DEBATT Nu för tiden talas det mycket om kristna värderingar, och det skulle jag vilja ifrågasätta. I skolan framställdes den förkristna tiden som ond och hård och rå, människor tänkte och handlade egoistiskt och dyrkade sina avgudabilder bara för egen vinnings skull. Det var Jesus och hans läror som gjorde människorna mänskliga, om man får tro mina lärare (i en vanlig statlig skola). Innan aposteln Ansgar kristnade Sverige var det krig och blod och kamp; hårda, olyckliga människor som satte ut sina nyfödda barn i skogen. När kristendomen kom blev de goda, kloka och lyckliga, men de andra, som inte fick del av detta var kvar i mörker och skräck. De var kanske inte onda, men de hade inte fått möjligheter att bli goda heller, och därför var det synd om dem.
Jag ser mycket av detta i dagens tal om kristna värderingar, när man ställer det ”kristna Europa” mot muslimer och andra, och skyller människors tillkortakommanden på deras religion. Det tror jag grundar sig i indoktrineringen som alla vi i de äldre generationerna utsattes för. Vi läste inte konfessionsfri religionskunskap som i dag, utan kristendomskunskap. Vi skulle lära oss att kristendomen var något utöver allt annat, den verkliga, sanna tron.
Vår fröken på lågstadiet förklarade skillnaden mellan judendom och kristendom på ett sätt som jag aldrig glömmer, för jag tyckte att det var så fel. I judendomen hette det att du skall inte göra mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.
Men kristendomen gick längre och sa att allt vad ni vill att människorna ska göra för er ska ni också göra för dem. Istället för att bara förbjuda det onda uppmanade den till det goda, sa vår lärare. Av detta skulle vi elever förstå att kristendomen var finare än andra religioner och att vi kristna var bättre och mer omtänksamma människor.
När jag hör dagens politiker tala om kristna värderingar i skolan tänker jag att många av dem tillhör samma generation som jag, men att de till skillnad från mig, som ständigt var oppositionell, lyssnade på läraren och trodde att detta var sant.
Men i verkligheten lär alla religioner ut ungefär detsamma. En uppmaning att göra gott är inte bättre än en uppmaning att inte göra ont, för det är inte alltid självklart vad detta goda är. Den som tvingar på andra sina ideal och sitt sätt att leva gör det väl för att vara god, medan det i verkligheten kan vara till skada.
Men den gyllene regelns innebörd är, både i judendomen och kristendomen, att vi ska behandla varandra väl, visa hänsyn, ödmjukhet och tolerans. Så säger alla religioner, samtidigt som motsatsen praktiseras, också i religionens namn – i alla religioners namn.
Vi med våra kristna värderingar, vi som ska lämna de 99 lammen i öknen för att gå tillbaka och hämta det hundrade som kommit på avvägar, var är vi när hundratals och tusentals människor drunknar i Medelhavet?
Vi som har vuxit upp med berättelsen om den barmhärtige samariten, vi bygger våra murar och stänger världens barn ute medan vi talar om att skydda ”våra kristna värderingar”. Är vi bättre än ”de stackars hedningarna” som satte ut barnen i skogen om det var ont om mat?
Nej, ”kristna värderingar” är inget som vi ska förhäva oss över. Låt oss istället se till innehållet i alla världens och världsreligionernas gyllene regler och tänka på vad de betyder, vare sig vi kallar dem kristna, buddhistiska, muslimska, etiska eller bara vanligt folkvett.
