Melodin för höstbudgeten 2020 är expansiv ekonomisk politik. Staten lånar pengar för att få igång ekonomin. Inte oväntat under en kris då regeringen behöver hjälpa så många som möjligt att komma tillbaka på fötter. Men vilka fötter ska vi stå på? Inte bara i år, utan även för lång tid framöver?
Höstbudgeten innehåller många bra investeringar och vill få igång oss att konsumera (igen) vilket är viktigt för tillväxten. Men här blir det lite svårt att få ihop våra olika mål inför framtiden. Varför?
Vi vet att den konsumtion vi håller på med i dag är ohållbar. Den kräver att vi har minst fyra jordklot, naturresurser och ekosystem som vi samtidigt tar slut på. Ändå bygger vår ekonomi på att vi konsumerar i ett ökande tempo. Det här är en svår nöt att knäcka. En vanligt skräckbild är att samhället kommer kollapsa i lågkonjunktur och arbetslöshet om vi slutar shoppa. Kan vi konsumera “bättre” då?
Det finns de som menar att oändlig tillväxt är möjlig trots att planetens resurser är ändliga, eftersom oändlig ökning av mervärde inte är samma sak som oändlig ökning av produktion. Och visst – vi ser redan hur abstrakta värden lyckats göra finansmarknaderna till storproducenter av ingenting – och ändå i praktiken styra hela världens ekonomier.
Men att lyckas öka BNP och samtidigt sänka koldioxidutsläpp (så kallad frikoppling) är än så länge extremt ovanligt och har bara förekommit i Europa. Jag bedömer också som många andra – att denna frikoppling inte skulle räcka för att nå klimatmålen.
Konsumtionen är en stark drivkraft. Under tusentals år har den gått från att hålla oss vid liv, till att vänja oss vid exotiska varor, mat, lyx, nöjen, fritid och avkoppling. Den manifesterar livsstil och identitet. Att “få köpa vad man vill” har blivit synonymt med frihet och till och med demokrati. Men nu då? För första gången behöver vi hantera konsumtionen som ett hot mot oss själva, våra globala resurser och individuella stressnivåer.
För jo – till och med våra kroppar verkar säga ifrån. Vi med högst levnadsstandard i världen lider också av olika stressjukdomar och hinner inte ens använda alla våra prylar. Trender som “Slow TV” och “Digital detox” borde säga något om hur vi trivs med all konsumtion – egentligen. För att inte tala om våra ständigt ökande privata lån och krediter.
Så kanske kan vi ändå börja här? Kanske kan vi ta höstbudgetens mål som ett tillfälle att börja ställa om? Byta ut masskonsumtion till ett extra besök på restaurangen, muséet, hos friskvården, frisören, massören eller i secondhandbutiken? Sedan covid-19 bröt ut vet vi att viljan att stötta lokala verksamheter är stor. Och såväl enorma köpcentrum som fri frakt är fenomen som vi måste börja våga ifrågasätta.
Detta är självklart bara en pusselbit i ett ekonomiskt världssystem som vuxit ur sig själv och ännu famlar efter lösningar. Men Sverige är ett av de länder i världen som har möjlighet att gå i täten här. Många hävdar i dag också att de känner större makt som konsumenter än som medborgare(!) när de till exempel protesterar mot Brasiliens skövling av regnskog, eller mot Preems raffinaderi genom sin konsumtion. Då borde vi även kunna visa vårt stöd för hållbarhet, småföretag och närproducerat. Särskilt nu.
Att ställa om vår konsumtion är inte ett tillräckligt slutmål, men en bra början.
