Det är mycket prat nu om klaner. Det är lätt att få känslan att vi lever i ett allt mer laglöst och våldsbejakande samhälle, men så är inte fallet. Det är viktigt att komma ihåg, när de stora rubrikerna pryder media, att brottsligheten i Sverige inte ökar.

Under 00-talet, efter 11 september 2001 och en bra bit in i 10-talet, användes hotet om terrorism, och framför allt då islamistisk terrorism, som ursäkt för att öka bevakningen, polisen och Säpos resurser och straffen. Breivik till trots var det islamisterna eller muslimerna i allmänhet som målades ut som hotet och anledningen att allt hårdare begränsa vår integritet, att bygga ut det auktoritära storebrorssamhället.

Sedan några år tillbaka är fokuset ett annat, nu är det gängbrottslighet och kriminella gäng som är hotet. De där ”klanerna” från, ja, muslimska delar av världen förstås. Och återigen används islamister och rädslan för muslimer i stort som ursäkt för att ersätta den moderna öppna liberala demokratin med ett auktoritärt och nationalistiskt samhälle av 1984-modell.

Populistiska sossar, nationalistiska högerpartier och en polisledning som vill se en än starkare polismakt skriker i kör om hårdare övervakning och straff. Alla ser de att de har något att vinna på det, väljare eller pengar till den egna myndigheten. Men allt har ett pris och priset i detta fall är det öppna samhället, vår integritet och medmänsklighet.

Vice rikspolischefen, som lanserade ordet klaner i debatten, säger själv i SVT Agenda att det var en genomtänkt strategi för att öppna dörren i den debatten. Här har vi alltså en polisledning, vars uppgift är att skapa trygghet, som medvetet sätter etiketter som skapar rädsla och motsättningar. Som pekar ut kulturer där familjebanden är starkare än vad som är det vanliga i detta avseendet internationellt ganska avvikande Sverige.

Vi lever i en tid där teknikutveckling ger såväl stater som stora företag möjligheter att kontrollera mer eller mindre allt vi gör. I en sådan tid behöver vi politiker som begränsar övervakningen, inte som ökar den. Vi lever i en tid där nationalism och rasism är på stark frammarsch, då behöver vi såväl politiker som en poliskår som verkar för att minska de motsättningarna, inte öka dom.

Gängskjutningar ska förstås, precis som andra mord och våldshandlingar, bekämpas, så väl i nutid som med förebyggande arbete för framtiden. Men vi vet från forskningen att varken större övervakning eller högre straff för denna typ av brott gör någon skillnad. Det skapar bara större otrygghet för oss alla. Menar vi allvar med att komma åt gänguppgörelserna så är därför inte populistiska åtgärder vägen att gå. Det kanske ger väljare och pengar till myndigheten, men det löser inte gängskjutningarna.

Menar vi allvar behöver vi istället gå till grundproblemet, vi måste ge oss på både piskan och moroten som driver unga in i den typen av verksamhet. Piskan, fattigdom och brist på framtidsutsikter, plockar vi bort med en ordentlig basinkomst. Moroten, lockelsen av de stora pengarna, tar vi bort genom att legalisera försäljningen av cannabis och avkriminalisera övriga droger.

De två åtgärderna ensamma räcker förstås inte, men det är de två viktigaste åtgärderna vi kan göra och de har en helt annan effekt än höga straff och ökad övervakning. Det kan låta enkelt, men i ett samhälle där SD, M, S och polisledningen sätter samhällsdebatten är det en gigantisk utmaning. En utmaning som vi tror på det öppna samhället och medmänsklighet dock måste klara.