Isländsk musik hör vi inte talas om särskilt ofta här i Sverige. Men i förhållande till det låga invånarantalet på Island finns en stor och levande musikscen, som inte sällan hämtar sin inspiration i det mullrande och mytomspunna landskapet på ön. Men det är faktiskt inte bara Björk som nått långt utanför landets gränser med sin musik, och för den som är nyfiken finns mycket att upptäcka.
Det isländska bandet Sólstafir har kommit med en ny singel i dagarna. De skapar ett helt eget musikaliskt landskap, som en framrusande känslostorm, en tonvärld med melodier djupt förankrade i det nordiska vemodet och euforin som tungsinnet kan ge – musiken som ett tillstånd av ivrigt fladdrande lidelse i bröstet.
Ísafold är uppbyggd med ett mäktigt växande arrangemang som tar oss med på en – inre och yttre – resa genom karga och svårframkomliga vulkaniska trakter. Med en gastkramande desperat och skrapig sång som ylar sig in och berör på djupet. I texten anas smärtan, kanske kärlekssorgen (Ísafold är ett isländskt kvinnligt namn) och all den längtan som rösten förmedlar. Långa instrumentala partier tar vid, där de 70-talsdoftande gitarrerna i stämmor ligger riktigt snyggt och fyller på melankolin.
Sólstafir har även flera tidigare spännande utgivningar som till exempel Midaftann, Fjara, och Pín oro. Även de äldre låtarna har en dramatisk dynamik i de vackra, poetiska berättelserna och det finns mäktiga musikvideor att se, inspelade på berg, ängar och stränder på plats på Island (finns på Youtube).
Sigur Rós är ytterligare ett populärt isländskt band som sjunger på modersmålet. De är aktuella med en stor världsturné under hela 2017. De kommer till Sverige i oktober. Deras musik präglas av tunga drömska tongångar, som verkar hämta mycket inspiration och stämningar från naturens mest otämjda platser. Himmelska ljud och visioner som stillsamt och eftertänksamt tar sig fram genom medvetandet. De har också gjort starka film- och videoproduktioner. Som till exempel Óvedur, om en hemlös kvinna som spårar ur fullständigt med spritflaskan i ena handen och en enögd hund i den andra. Eller filmen Ekki Múkk om en man som är vilse i vildmarken och som kommunicerar med naturen och djuren på ett säreget och gripande sätt i sitt sökande efter vägen tillbaka hem. Mycket sevärt och starkt (finns på Youtube).
Of Monsters And Men gör också turnéer över hela världen. De spelar ung poetisk power-pop på engelska. Deras debutalbum My head is an animal gav dem ett internationellt genombrott 2011. Det senaste albumet Beneath the skin kom ut 2015 och fanns med i toppen på många hitlistor världen över.
Även Mammút har nått en bra bit utanför hemlandet med sina suggestiva medryckande sånger och är aktuella med nytt album och turnéer i Europa och USA under våren 2017. De gör snygga låtar som rör sig mellan mangelrock och glitterpop med egensinniga arrangemang. Bandet är skönt befriade från traditionellt låtbyggande och gör sin egen grej fullt ut.
Första albumet Karkari har isländska texter, medan det senaste Rivers end sjungs på engelska. Bandet jobbar med energiska disharmonier som exploderar i öppna effektiva refränger. Fantasifull instrumentering runt en svävande klar röst, fylld av såväl mörker som ljus, vild och skör på samma gång. Till låten Glædur har Mammút gjort en vacker musikvideo inspelad bland lurviga islandshästar i det vulkaniska bergslandskapet.
