Det finns en värld som nästan ingen känner till. Ett parallellt universum som tar över storstädernas gator och torg när affärerna har stängt. Människor som ingen vill kännas vid. Ungdomar som inte har någonting alls. Som missbrukar och missbrukas, utnyttjas och misshandlas.

I sin reportagebok Pojkarna och de ensamma poliserna beskriver Katia Wagner den världen. I centrum står några unga pojkar från Afghanistan och Nordafrika och två poliser som försöker hjälpa dem. Samhället står hjälplöst eller helt enkelt struntar i pojkarna, i synnerhet dem från Nordafrika. De är extremt oemottagliga för traditionell socialvård. Uppvuxna på gatan, ofta både statslösa och föräldralösa.

De afghanska flyktingungdomarna har ofta ett mål och ett hopp om att få stanna i Sverige. Den absoluta majoriteten av dem studerar hårt och sköter sig exemplariskt, men många av dem mår mycket dåligt. De lever i ett skrämmande limbo alldeles för länge i väntan på beslut om uppehållstillsstånd. De har erfarenheter med sig i bagaget som inget barn skulle behöva vara med om och som det finns väldigt liten kompetens att hantera. Det är sorgligt, men inte förvånande, att några av dem hamnar utanför systemet.

Det är en komplex verklighet Wagner berättar om. Välfärdsstatens nedrustning har lett till att samhället har övergivit socialt utsatta områden och till att socialtjänsten har för lite resurser. Stora flyktingströmmar har lett till att flyktingmottagandet, som dessutom fått allt mindre pengar, går på knäna. Den komplexiteten lyckas hon skildra, utan att vare sig röra till det eller förenkla, men framför allt blir bilden tydlig av att Sverige inte befinner sig i en ”flyktingkris” utan i en humanitär kris.

Med andra ord, skattesänkningar är viktigare än barn som bor på gatan i dagens Sverige. Människovärdet är graderat beroende på var du kommer ifrån. Det gör ont.

Wagners bok är välskriven, väl underbyggd och välbalanserad. Den som har vistats tillräckligt länge i de miljöer hon beskriver vet att det skulle vara möjligt att dra på känslosträngarna mycket mer. Den kända historien om elvaåriga Amin som greps brutalt av två vakter på Malmö central kan verka exceptionell, men många av de pojkar jag har träffat har liknande, och värre, historier att berätta. Amins historia är så väldokumenterad och skickligt berättad att det är svårt att bortse från den.

Självklart väcker boken känslor, massor av känslor, men styrkan hos den är att Wagner väljer fakta före spekulationer och saklighet före indignation. Den journalistiska prosan fungerar perfekt för uppgiften. Samtidigt känner jag mig lite snuvad. Den journalistiska stilen Wagner använder är effektiv och skapar trovärdighet. Det är svårt att låta språket blomma när man skriver om sociala problem, men jag skulle gärna ha sett lite mer litterära grepp.

Bok: Pojkarna och de
ensamma poliserna

Författare: Katia Wagner

Förlag: Natur&Kultur