I Sydafrika ska alla ha rätt till rent vatten för grundläggande behov. Det är viktigt, men en socialt hållbar vattenpolitik kräver mer. Den som bara har vatten till det nödvändigaste riskerar att känna sig stigmatiserad, skriver Sofie Hellberg.
Zulutrummorna dånar genom ljud-anläggningen i den enorma lokalen. Volymen är så hög att de ivriga entreprenörerna tvingas avsluta säljsnacket med personen bredvid genom att lämna över sina visitkort. FN-delegater, representanter från Världsbanken och vattendepartement tar plats närmast podiet. I och med dansföreställningen börjar äntligen första punkten på programmet. Efter uppvisningen kommer Sydafrikas president Jakob Zuma, som även är ordförande för FNs högnivåpanel om vatten, in. World water day summit 2017, som äger rum i Durban och arrangeras av FN och Sydafrikas vatten- och sanitetsdepartement, kan öppnas.
Varje år på Världsvattendagen uppmärksammas en särskild aspekt av vatten. 2017 års tema är avloppsvatten. Detta sammanfaller med temat för UN-Waters rapport: World water development report (WWDR) som numera utkommer årligen. Rapporten ska ge beslutsfattare underlag för att skapa en hållbar användning av våra vattenresurser. Att årets tema, avloppsvatten, är särskilt lukrativt för entreprenörer inom vattenbranschen råder ingen tvekan om. I FN-rapporten får den privata sektorn, genom möjligheter till investeringar och tillhandahållandet av tekniska lösningar, en viktig roll i arbetet med avloppsvatten.
Förhindra dödsfall
Samtidigt är avloppsvatten ett viktigt fokusområde för miljö och hälsa. Enligt rapporten släpps uppskattningsvis 80 procent av den totala mängden avloppsvatten från jordbruk, industri och hushåll ut utan rening. Ett större fokus på avloppsvatten innebär att man arbetar med den viktiga kopplingen mellan sanitet och vatten. Rening av avloppsvatten i rapporten presenteras också som en outnyttjad resurs när det gäller vattenförsörjning i vattenbristområden.
De globala hållbarhetsmålen innehåller ett delmål om avloppsvatten inom ramen för mål 6 som behandlar vatten och sanitet. Delmål 6.3 fokuserar på att till 2030 förbättra vattenkvaliteten och halvera andelen obehandlat avloppsvatten samt väsentligt öka återvinningen och en säker återanvändning av vatten globalt. När det gäller tillgång till vatten och sanitet är mål 6, genom delmål 6.1 och 6.2, ambitiöst då det fastslår att alla ska ha tillgång till säkert dricksvatten och sanitet till år 2030. Detta är ytterst viktiga mål för liv och hälsa för de mest utsatta. Enligt FN beräknas 663 miljoner människor världen över sakna tillgång till säkert vatten och 2,1 miljarder saknar tillgång till förbättrade sanitetslösningar. Många dödsfall i medel- och låginkomstländer, särskilt när det gäller barn under fem år, skulle kunna förhindras genom rent vatten och adekvata sanitetslösningar.
Vattnets roll
Från ett hållbarhetsperspektiv, och särskilt när det gäller social hållbarhet, kan denna globala agenda, som fokuserar på dricksvatten, eller vatten för grundläggande behov, dock anses vara begränsad. Detta på grund av betydelsen av vatten bortom dess rent livsuppehållande funktion. Vatten är något som spelar roll i nästan alla aspekter av våra liv; för vår hygien, för våra sätt att leva, för vår livskvalitet och känsla av trygghet och värdighet och hur vi känner inför oss själva och hur vi relaterar till andra. God vattentillgång kopplas till föreställningar om det goda livet och det goda samhället. Detta betyder att (rent) vatten inte bara är en resurs som håller oss vid liv utan är något som bidrar till hur vi som människor förstår oss själva och formar våra samhällen. Vatten och dess fördelning är därmed ytterst politisk.
Sydafrika skrev, under den demokratiska transitionen, in tillgång till rent vatten som en rättighet i konstitutionen och arbetar utifrån en policy där alla ska ha tillgång till gratis vatten för grundläggande behov (free basic water). En relativt hög andel av befolkningen, i jämförelse med andra länder i Afrika söder om Sahara, använder i detta land rent kranvatten. Samtidigt saknar fortfarande många sydafrikaner tillgång, särskilt i slumområden och på landsbygden. Landet står nu inför utmaningar när det gäller infrastruktur som antingen inte finns på plats eller håller på att förfalla. Under en tid har Sydafrika också lidit av torka som placerat frågan om vattentillgång och vattenfördelning i centrum i den nationella debatten och vattenrestriktioner har införts på flera håll.
”För att uppnå ett sådant tillstånd och för en mer rättvis fördelning av jordens resurser fordras dock en ny politisk ekonomi som kan överbrygga den skillnaden som neoliberala styrsätt gör mellan olika typer av liv.”
Vatten för grundläggande behov har förbättrat levnadsförhållandena för många sydafrikaner. Människor som lever på landsbygden, framförallt kvinnor och barn, slipper gå långa avstånd för att hämta vatten och det vattnet som numera levereras i nära anslutning till bostaden är rent. I det som kallas kåkstäder har dock införandet av vatten för grundläggande behov inneburit att man fått börja betala för sitt vatten. Vattenmätare har installerats för att garantera att invånarna får sitt vatten för grundläggande behov, men också för att de ska betala för vattenmängden utöver denna nivå. Under apartheidtiden var det många som antingen betalade väldigt små summor för vatten eller inget alls, något som regimen var rädd att göra något åt då det skapade politisk oro. I vissa kåkstäder, som är kända för att inte betala för vattenanvändning, har särskilda mätare, som fungerar så att de stänger av vattenflödet efter att mängden gratisvatten har använts, installerats. Dessa mätare kan också ställas in så att användaren kan få tillgång till mer vatten om de bedöms som kapabla att betala för det.
Gör skillnad
Det kan i detta sammanhang vara stigmatiserande att inte vara betrodd mer vatten än det som ges gratis för grundläggande behov. I ett tidigare forskningsprojekt har jag pratat med vattenanvändare från olika socio-ekonomiska grupper om deras situation. Det visade sig att de lågkostnadslösningar och särskilda mätare som installerats i fattiga områden förstås av en del som något som särskilt är designade för att passa fattiga områden och dem själva i egenskap av fattiga människor. Detta i kontrast till den relativt stora mängd vatten som rikare individer kan får tillgång till utan att behöva oroa sig för att deras vatten ska bli avstängt eller att deras vattenräkning ska bli så hög att de inte kan betala för den och som också starkt bidrar till en bekväm och luxuös livsstil med tillgång till pool, djupa badkar och bevattnade trädgårdar.
En sådan vattenfördelningspolitik skapar en skiljelinje mellan dem som måste förlita sig på vatten för grundläggande behov och de som kan få tillgång till större kvantiteter vatten (genom att betala) att använda för nöjes skull. Detta betyder att samtidigt som en del vattenanvändare förstår sig själv som personer som har erhållit rättigheten till vatten så ser de sig själva på samma gång som depriverade och exkluderade i relation till andra, rikare medborgare, vars vattensituation i sin tur förstås i termer av privilegium.
Då vattentillgång har stor betydelse för människors livsstil och också är del av skapandet av sociala hierarkier, i enlighet med ovan sagda, blir en agenda som fokuserar på vatten för grundläggande behov för vissa emedan andra kan betala för en stor vattenkonsumtion problematiskt ur ett socialt hållbarhetsperspektiv. I Sydafrika förstärks detta av att apartheidregimens geografiska och befolkningsmässiga uppdelningar i stort fortfarande lever kvar. Detta om man tänker sig att begreppet social hållbarhet förutom fokus på individuella faktorer såsom ökad livskvalitet, tillgång till resurser (som vatten) och deltagande också inbegriper en process mot att minska skillnader mellan individer och grupper i samhället.
En ny politisk ekonomi
Sydafrika, som ofta tas upp som ett föregångsland när det gäller hur man löst vattenförsörjningen för de allra fattigaste, kan också problematiseras när det gäller hur fördelningen påverkar hur användarna tänker på sig själva – att vissa inte känner sig som fullvärdiga medborgare. Detta är också en illustration av neoliberala sätt att skilja på olika typer av liv, vilket är särskilt tydligt inom ramen för begreppet hållbar utveckling. Genom sitt fokus på grundläggande behov för de fattiga som ett sätt att uppnå hållbarhet, producerar begreppet hållbar utveckling en föreställning om en viss befolkning som är inkluderad i ett system av rättigheter men som på samma gång exkluderas från privilegiet att leva ett gott liv.
Att en agenda som fokuserar på grundläggande behov förstås som ett sätt att uppnå social hållbarhet bör därför problematiseras då social hållbarhet borde innebära en strävan efter att alla liv ska vara levbara bortom ren överlevnad. För att uppnå ett sådant tillstånd och för en mer rättvis fördelning av jordens resurser fordras dock en ny politisk ekonomi som kan överbrygga den skillnaden som neoliberala styrsätt gör mellan olika typer av liv.
Sofie Hellberg är forskare på Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och är just nu gästforskare vid Geography, archaeology and environmental studies, University of the Witwatersrand, Sydafrika. Hennes pågående forskning handlar om relationer mellan vatten, infrastruktur och social hållbarhet i ett Sydafrika bortom apartheid. Tidigare har hon disputerat i freds- och utvecklingsforskning med en avhandling om makt och styrning när det gäller fördelning av vatten i Sydafrika.
Rättelse:
Ingela Mårtensson, som skrev om värnplikt på Under ytan i Syre nummer 151, är inte ordförande i Kvinnor för fred, dock styrelsemedlem. Kvinnor för fred har en platt ledarskapsstruktur utan ordförande.