här är mänsklighetens nya chans. Hjärnorna har anpassats till vad som behövs för att överleva och föröka sig och trivas. De är lagom, som ni säger. De har simfötter istället för händer, de kan inte skada någon och de kan slappa på stranden hela dagarna.

– Hade det kunnat vara verklighet?

– I ett möjligt universum skulle det kunna vara mänsklighetens räddning. För det är buggar i våra stora hjärnor som gör att krig, kapitalism och miljöförstöring får härja fritt. Men jag var författare, jag skrev romaner. Det finns två sätt att tackla frustration – skratt och gråt. Jag skrattar hellre, för det blir mindre att torka upp efteråt.

Tack för ett intelligent svar på en dum fråga, tänker jag.

– Du skrev att du tömde ditt huvud på skräp som andra människor hade lagt dit. Menar du sådant som fördomar, stereotyper, klichéer?

– Ja, memer skulle man kunna säga.

– Jag tänker på hur dina böcker är skrivna – som om du ser världen på avstånd och med pincett plockar upp saker vi känner till och beskriver dem som något okänt. Som den elektriska stolen i Morgonmål för mästare eller …

– Absolut, det handlar om samma sak. En gång ställde en journalist den här frågan till mig: Hur skulle en journalist från Tralfamadore beskriva vår värld?

– Det är en intressant fråga!

– Vad svarade du?

– De skulle säga att vi saknade framtid eftersom vi saknar förflutet. De lever ju i fyra dimensioner. För dem finns all tid som har varit och all tid som kommer, samtidigt. För oss finns egentligen bara tiden vi lever i. Vi blir totalt hemmablinda. Det skulle vara det viktigaste för en journalist från Tralfamadore att beskriva.

Planetens immunsystem

Ett par blåfotade havssulor står på en sten och tittar på oss. De fåglar vars parningsdans biologiläraren Mary Hepburn dramatiserade för sina elever innan hon led skeppsbrott utanför Santa Rosalia i romanen Galapagos. Deras oerhört blåa fötter skiftar i ultramarin och påfågelsblått, men någon dansuppvisning blir det inte. De nickar åt oss och vi nickar åt dem. Sedan vänder vi.

– Din sista bok, En man utan land, säger jag. I dina andra böcker finns en svart humor med optimism i botten. Men i En man utan land drunknar humorn i svärtan. Vad hände?

– Det var just det: det var inte roligt längre. Det mesta som hände i världen var skit och jag menade allvar med att planetens immunsystem försöker göra sig av med oss. Jag ville inte skriva någon mer bok, men folk envisades.

– Från svart humor utan humor till prutthumor på Santa Rosalias vita stränder, säger jag.

Kurt Vonnegut flinar lite.

– Hoppet om världen försvinner inte för att en gammal surgubbe till författare tappar det mot slutet av sitt liv. Det är bara inte min sak att ta hand om det längre. Men lite synd är det, det händer så mycket tragikomiska grejer på 2010-talet som skulle passa i en bok. En figur som Donald Trump till exempel, han är ju som klippt och skuren.

– Ursäkta, vi stänger nu. Ska du ha boken?

Väggar omkring mig, böcker på hyllor, antikvariatet. Visst ja. Vad gör jag nu? Kan jag vinka till Kurt utan att antikvariatsinnehavaren tror att jag är knäpp? Spela roll, jag vinkar. Kurt Vonnegut vinkar tillbaka mellan pärmarna och ropar något. Jag tror att han säger: Vi ses på Tralfamadore!