En människa som får hjälp av till exempel kommunen med något, vad ska hen kallas i det sammanhanget? Någon som har hemtjänst, boendestöd, ledsagarservice, personlig assistent, går på daglig verksamhet eller får hjälp av socialtjänsten.

På 80-talet kom någon på att brukare var ett bra ord. Det funkade även för den som lånade böcker på biblioteket, gick på dagis eller hade barn som gick där, fick vård och så vidare. Det var praktiskt med ett gemensamt ord, så att man till exempel kunde tala om brukarinflytande och syfta på alla dessa verksamheter.

Det låter rätt neutralt, som användare. Man är användare om det till exempel handlar om elektronisk mjukvara, brukare om det gäller en tjänst inom den offentliga sektorn. Jordbrukare är den som brukar jorden, språkbrukare är vi allihop.

Svenska brukarföreningen organiserar människor som brukar vissa droger – och är noga med att de ska kallas brukare, inte missbrukare. Vilket är vettigt eftersom många av dem, kanske de flesta, använder metadon och andra mediciner som behandling för sitt beroende, men också för att ingen vill benämnas på ett negativt värderande sätt.

Men som beteckning för brukare av välfärdstjänster tycker många illa om ordet. Det beskrivs som nedsättande, föraktfullt, kränkande, anonymt, förminskande. ”Det handlar om människor” skriver någon i en insändare och föreslår att man ska använda ordet kund istället.

Möjligen skulle man kunna invända samma sak mot kund. ”Jag är inte kund, jag är människa.” Eller är kunder mänskligare än brukare? Nej, men en kund har ett val. Kanske är det där det ligger. Man betonar valet, den personliga värdigheten, möjligheten att säga ifrån och kräva bättre service. Kunden har ju alltid rätt!

Men om den som söker försörjningsstöd ska vara en kund, då ska hen kunna vända sig till grannkommunens soc om servicen i hemkommunen är dålig. Och dessutom kunna reklamera tjänsten och få skattepengarna tillbaka.

Ett centerpartistiskt kommunalråd i Örebro skrev i Nerikes allehanda:

”Att kalla äldre för brukare visar på ett perspektiv där människor är anonyma. Jag och Centerpartiet vill skapa en omsorg som ser individen och som uppmärksammar alla människors unika egenskaper”.

Han och Centerpartiet vill avskaffa ordet brukare. Vad de vill ersätta det med skriver han inte, men jag undrar. De kan ju inte gärna räkna upp de berörda äldres namn och unika egenskaper när de fattar beslut om en ny lokal till hemtjänsten.

Själv har jag inget emot att vara brukare när jag lånar böcker på biblioteket eller använder någon annan kommunal tjänst. Ordet är i sig okomplicerat. Problemen verkar ligga någon annanstans. Den som hatar att kallas brukare är någon som egentligen hatar att behandlas nedlåtande, som en del av en anonym, behövande massa, som ett hjon. Någon vars åsikter och synpunkter inte spelar någon roll, i motsats till en kunds.

Om många brukare tycker illa om ordet kan just det vara en anledning att inte använda det. Men däremot inte en anledning att tro att det räcker.