DEBATT I dag, den 6 oktober, är det nationella anhörigdagen och vi skriver den här texten för att lyfta fram alla anhöriga som gör värdefulla insatser, men också för att uppmärksamma beslutsfattare i Stockholms stad på situationen.
1,3 miljoner anhöriga i Sverige hjälper eller vårdar en närstående, enligt Anhörigas riksförbund. Som medmänniskor vill vi stötta och hjälpa nära och kära, men samtidigt finns det ett stort behov av insatser för personer med funktionsnedsättning från Stockholms stads sida. Samhället förlitar sig för mycket på att anhöriga ska slita ut sig och riskera sin ekonomi och hälsa i viljan att familjemedlemmar ska få den hjälp de behöver.
Det finns flera exempel på hur samhällets brister slår mot personer med funktionsnedsättning och även påverkar anhörigas livssituation. Det kan handla om allt, från att barns skolgång fallerar på grund av otillgänglighet eller brist på stöd, till otillräckliga insatser inom hemtjänst, boendestöd, assistans eller daglig sysselsättning. Hur många anhöriga är det inte som dagligen sliter sitt hår för att äldre med förvärvad funktionsnedsättning ska få en bra ålderdom? Staden saknar också siffror på hur många personer med funktionsnedsättning som tvingas bo hemma i avsaknad av anpassade bostäder enligt Socialtjänstlagen eller LSS.
Anhöriga lever ofta med det faktum att de vet att deras familjemedlem med funktionsnedsättning är beroende av att de ligger på och ställer krav. Utan engagerade anhöriga skulle många alltså inte få det stöd de behöver, och det är ett alarmerande antal personer som är beroende av anhöriga för detta. Samtidigt varierar anhörigas möjligheter att finnas till hands och för att kunna vara till hjälp behöver stödet från staden förbättras väsentligt.
I Stockholms stads senaste rapport från Funktionshinderombudsmannen står att läsa om de svårigheter som anhöriga möter.
”Staden har ett särskilt program för stöd till anhöriga som ger vägledning med utgångspunkt i socialtjänstlagen (–). Syftet är att förebygga framtida fysisk och psykisk ohälsa till följd av det ansvar som många anhöriga tar för sina närstående. Utredningen som låg till grund för programmet visade att stöd till anhöriga är ett eftersatt område och att det inte erbjuds likvärdigt i staden.”
Just nu står också anhöriga inför en extra utmaning i form av covid-19.
Samhällets bristande förmåga att ta in funktionsrättsperspektiv i denna kris gör att barn med funktionsnedsättning inte lyfts fram i tillräcklig omfattning i myndigheters information, stöd och hjälp. Man kan också fråga sig hur många anhöriga som har fått sätta sina liv på paus för att kunna ta hand om sin partner, mamma eller sitt barn med funktionsnedsättning. Människor som du och jag som tvingats att ta ledigt från jobbet för att kunna vårda personer i riskgrupp i hemmet eller ställa upp när den dagliga sysselsättningen ställts in.
Även om anhöriga både kan och vill göra insatser så behöver samhället göra sin del av arbetet. Enligt socialtjänstlagen ska kommunen ge stöd till anhöriga – samtidigt som staden alltså själv konstaterar att stödet brister och än mindre ges likvärdigt. Det är allvarligt och måste förstås rättas till.
Vi föreslår därför Stockholms stad att:
• Utöka det förebyggande arbetet så anhöriga slipper kämpa för det som enligt lag är självklart.
• Se till att anhöriga får det stöd de behöver i sitt anhörigskap och att stödet erbjuds likvärdigt i staden.
• Utvärdera stadens hantering av covid-19 och hur det särskilt påverkat personer med funktionsnedsättning och anhöriga.
