DEBATT Det vore onekligen både bekvämt och praktiskt om lösningen på klimatutmaningen serverades i form av ett stort smörgåsbord! Där man kunde äta sig mätt på de läckraste rätterna och lugnt rata allt som inte riktigt faller på läppen.

Om man ska tro på den bild som målas upp i debattartiklar i Syre Göteborg av Holger Eriksson (nr 2/2017) och Hugo Norell (nr 7/2017) har klimatfrågan i teknisk mening redan fått sitt ultimata svar: solceller på taken.

Är det alltså så enkelt? Det tror inte jag. Att på bara några få decennier ersätta merparten av all fossil energi som används i världen (fortfarande i dag över 80 procent av den globala energitillförseln) är en gigantisk utmaning. Ska vi lyckas kommer vi att behöva göra mycket mer än att importera solpaneler från Kina. Allt kommer inte att vara lättuggat.

Utgångspunkten för deras inlägg är Göteborg Energis satsning på Gobigas, ett projekt som åtminstone i kommersiell mening utvecklat sig till ett misslyckande.

Hugo Norell hävdar i sitt inlägg att jag ”försvarar Gobigas”. Det håller jag inte riktigt med om. Vad jag försvarar är tanken att vi, som ett av världens rikaste och tekniskt mest avancerade länder, har en skyldighet att försöka utveckla nya, hållbara energitekniker – och att förgasning av avverkningsrester från skogsindustrin mycket väl skulle kunna vara en sådan.

Om sedan även slutprodukten ska vara en gas (metan som i fallet Gobigas) eller något flytande bränsle (metanol, syntetisk diesel …) kan man förvisso diskutera, vilket jag också markerade i mitt förra inlägg.

Att utveckla nya energitekniker är riskabelt. Enbart forskning ger sällan svar på om en viss lösning är bärkraftig eller inte – det krävs praktiska försök i en viss skala. Därför blir det också dyrt om man misslyckas. Med tanke på tyngden av det klimathot som hänger över oss anser jag att vi bör vara ganska toleranta mot de kostnader som sådana misslyckanden innebär.

Det är också därför jag tycker att det blir så fel när Eriksson och Norell efterklokt väljer att ställa just dessa riskkostnader i motsats till insatser för att befrämja solenergi. Det blir knappast bättre av den konspiratoriska tonen, som antyder att Göteborg Energi enbart drivs av företagsekonomiskt vinstintresse, forskare av egenintresse och politiker av prestige.

Precis samma resonemang skulle för övrigt kunna tillämpas på exempelvis det vågkraftprojekt som företaget Seabased driver utanför Smögen. Uppenbarligen har man där stött på en del tekniska problem och projektets framtid är nu oviss (se Syre nr 6/2017)
Även här har skattebetalarna (i form av Energimyndigheten) och elkonsumenterna (i form av Fortums kunder) gått in med åtskilliga miljoner i ett slags ofrivilligt riskkapital.

Jag förmodar att Eriksson och Norell anser att även dessa pengar borde ha lagts på ”säkra kort” i form av solpaneler?