”Vi vill satsa på den ännu oprövade möjligheten, istället för den länge beprövade omöjligheten.” Per-Anders Fogelströms citat handlar om fredsrörelsen, men det kunde lika gärna vara klimatkampen. Det vi behöver göra är svårt, men alternativet omöjligt. Så länge vi förbrukar jordens resurser som i dag lever vi på lånad tid.

Det finns inga lätta svar på hur vi klarar omställningen. Men det finns irrvägar. Den här krönikan skriver jag för att bemöta argumenten längs en av dem.

I Schweiz hölls 2014 en folkomröstning om att begränsa invandringen för miljöns skull. 2018 skrev ett par forskare en debattartikel i Svenska Dagbladet på samma tema. Deras argumentet var att eftersom det ekologiska fotavtrycket per capita är större i rika länder än i fattiga länder så borde ingen få flytta sig från fattigdom till rikedom.

Folkomröstningen slutade med ett starkt nej, och de nämnda forskarna blev bemötta av bland andra Johan Rockström. Per capita-uträkningar säger nämligen lite om enskilda personers miljöpåverkan. Ibland talar vi om vad svenskar släpper ut, men det är ett genomsnitt. Skillnaderna mellan människor är stora. En person som migrerar behöver inte förändra sin klimatpåverkan nämnvärt. Det beror på hur den levde innan, och hur den lever nu.

I grunden handlar argumentationen om att levnadsstandard och klimatpåverkan i dag hänger tätt samman. Det sambandet måste brytas. Men det kan inte vara en uppgift bara för de mest utsatta. Med samma logik skulle man då motsätta sig allt bistånd, i förlängningen till och med insatser mot svält och sjukdomar. Nej, det är jordens rikaste och rika som måste ändra livsstil.

Resonemangen om migration bygger på idén om att länder kan bestämma om människor kommer över gränsen eller inte. De flesta länder kan inte det. Om människor behöver fly eller verkligen vill flytta gör vi det. Vi är beredda att göra mycket för att överleva, och än mer för att skydda våra närmsta. Länder som försöker avvisa människor som upplever att de inte kan återvända misslyckas, även om några trycks in i avvisningsplanen lever mångdubbelt fler kvar i skuggsamhällen.

Frågorna om framtidens invandring och befolkning är dessutom väldigt komplexa.

Oron över att klimatförändringarna ska leda till ett mycket stort antal flyktingar ekar av liknande oro i historien. I slutet av 1980-talet varnade polisen för att mängder av ryssar skulle sätta sig i båtar över Östersjön om Sovjetunionen föll samman. Det skedde inte.

Att fly är svårt. De flesta stannar om de kan. Måste man försöker man hålla sig nära så länge det går. Först när kriget i Syrien rasat längre än andra världskriget och kemiska vapen använts började ett större antal i flyktinglägren ge upp och lämna för Europa. Och de flesta blev ändå kvar. Hade kvotsystemen funkat och lagliga vägar funnits för de mest behövande hade ännu fler valt bort de farliga smugglingsrutterna.

Samma med befolkningsprognoser. Den ökande globala populationen innebär en stor miljöpåverkan. Men när människor får det bättre minskar ofta barnafödandet. Redan nu har den globala befolkningstillväxten avtagit, och nya prognoser pekar mot att befolkningen i slutet av seklet kan ha minskat i 183 av 195 länder. Kina kan då ha färre än en miljard invånare, i länder som Spanien, Thailand och Japan kan befolkningen halveras. Med en mindre och samtidigt äldre befolkning kommer det vara global konkurrens om den arbetande befolkningen.

Samtidigt, vi vet inte. Migration, befolkningsutveckling och klimatet. Det handlar om prognoser. Det enda vi kan vara säkra på är att framtiden inte blir som nu. Mycket talar för att vi kommer dela en mer osäker värld.

Jag tror inte vi klarar det var för sig. Vare sig som människor eller länder. Solidaritet blir vår främsta tillgång.

På den värderingen vilar den gröna rörelsen. Uppgiften har alltid varit mycket större än att bara lösa klimatproblemen. Vi vill pröva den ännu oprövade möjligheten. Att finna ett sätt att leva goda liv, utan att förstöra förutsättningarna för andra att göra samma sak.