Medan majoriteten av våra husdjur har domesticerats för tusentals år sedan befinner sig honungsbiet fortfarande mitt i domesticeringen. Vad innebär domesticering egentligen, och är det verkligen nödvändigt och i vårt intresse att domesticera honungsbiet?

Domesticering är att förändra en art från sin vilda form till en av människan mer eller mindre beroende form i enlighet med människans önskemål.
Honungsbiet är en i Sverige inhemsk art som ännu inte har blivit helt domesticerad på grund av ett genetiskt utbyte med vilt levande bisamhällen. Experterna klassar honungsbiet som semi-domesticerat. Just nu befinner sig honungsbiet alltså i ett stadium mellan vilt och domesticerat. Beteckningen tambi är därmed än så länge inte lämplig. Behovet av skyddsdräkt och lugnande rök, samt antalet bistick som biodlare utsätts för, tyder dessutom på att honungsbiet är långt ifrån tämjt.

Påverkar de vilda bina

Då antalet bisamhällen i det vilda har minskat drastiskt och mer effektiva avelsmetoder som till exempel instrumentell inseminering har blivit allt vanligare har domesticeringen nu fått upp farten.
Honungsbin parar sig över flera kilometers avstånd. Vad biodlare gör med sina bin påverkar alltså de vilt levande honungsbina i området. Domesticering kan därför leda till att hela arten förlorar förmågan att leva oberoende av människan. Domesticering av honungsbiet skapar alltså inte enbart ett tambi men riskerar samtidigt också att utrota det vilda honungsbiet.

Det är vår generation som kan avgöra om honungsbiet kommer att förbli ett självständigt vilt djur eller om det blir ett av människan beroende tambi.

”Hjälp” som skadar arten

Riktad avel på för människan önskvärda egenskaper samt inköp av avlade bisamhällen och bidrottningar är den mest effektiva formen av domesticering. Särskilt avel på svärmtröghet kan ha en förödande effekt på bisamhällena i det vilda, då svärmning är bisamhällenas naturliga fortplantning. Så fort antalet svärmar inte längre räcker för att kompensera antalet samhällen som dör, minskar och försvinner hela populationen. Bina behöver alltså inte ens förlora förmågan att svärma för att arten inte längre ska vara överlevnadsduglig utan mänsklig tillsyn. Det räcker att minska svärmdriften under en viss gräns.

Att förhindra binas fortplantning och istället göra avläggare är också en form av domesticering. Det uppstår hela tiden mutationer som kan vara skadliga för en så komplicerad process som svärmning. Medan skadliga mutationer selekteras bort i det vilda kan de hållas kvar och spridas när vi tar bort detta selektionstryck. Om bina inte får svärma kommer de förr eller senare att förlora förmågan att fortplanta sig.

Att systematiskt hjälpa bisamhällena med till exempel utfodring, städning eller tillsättning av yngel bidrar också till domesticeringen. Då tar man bort selektionstrycket för bina att ta hand om sig själva och istället sprids även gener som är odugliga i det vilda. Den systematiska hjälpen av individer har därför motsatt effekt för arten i det långa loppet.

Klarar sig själva

Bina pollinerar och producerar honung även utan människans domesticering. Det är inte svårt att hålla honungsbin och skörda honung utan att bidra till domesticeringen. Det gäller att återskapa de förhållanden som bina är anpassade för och låta dem sköta sig själva i en så stor utsträckning som möjligt. Avel behöver ersättas med naturlig selektion. Och det handlar om att låta bina genomgå hela svärmningsprocessen utan ingrepp, förutom att erbjuda lämpliga bon.

Du som håller honungsbin eller köper honung, ställ dig följande fråga: Vill du verkligen bidra till att det genom miljontals år av naturen formade magiska honungsbiet ersätts med ett tambi som är beroende av mänsklig tillsyn?