Minns ni när vi kallade informationssamhället för kunskapssamhälle? Det var fromma förhoppningar det. I det enorma utbudet av budskap, är aldrig kunskap mest lättsmält och lättsålt.

När medborgare äntligen tagit sig igenom tillräckligt med skolår för att kunna putta makthavarna av sina auktoritetspiedestaler, så har vi skapat oss ett samtal där vi inte längre ser skillnad mellan åsikt och fakta. När vi borde längta efter mångbottnade visioner har vi köpt så många produkter på yta och slogan att vi glömt hur man gör för att leta efter något annat. De säger att politiker av i dag behöver en berättelse, men det räcker med ett par ord. ”Make Amerika great again.” ”Take back control.” ”Ge oss Sverige tillbaka.”

Det är som ett glapp i det nystan av sladdar som blivit vårt demokratiska system. Ju högre du skriker, desto mer får du plats. Ju rakare du förmedlar ditt budskap, desto enklare blir det att ta till sig. Ju tvärsäkrare du är, desto sannare framstår du.

Och vi vet ju allihopa att det där inte stämmer. Att verkligheten är mer komplicerad än en tweet. Att inget är svartvitt. Att utan tvivel är man inte klok. Men vi går på det, för vad ska vi annars göra? Val måste gå snabbt. Vare sig vi står vid frysdisken eller i valbåset.

Jaha, tänker du. Så där har det väl alltid varit. Sedan retorikerna på Atens torg har paketering spelat roll. Med våra hjärnor anpassade mer för farorna på savannen än det intellektuella utbytet i studiecirkeln så är vi programmerade att uppfatta mer av hur någon säger något, än vad den faktiskt säger.

Sant, men jag upplever en inte oväsentlig förskjutning på senare år. Där det tidigare handlade om att hitta snygga sätt att förklara sin ståndpunkt och paketera sin åsikt, handlar det nu alltmer om att hitta åsikter som lätt låter sig paketeras. Politiken blir paket, inte paketerat innehåll.

”Vad är det som får en människa att välja en viss påse pytt-i-panna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar”, som Per Schlingmann skaldade. (Fokus 8 juli 2008)

Och så kan det ju vara. För den politiker som alls inte har några åsikter själv. Men om man är i politiken av en anledning, om man vill något, så är det ju sannolikt inte att kränga kubformade bitar av oklart innehåll.

Det är väl detta som kallas funktionell dumhet. När systemet premierar att göra sådant som inte alls leder mot målet med verksamheten. Men här handlar det inte ens om något så illa som sjuksyrror som fyller i blanketter istället för att vara med patienter. Det handlar om politiker som sakta vrider samhället längre bort från de drömmar som de själva och kanske till och med de flesta har, för att det är det som lönar sig bäst på åsiktsmarknaden.

Vad den här krönikan handlar om? Jo, vet ni. Jag tror inte en sekund på att Ulf Kristersson själv tycker det är så smart att personer som inte är utbildade i barnrätt ska omhänderta barn för att ”skicka en signal” till föräldrarna. Jag tror inte Stefan Löfven plötsligt vaknade och kom på att allt han alltid vetat om vad klyftor och ojämlikhet leder till var fel, och att det istället är invandring som leder till kriminalitet. Jag tror inte S-kvinnors ordförande tycker det är en bra idé att invandrade kvinnor ska stanna ännu längre hos misshandlande män, fast hon skrev under på det i migrationskommittén. Jag tror inte så många i högern tror så mycket på kärnkraft som de ger sken av, när hela världen avvecklar.

Jag tror till och med jag själv någon gång antagit en åsikt som verkade bra för att den var lätt att stå för.

Jag kanske inte ens tänkte på det då.