»Jag gillar verkligen inte deras idéer om att ta ifrån dig bilen, ta ifrån dig dina flygresor, om att ’hoppa på tåget till Kalifornien’ eller ’du får inte längre äga kor!’«

Detta stod president Donald Trump och trumpetade ut i El Paso (Texas) i sin första kampanjliknande skottsalva riktad mot kongressledamot Alexandria Ocasio-Cortez och senator Ed Markeys Green New Deal-resolution.

Ögonblicket är värt att uppmärksamma. För det skulle kunna vara de berömda slutorden för en president som bara får sitta under en ämbetsperiod, och som grovt underskattade allmänhetens lust till nydanande handling inför vår tids tredubbla kriser: det nära förestående hotet om ett ekologiskt sammanbrott, skriande ekonomisk ojämlikhet (inbegripet ras- och könsrelaterade förmögenhetsklyftor) och en återuppväckt vit makt-rörelse.

Eller så skulle de kunna bli gravskriften över ett beboeligt klimat: Om Trumps lögner och skrämseltaktik lyckas köra över det åtgärdsprogram som vi så förtvivlat behöver kan det antingen leda till att han blir omvald eller att vi får en harig demokrat i Vita huset som varken har mod eller demokratiskt mandat för den här typen av djupgående förändring. Båda dessa scenarier innebär att vi förlorar de få år som återstår för att implementera de nödvändiga förändringarna för att temperaturen ska kunna hållas under en katastrofal nivå.

I oktober 2018 publicerade FN:s Klimatpanel den avgörande rapport som upplyste oss om att de globala utsläppen måste halveras på mindre än tolv år, ett mål som helt enkelt inte kan uppnås med mindre än att världens största ekonomi axlar en omvälvande ledarroll. Om det finns en ny administration som är beredd att ta på sig den rollen i januari 2021 kommer det fortfarande bli oerhört svårt att uppnå det målet. Men tekniskt sett är det möjligt – i synnerhet om stora städer och delstater som Kalifornien och New York fortsätter att höja sina ambitionsnivåer tillsammans med EU som befinner sig mitt uppe i sin egen Green New Deal-debatt. Om vi förlorar ytterligare fyra år till en republikan, eller en demokrat som ägs av företagen, och därmed inte börjar förrän 2025 har vi bokstavligt talat inte en chans.

Med andra ord: antingen har Trump rätt och Green New Deal är en politisk fråga som kommer att förlora, en fråga som han kan utplåna genom lögner och förtal. Eller så har han fel och den kandidat som gör Green New Deal till huvudfråga för partiets valprogram kan vinna demokraternas primärval och sedan besegra Trump i det allmänna valet. Hon eller han har då ett tydligt demokratiskt mandat för att kämpa mot vår tredubbla kris från dag ett genom att implementera ett investeringsprogram i samma skala som under andra världskriget. Det skulle med största sannolikhet inspirera resten av världen att äntligen göra detsamma, vilket skulle ge oss en sportslig chans att klara klimatfrågan.

Den goda nyheten är att det i skrivande stund finns kandidater med ambitionen att leda det Demokratiska partiet (i synnerhet Bernie Sanders och Elizabeth Warren) som inte bara har uttalat stöd för Green New Deal, utan också är kända för att inte ge vika för de två mäktigaste industrierna som försöker blockera den: fossilbränslebolagen och de banker som finansierar dem. Dessa ledare (och de rörelser som skapade dem) begriper något väsentligt om den omställning som måste till: alla kommer inte att vinna på den.

Om något av det här ska ske måste fossilbränslebolagen, som i decennier har gjort obscena vinster, börja gå med förlust och förlora mer än bara de skattelättnader och bidrag som de är så vana vid. De kommer också att behöva gå miste om tillstånd för de oljeledningar och exportterminaler som de så gärna vill bygga. De kommer att bli tvungna att lämna kvar fastställda fossilbränslereserver till ett värde av många biljoner dollar i marken. De kanske till och med kommer att behöva ägna sina kvarvarande vinster åt att betala för vad de med öppna ögon har ställt till med, vilket ett flertal stämningar nu försöker driva igenom.

