Nyligen lyssnade jag på en presentation av ett företag som arbetar med etiska pensionsförsäkringar. Det var intressant – men det var bara en sak. En av de säkert oförvitliga ledamöterna i företagets styrelse påstods sitta i flertalet styrelser. Inte flertalet styrelser för pensionskassor i Sverige eller så, utan helt enkelt flertalet styrelser. Fascinerande.

Ett par minuter av presentationen gick mig förbi medan tänkbara styrelser gled genom medvetandet. Föräldrakooperativ, fjärilssamlarföreningar, fotbollsklubbar, bostadsrättsföreningar, politiska partier, militära samarbetsorganisationer, rederier … Hur hinner människan? Vilka kunskaper har han? Hur påverkar det hans insatser i styrelsen för den etiska pensionskassan?

Givetvis sitter han inte i flertalet styrelser, för flertalet i bestämd form, det är något absolut. Majoriteten, inte bara många. Skillnaden mellan flertalet och ett flertal är densamma som mellan de flesta och många. Den här mannen sitter i ett flertal styrelser, fler än en och säkert fler än två. Det är felskrivet – igen.

En annan gång påstod en tidningsrubrik att flertalet våldtäkter hade inträffat i Östersund, och polisen hade rekommenderat kvinnor att hålla sig inomhus på kvällarna. Det hade nästan varit motiverat om rubriken hade stämt – men eftersom flertalet våldtäkter begås av män borde i så fall männen ha fått stanna inne, inte kvinnorna.

De flesta förstod nog att det handlade om ett flertal, inte om en majoritet av världens alla våldtäkter. Precis som vi förstod att styrelseledamoten i pensionskassan var en efterfrågad styrelseledamot, inte en manisk maktmänniska med multipla personligheter och obegränsat med tid.

Men låt oss säga att ett antal, säg fem, Östersundsbor faktiskt blir våldtagna av kvinnor, och går till polisen. Media får nys om saken, polisen gör ett uttalande och lokaltidningen sätter rubrik: ”Flertalet Östersundsbor våldtagna av kvinnor.”

Med hjälp av vissa förkunskaper om hur sexualbrottsligheten fördelar sig demografiskt skulle man ändå gissa att det inte handlade om mer än halva stan. Men utan förkunskaper blir det svårt på riktigt. Till exempel när jag för en tid sedan läste att den svenska kronan hade stärkts gentemot flertalet fria valutor. Många fria valutor eller de flesta? Jag har ingen aning.

Det finns en mening med att hålla isär uttryck som liknar varandra men har olika betydelser. Om jag råkar ha kunskaper som hjälper mig att gissa rätt betyder det inte att alla andra har det. Och vice versa. Känner man sig osäker på om det ska vara ett flertal eller flertalet går det bra att skriva många eller de flesta.

Det är bara det att många låter så enkelt och vardagligt. I alla fall tror jag att det handlar om det, liksom i flera fall där ord börjar användas fel. Man dekorerar sitt språk med uttryck som man är lite osäker på för att de låter finare än vardagsorden, och märker inte misstagen.

Just flertalet och ett flertal förväxlas så ofta att frågan är om de går att rädda. Kanske har skillnaden gått förlorad för de flesta, kanske kan ett flertal Östersundsbor numera lika gärna vara de flesta som många? Det vore synd, i alla fall på kort sikt. På lång sikt hittar vi säkert nya sätt att uttrycka vad vi vill säga.

Men vi kommer alltid att behöva skilja mellan många och de flesta. För dem som lär sig svenska är uttryck som flertalet och ett flertal lätta att förväxla redan som de är. När de används bakvänt blir betydelsen oklar även för modersmålstalare. Så använd gärna många eller de flesta om du vill vara tydlig. Då fattar flertalet.