Knausgårds årstidssvit är brev till en ofödd dotter. Hon ligger och växer i magen på hans fru, alldeles inom räckhåll för honom och resten av den stora familjen, men ändå fortfarande som en mystisk varelse svävande i sitt eget universum, ännu ovetande om allt som kommer att möta henne härute. Breven till henne varvas med korta texter om livets underverk och alldagligheter. Här samsas tankar om mänskliga beteenden, kroppsliga funktioner och naturens finurligheter med detaljrika kärnfulla beskrivningar runt prylar, bruksföremål och ting i vår närhet. Saker som vi tar för givet, sällan funderar särskilt över, lyfts fram och sätts i snillrika sammanhang.
Det finns många fina filosofiska tankar om livet som pågår och en stark närvaro i texterna. Ett starkt nu. Han iakttar sig själv, sina barn, sin närmaste omgivning, alla små detaljer och ger sig tveklöst hän åt sina motiv, plockar isär dem, bygger upp dem igen, så att de ska bli synliga och ge det ofödda barnet sin egen blick på världen men också, kan tänka, för att definiera sig själv.
Knausgård har en sällsynt förmåga att filosofera stort runt det lilla, han tränger in i sina ämnen så att de till synes mest triviala små detaljer i livet blir till funderingar kring varat och våra förutsättningar som människor i världsalltet. En text om en Stubbåker kan komma att handla om nyfikenhet, sårbarhet och extas. Och ett kapitel om Örat kan mynna ut i tankar om dinosauriers matsmältning. På ett alldeles naturligt, avspänt och genomskådande sätt. I kapitlet om Äpplen får vi veta att han äter sina hela, men inte säger något när barnen kastar sina skrutt för ”jag vill att de ska känna att livet är lätt att leva”. Eller när de finner ett äppelträd mitt i skogen och han låter barnen ta för sig, sätter han det i ett större sammanhang; ”jag förstod i en plötslig glimt, lika fyllt av lycka som av sorg, vad frihet var.”
Knausgård rör sig lätt mellan livets alla stora och små mirakel, med en sällsynt vidsynthet och hängivelse. En berättandets iver, som kanske hämtar sin kraft just i det faktum att texten vänder sig specifikt till en människa i en sån jungfrulig livsfas. Författaren kanske just därför har lättare att försätta sig i förundran och skarp analys av det liv som omger de flesta av oss.
Men samtidigt finns naturligtvis intentionen att böckerna ska läsas av andra vuxna och av barnet sen det vuxit upp. Texterna är i allra högsta grad både djupt personliga och befriande allmängiltiga.
”Han iakttar sig själv, sina barn, sin närmaste omgivning, alla små detaljer och ger sig tveklöst hän åt sina motiv …”
Det fina kapitlet om Tystnad avslutas: ”Men litteraturen om livet och det levande är närmare förbunden med intet och det livlösa, natten och tystnaden än vi vanligen tänker oss. Bokstäverna är ingenting annat än döda tecken, och böckerna är deras kistor. Inte ett ljud har kommit från den här texten medan du har läst den.”
Det blir berörande och angeläget när tillvarons alla små beståndsdelar skildras som likvärdiga i associativa och fundamentala bilder, som de flesta människor antagligen kan känna igen sig i. Det ger en balanserad och trösterik bild av tillvaron, som en lära i existentialism ur ett individualistiskt gräsrotsperspektiv.
Den tredje delen Om våren är ett enda långt brev som utspelar sig under en tidig vårdag, dottern är nyligen född och under en bilresa ger fadern utförliga återblickar om familjelivet så som det var innan hon föddes.
Med ett direkt tilltal målar han upp en rörande, flödig och stark berättelse om sin egen envetna kamp och omsorgsfulla vardagsbestyr som hängiven familjefar. Smärtan och maktlösheten inför hustruns sjukdom är oerhört gripande och när katastrofen är ett faktum är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Han kämpar för att normalisera barnens liv. ”Ibland tänkte jag att mitt jobb var att ta hand om skuggorna, så att de fick växa upp i ljuset. Att jag slukade skuggor.”
En far ger sitt lilla barn vägledning i att försöka se och utforska alla livets olika vindkast med öppen blick och tillförsikt. Det är mycket vackert.
Den encyklopediska kvartetten fullbordas under våren med den sista delen ”Om sommaren”.
Böcker: Om Hösten, Om Vintern, Om Våren
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts
