DEBATT. Jag älskade min mamma som gick bort alldeles för tidigt, men jag varken tyckte om eller förstod varför hon använde uttrycket ”aldrig får man vara riktigt glad”. För det får man!
Jag kommer emellertid att tänka på hennes ord när den inledande glädjen över att Preem lägger ner sina planer om utbyggnad övergår i en slags sansad eftertänksamhet. Naturligtvis ser jag det som en seger att denna uppenbara dumhet nu läggs till handlingarna. Inte minst gläds jag åt att så många engagerat sig. Det finns hopp.
Men så hör jag ledningen för Preem säga att man nu ska satsa på ombyggnad och biobränslen, framförallt skog, istället.
Skog?
Jag upplever det som att så snart man inte har riktigt på fötterna när det gäller framtida energi drar man till med skogen. Den ska vara bränsle i bilar, ersätta miljöovänliga byggmaterial, vi har fått papperspåsar istället för plastpåsar i butikerna och den används alltmer i miljövänliga och ”klimatsmarta” engångsprodukter över hela världen.
Samtidigt brinner den. Skogen alltså. Och huggs ner för att ge plats till betesmarker och prospektering för de gruvor som måste till för all denna ”omställning” som behövs för att den rika delen av världen ska få njuta sitt överflöd några decennier till ska bli möjlig.
Global rättvisa?
Skulle inte tro det.
Sedan läser jag DN:s kulturchef Björn Wimans text där han skriver att ”Preems beslut är en seger för alla vettiga människor” (DN 29 september).
Det får mig att tänka på de, med Wimans retorik, ”ovettiga” människor jag lyssnat till på radion, som är oroliga för sina jobb och för Lysekils framtid.
Är de inte vettiga?
Jag håller inte med dem, utan gläds att Preems anläggning inte blir av, men deras oro är begriplig ur deras perspektiv. Och om vi ska få fler med i kampen för miljön och för mångfald i naturen är det inte den argumentationen som Wiman använder sig av som fungerar. Den leder bara till framgångar för fenomen som Donald Trump och Sverigedemokraterna vilka rider på vågen av missnöje och etablissemangets förakt för det som slarvigt brukar kallas ”vanliga människor”.
Ska vi få vara ”riktigt glada” gäller nu, till att börja med, två saker:
– Vi måste låta skogen vara skog och inte bara råvara till mänsklig konsumtion.
– Vi måste inse att det finns människor som drabbas av att Preems planer på utbyggnad läggs ner och istället för att håna dem måste de inkluderas i kampen för ett jordklot i balans.
Lösningen är inte en ensidig fokusering på omställning. Vi måste konsumera mindre, inse att dagens materialism sedan länge passerat ”bäst-före-datum” och det är inte nya jobb som är lösningen, utan kortare arbetsdagar så vi kan dela på de sysslor som är nödvändiga.
Till sist är det dags att inse att dagens problem – alldeles oavsett om det gäller pandemin, miljön eller freden – är globala. Vi kan inte stänga in oss innanför nationsgränserna och inbilla oss att allt kan fortsätta som vanligt. Det kan det inte.
Och det var förresten en annan sak som min mamma sa, som jag heller aldrig begrep:
”Det är bäst när det är som vanligt.”
Tyvärr mamma, det är det inte.
Inte längre…