Samtidigt kommer de stora elbolagen att gå miste om en betydande del av sina vinster om vi implementerar smarta policyer för att främja installationen av solpaneler på hustaken, eftersom deras tidigare kunder kommer kunna producera sin egen el. Detta skulle skapa gigantiska möjligheter för en mer balanserad ekonomi, och även till slut billigare elräkningar. Men även detta kommer innebära förluster för mäktiga aktörer: de jättelika kolkraftverk som inte har någon lust att se sina före detta kunder (som tidigare var deras gisslan) förvandlas till konkurrenter som säljer tillbaka överflödig energi till kraftledningsnätet.

De politiker som är villiga att låta dessa förluster drabba fossilbränslebolagen och deras allierade kommer att behöva vara mer än enbart icke-korrupta. De måste vara beredda att ta århundradets strid – och vara fullkomligt på det klara med vilken sida som måste vinna. Men till och med då finns det ytterligare ett element som vi aldrig får glömma bort: en administration som försöker implementera en Green New Deal kommer att behöva kraftfulla sociala rörelser som både stöttar och driver på den att göra mer.

Den enskilt största avgörande faktorn om vi ska undvika att falla ned i en klimatmässig avgrund ligger i hur de sociala rörelserna kommer agera under kommande år. Ty hur viktigt det än är att välja politiker som förmår ta den här striden, så kommer de avgörande frågorna inte att lösas enbart genom val. De handlar ytterst om att bygga upp politisk makt – tillräckligt mycket makt för att förändra sannolikhetskalkylen för vad som är möjligt.

Detta är vad vi på ett övergripande plan kan lära oss av de få och sällsynta kapitel i historien då rika länders regeringar gått med på att genomföra stora, grundläggande förändringar av sina ekonomiska system. Det är viktigt att komma ihåg att president Franklin D. Roosevelt lade fram New Deal mitt uppe i en period av historiskt omfattande arbetaruppror: vi hade Teamster-upproret och generalstrejken i Minneapolis 1934, hamnarbetarnas åttiotre dagars nedstängning av västkusthamnarna samma år, och fordonsindustriarbetarnas sittstrejker 1936 och 1937 i Flint.

Under samma period uppstod massrörelser som svar på den nöd som orsakats av den stora depressionen och som krävde övergripande sociala åtgärdsprogram – som Social Security (det federala pensionssystemet) och arbetslöshetsförsäkringen – samtidigt som socialisterna krävde att övergivna fabriker skulle överlämnas till arbetarna och omvandlas till kooperativ. Upton Sinclair, den samhällskritiskt grävande författaren till Vildmarken (sv. övers. Barbro Iveroth) ställde upp i Kaliforniens guvernörsval 1934 med ett program som gick ut på att lösa fattigdomsproblemet genom full statlig finansiering av arbetarkooperativen.

Han fick nästan 900 000 röster, men efter våldsamma attacker från högern och sedan han blivit underminerad av det demokratiska etablissemanget förlorade han guvernörsposten med en hårsmån. Alltfler amerikaner vände även uppmärksamheten till Huey Long, den populistiske senatorn från Louisiana, som tyckte att alla amerikaner borde få en garanterad årsinkomst på 2 500 dollar. När FDR 1935 förklarade varför han hade utökat New Deal med fler sociala förmåner sade han att han ville »övertrumfa Long«.
Allt detta är en påminnelse om att Roosevelts New Deal antogs i en tid av så stark progressiv och vänsterinspirerad aktivism att dess åtgärdspaket (som kan förefalla radikalt med dagens mått) vid denna tid tycktes vara det enda sättet att förebygga en fullskalig revolution.

En liknande dynamik utspelades 1948, då USA bestämde sig för  att  underteckna  Marshallplanen.  Då  Europas infrastruktur låg i spillror och dess ekonomier befann sig i kris oroade sig USA:s regering för att stora delar av Västeuropa skulle attraheras av socialismens löften om jämlikhet och därmed hamna under Sovjetunionens inflytande. Faktum var att så många tyskar drogs till socialismen efter kriget att västmakterna bestämde sig för att dela Tyskland i två delar snarare än att löpa risken att förlora hela landet till Sovjet.

