Jag är ofta ute och talar om integration och flyktinghälsa. Först berättar jag vad jag gjort genom åren i flykting- och migrationssammanhang. Men gradvis smälter Migrationsverkets insynsråd, kommunens integrationsråd, Farr-medlemskap, Ensamkommandes förbund, riksdagsmotioner, Svenska Afghanistankommittén, Röda korsets flyktinghälsa och sådant in i bakgrunden. Istället är det som extramamma till en afghansk flyktingpojke jag lärt mig mest och får legitimitet att tycka till om migrationspolitiken. När jag ser världen genom hans ögon.

Sommaren 2015 sa maken och jag till varandra: Om inte sådana som vi med plats i hus, hjärta och almanacka ställer upp – vem ska då göra det? Fyra månader senare, efter att grundligt ha kollats upp av socialtjänsten, satt jag med en storögd pojke i bilen från ankomstboendet hit ut till skogen.

Visst var vi osäkra på hur vi skulle bete oss, men vi insåg att det handlade om honom och hans reaktioner, inte om oss. Mycket kärlek och lagom med regler är den klassiska grundpedagogiken för möten med alla barn, så det tänkte vi gällde också här. Men vad behöver han mer, och vad bär just han med sig?

Vi bestämde oss för att det måste handla om att bygga tillit. Han ska veta att vi finns där för honom och är på hans sida. Vi insåg att det måste bli vissa kriser efter allt han gått igenom.

Nödvändiga kriser

Första krisen var just att han var strandsatt i skogen med två gamlingar. Det kom han över när vi fick kontakt med andra flyktingboendefamiljer i landskapet. I december 2015 kom han på att det borde funka ändå. Vi skjutsade ju honom överallt och lokaltrafiken tuffar och går.

Andra krisen var två dryga månaders väntan på skolplats och att regelbundet få träffa jämnåriga. Tack, biblioteket, fritidsgården och fotbollsklubben för vad de gav innan han i januari 2016 började i förberedelseklassen hos Sveriges förmodligen mest hängivna lärare. Tredje krisen uteblev. Under detta första halvår 2016 följde idel solsken, framsteg på alla områden och en växande tillit. Han erövrade världen, byn, kommunen och Sverige med allt bättre språk och stadigt ökande, ömsesidig förståelse av familjeliv, regler och förväntningar, så kallade svenska normer och skolans krav. Typ komma i tid till lektioner, bädda sängen, fälla ner toalocket, hänga upp jackan i hallen.

En fjärde kris kom dock, och det var efter sommaren 2016 när allt fler kompisar började få avslag på sina asylansökningar.

Dysterheten spred sig i den lilla flocken afghanpojkar i kommunen. Han blev tyst och inbunden igen och åt inte ordentligt.

Men även det släppte och han återtog sin roll i pojkkollektivet, varav de flesta bor på hvb-hem, som dess mittpunkt. En ständigt glad och skämtande solstråle som tar på sig att förklara och översätta för de andra.

Oförklarliga skillnader

För visst har han det bra i jämförelse med dem. De familjeboende flyktingbarnen får mer trygghet och tillhörighet, bättre stimulans, språk och vyer. Samt mer pengar och bättre materiella förmåner. Hur det nu kan förklaras.

Vår kille är inte jättetänd på att sitta här hemma på kvällarna och se våra filmer eller vara med på våra middagar och fester. Men han gör det mellan varven, och är då alltid glad och artig. Jag ser när hans gräns är nådd och han vill vara för sig själv eller åka hem. Gränsen mellan att vara med, känna sig välkomnad, få höra till och att få vara i fred, vara med sina kompisar, på sitt eget språk, är egentligen inte problematisk. Han får båda delarna och har en tydlig egen integritet som är lätt att respektera.

Litet svårare är att veta hur ambitiös man ska vara med språkträningen. Första månaderna låg jag i hårt och han följde lydigt upp mina ”sol”, ”bro” och ”vindkraftverk”. När han började skolan lämnade jag över språket till dem, men hade ändå lite högläsning ur svenska barnböcker under sommaren. När han i november kom in i en vanlig svensk klass kom ett lyft, mycket mer flyt i svenskan då han inte bara fick höra dari, farsi och somali varje skoldag.

Kris nummer fem

Hösten 2016 präglades för många asylsökande ensamkommande av tunga tankar på vad Migrationsverket ska komma att besluta om deras fortsatta liv. Vi var egentligen inte så oroliga för det avgörande beslutet. Jag visste i mitt hjärta hur det skulle gå, men vi levde med i alla andras dallrande oro. Olyckliga barn i Sverige började begå självmord och Omid från Ensamkommandes förbund delade sin plåga på Facebook, när han ständigt blev inkopplad.

Dagen före julafton kom så beskedet: Ja! Du får stanna. Men inte stanna med full flyktingstatus eller ens med skyddsskäl. Utan snålast tilltagna ”särskilt ömmande omständigheter” eftersom han bara är 14 år. Först om fyra år blir han utvisningsbar och då kommer han att ha en stark anknytning hit. Så några fattiga mammor eller småsyskon får inte komma. Han är ensam här och ska vara här själv. Ingen anhöringinvandring till Sverige, inte. Och ska det överklagas – kris nummer fem – måste han skyndsamt visa att just han blir förföljd av talibanerna, inte bara som alla andra hazaras. Och han måste ha ut papper från sin illitterata, utfattiga mamma på var han är född, var hon bor, exakt varifrån de kommer och vart hans pappa försvann. Allt sådant finns det inga dokument på. Så tji överklagan. Vi får vackert nöja oss med att han inte utvisas till hemlöshet som så många andra.

Vem tar ansvar?

Den riktigt stora händelsen kom emellertid nu i januari. Kris nummer sex var märkligt nog när han äntligen fick kontakt med sin mamma!

Här var jag naiv. Jag trodde att han ville ha kontakt, så jag låg i och stötte på hos honom, Röda korset, god man och soc. Fast den kloka gode mannen antydde att alla barn inte var mogna för det steget till en början, men jag tänkte att en mamma alltid är mamma.

Men under det första samtalet grät hon bara, de få minuter Skypeandet varade. Sen bröts samtalet. Han kom hem på kvällen och gick tyst och tagen direkt till mig för att rapportera. Jag kvittrade på, glad för hans skull. Men varför jublade inte han? De hade ju inte hörts på 16 månader! Jo, han förstod inte att hon grät av lättnad, när oron för om han alls levde nu släppte.

Under natten insåg jag hur han uppfattat det och sa till honom morgonen efter att hon inte var ledsen, utan tvärtom! Då sken han upp och kunde ta hennes perspektiv. Och samtalet veckan efter blev betydligt bättre, men då kom också kraven. Hon har det uselt fattigt, pengarna räcker varken till mat eller medicin. Han måste skicka pengar.

Bra input efterlyses

På detta grubblar vi nu, den gode mannen, pojken och jag. Är det rimligt att en 14-åring som materiellt sett har det bra bidrar till en utfattig änkas överlevnad i ett slumområde på andra sidan klotet?

150 kronor i månaden skulle inte skapa något stort hål här, men betyda en hel del där.

Vi lever ju bara bredvid honom och ser numera världen ofta som han ser den. Hans skuld-, plikt- och ansvarsmedvetande plågar honom. Det han i vart fall bestämt sig för är att inte tacka nej om han igen får erbjudande att sommarjobba på kaféet här intill.