I Frihamnen i Göteborg, längs Göta älv, ligger Café Fluß – en kreativ mötesplats och konstinstallation av återvunnet material – som en färgstark ö mitt i betongen. Förra söndagen hölls här öppet för sista gången, kanske någonsin, om Göteborgs stad får bestämma.

Kommunen har beslutat att Fluß, som betyder älv på tyska och som anknyter till det forna industriområdets Berlinkänsla, ska rivas. Här ska firandet av Göteborgs 400-års kalas beredas inför nästa år och i Jubileumsparken platsar inte områdets nu enda levande miljö.

Istället för att riva Café Fluß och hela installationen vill dess grundare Johan Schmeling, tillsammans med tusentals andra som har protesterat mot kommunens beslut, göra Fluß till en del av Jubileumsparken. De är kritiska till kommunens sätt att hantera saken: Staden är inte ens intresserad av dialog.
Det demokratiska underskottet är inget isolerat problem. I söndags, alltså Café Fluß sista öppna dag, presenterade Göteborgs-Posten en lista på fastigheter som stadens alliansstyre vill sälja. Sammanlagt handlar det om utförsäljningar för en miljard kronor. 

I många av fastigheterna bedrivs allmännyttiga och kooperativa verksamheter, som bland annat Föräldrakooperativet Vitsippan/Blåsippan vars styrelse av ren tillfällighet tidigare i år fann att deras hus är till salu. Inget hade kommunicerats till förskolan och Förskolenämnden var också ovetandes om planerna. 

I onsdags behandlades förslaget om utförsäljning i kommunfullmäktige. Fortsättning följer, och måste uppmärksammas. Särskilt som Göteborgs stads kommunikation inte är deras starka sida. Som vi har sett här ovan är den tvärtom obefintlig. 

Men det är inte unikt för Göteborg och kan inte enbart skyllas på stadens nuvarande alliansstyre. Tilltagen känns igen från flera kommuner och från andra styren. Att avhysa föreningar, småföretag och allmännyttiga verksamheter från attraktiva fastigheter och platser har länge varit en trend inom stadsutvecklingen, ett begrepp som blivit synonymt med liberalisering och privatisering. 

I den nya boken Ägandet av himmel, hav, skog och bygd skriver arkitekten och historikern Lars Jadelius att dagens lagar kring ägande och besittning är reaktionära: De vilar på en proprietär ideologi som skyddar kapitalet, de rika som mest av alla förbrukar våra gemensamma resurser. Ett annat problem som Jadelius belyser är att samhällets ledande professioner, politiker och tjänstemän, är så överdrivet avlönade att de hellre bevarar sina egna positioner än verkar för gemensamma intressen. Det är en adekvat beskrivning.

Vi kan bara spekulera om Frihamnens öde efter jubileet. På stadens hemsida står det att platsen ”ska fortsätta vara en mötesplats som skapas för och av alla,” men det är svårt att tro när demokratiskt viktiga platser säljs ut på löpande band. Allt talar för att Frihamnen kommer gentrifieras, med dyra bostadsrätter och flashiga företagskontor, som runt Gamlestads Torg med flera andra strategiska knutpunkter i stan.

Men utvecklingen, eller snarare avvecklingen av gemensamma rum, är lika lite ett lokalt problem som en naturlag. Det finns alternativ till enfaldens politik, påminner Jadelius och föreslår en ny ägandefilosofi där inte bara staden och kulturlivet utan även naturen skyddas från att approprieras av elitära grupper. Staden borde tillhöra oss alla, liksom luften vi andas!