Det var i det här sammanhanget som den amerikanska regeringen beslöt sig för att inte bygga upp Västtyskland med vilda västern-kapitalism (som man skulle försöka göra femtio år senare med det kollapsade Sovjetunionen med katastrofala resultat). I stället skulle Tyskland återuppbyggas utifrån en delvis socialdemokratisk modell med stöd för den lokala industrin, starka fackföreningar och en stabil välfärdsstat. Liksom med New Deal var tanken att bygga en marknadsekonomi med tillräckligt många socialistiska egenskaper för att ett mer revolutionärt program skulle förlora i attraktionskraft. Carolyn Eisenberg, som skrev en hyllad historisk analys av Marshallplanen, understryker att denna lösning inte härrörde ur någon form av altruism. »Sovjetunionen var som en laddad pistol. Ekonomin befann sig i kris, det fanns en betydande tysk vänsterrörelse, och de (västmakterna) var tvungna att snabbt vinna det tyska folkets lojalitet.«

Trycket från vänstern, i form av militanta rörelser och politiska partier, bidrog till New Deals och Marshallplanens mest progressiva innehåll. Det är viktigt att komma ihåg eftersom de Green New Deal-planer som nu läggs fram av nordamerikanska och europeiska partier fortfarande har betydande svagheter och kommer att behöva stärkas och byggas ut, precis som den ursprungliga New Deal-modellen på sin tid.

Ocasio-Cortez och Markeys resolution utgör ett löst ramverk, och hur mycket det än har kritiserats i media för att omfatta för mycket så lämnar det i själva verket alltför mycket därhän. Exempelvis måste Green New Deal vara mycket tydligare om att låta kolet ligga kvar i marken, liksom om den centrala roll som USA:s militär spelar i ökningen av utsläpp, och om hur kärn- och kolkraft aldrig kan vara »ren«, och om den skuld som rika länder likt USA, och mäktiga företag som Shell och Exxon, bär på gentemot fattigare nationer som hanterar konsekvenserna av kriser som de i stort sett inte medverkade till att skapa.

Viktigast av allt för en trovärdig Green New Deal är att det finns en konkret plan som säkerställer att lönerna för alla de bra gröna jobb som skapas inte omedelbart går till en livsstil präglad av hög konsumtion. Mardrömmen vore ett scenario där alla har bra jobb och gott om pengar, och där pengarna i slutändan spenderas på slit-och-slängvaror från Kina som efter kort tid hamnar på soptippen.

Detta är problemet med vad vi kanske skulle kunna kalla den
»klimatkeynesianism« som är på uppgång: efterkrigstidens ekonomiska högkonjunktur väckte förvisso liv i den tynande ekonomin, men den ledde också till utbredningen av villasamhällen och blev början till en konsumtionstsunami som sedermera skulle exporteras till jordens alla hörn. Sanningen att säga går politikerna fortfarande som katten kring het gröt runt en avgörande fråga: talar vi om att smacka på solpaneler på Walmartvaruhusen och kalla dem gröna eller är vi redo för ett fördjupat samtal om gränserna för en livsstil som betraktar shopping som det huvudsakliga sättet att skapa identitet, gemenskap och kultur.

Det samtalet är nära kopplat till det slags investeringar som vi prioriterar i våra Green New Deals. Vi behöver omställningar som erkänner resursutvinningens verkliga gränser, och som samtidigt skapar nya möjligheter för människor att förbättra sin livskvalitet och njuta av saker och ting som ligger utanför den ändlösa konsumtionscykeln: offentligt finansierad konst, urbana fritidssysselsättningar eller tillgång till naturen genom nya naturskyddsområden. Det är därför väsentligt att införa kortare arbetsveckor som tillåter människor att ha tid för den här typen av nöjen. Ingen ska behöva hamna i den övertidsfälla som obevekligen leder till snabblösningar i form av skräpmat och fördummande underhållning.

Vi vet redan att den här typen av livsstilsförändringar och fritidsaktiviteter leder till påtagligt ökad upplevelse av lycka och tillfredsställelse, men i synnerhet i USA är debatterna kring klimatåtgärder fortfarande fångna i ett paradigm som likställer livskvalitet med privat välstånd och förmögenhetsackumulering. Om de politiska hindren för en Green New Deal ska kunna övervinnas måste även denna ekvation lösas.

Ordfront förlag 2020