Antropologer och religionsvetare har påpekat det många gånger genom åren. Gud är en social konstruktion. Gud med stort G i alla fall. Oavsett om det finns en verklighet bakom religiösa idéer eller inte så är det uppenbart att religioner skapas utifrån sociala och personliga behov. När de väl fått fotfäste lever de på sätt och vis sina egna liv, i moln av tankar, men de samverkar alltid med människors verkliga behov.

Idéer dör snabbt om de inte är meningsfulla eller åtminstone begripliga för människor. Idén om en allsmäktig gud, som kanske till och med har skapat hela världen och oss människor, är väldigt meningsfull och praktisk för många. Den gör att den som tror på den får svar på frågor som egentligen inte går att fråga. De är filosofiska stoppskyltar. Bortom det här behöver du inte tänka.

Problemet är bara att de religiösa systemen inte bara fungerar på en filosofisk, existensiell nivå. De legitimerar också nästan alltid det bestående. Religioner är både avbilder och förebilder för det samhälle de vuxit fram ur. Robert Wright visar i sin bok Och människan skapade Gud (The evolution of God) hur bilden av Gud förändras när samhället förändras.

Stamsamhällen där människor lever i mindre grupper och inte ägnar sig åt jordbruk håller sig ofta med en samling gudar. Ett myller av viljor och personligheter där dynamiken mellan dem är det viktiga, precis som i en by. När människor samlades i större enheter, städer, stater ville de som styrde legitimera sin makt. Vips fick vi monoteistiska gudar. Precis som det bara kunde finnas en kung kunde det bara finnas en gud.

Jordbruket gjorde att man kunde samla stora mängder människor på samma plats och att man kunde bli ofantligt rik. Det fanns definitivt stor anledning att motivera människor att jobba hårt utan att egentligen få ut något från sitt slit. En straffande, patriarkal gud fick i uppgift att skrämma folk till lydnad.

Med industrialismen kom också tron på vetenskapen och med den idéer som liberalism och socialism. Individen blev den centrala enheten för det nya tänkandet, inte släkten, stammen eller skrået. Religionen kom att utmanas av idéer om ett sekulärt samhälle, även om idén säkert är lika gamma som mänskligt tänkande. begreppet sekularism myntades 1846 av britten George Holyoake och blev snabbt ett modeord bland radikaler. För att bygga ett jämlikt, gott samhälle måste vi både tolerera andra människors religiösa föreställningar och hindra dem från att förtrycka andra människor.

Idén om det sekulära samhället är stark här i Sverige även om det tog tid att skilja staten från kyrkan, och vår statschef, kungen, fortfarande förväntas tillhöra den kristna, protestantiska tron.

Eller hur är det med sekularismen? Anses det verkligen olämpligt att påföra andra människor sina religiösa föreställningar?

Problemet är att svaret beror på vad man definierar som religioner. De monoteistiska, abrahamitiska religionerna ses självklart som religioner. Hinduism, buddhism och schamanistiska idésystem likaså. Men rätt få som bor i Sverige är särskilt religiösa i den meningen. Andra tankesystem har fått ersätta kristendomen. En del av dem är sammansmältningar mellan traditionell religiositet och nya eller gamla ideologiska system. En av de starkaste av de senare är den nya högern. Den ytterflygel där SD och KD, ibland också M, befinner sig.

Biologisk rasism blir omöjlig

”Äkta” rasism har blivit omöjlig i det offentliga rummet. Ingen kan längre komma undan med att säga att vissa grupper av människor är biologiskt underlägsna andra. Det är i många situationer olagligt, till och med. Den tanken var i sig en legitimerande tanke. Det var ett sätt att argumentera för att människor med annat ursprung än det egna gott kunde utnyttjas, dödas eller fördrivas. Det var för påtagligt att säga att man kunde röva bort människor från Afrika för att arbeta på bomullsodlingar i Amerika för att man tjänade en massa pengar på det och för att slavarna ändå inte kunde göra så mycket åt sin situation. Bättre då att hänvisa till Bibeln och Guds ordning och till den av Gud skapade biologin, göra också kristendomen till ett av slaveriets offer.

Nu för tiden ses slaveri som något ont, inte som en naturlig del av samhällets ordning, men många människor tror fortfarande att det finns ett samband mellan en människas hudfärg och personlighet. Det finns ingen chans att grunda detta vetenskapligt, varken naturvetenskapligt eller filosofiskt. Den vägen är körd. Då återstår religionen. Men också den har förändrats under trycket av moderna idéer om mänskliga rättigheter, tolerans och av politiskt motstånd från undertryckta grupper. Det mångkulturella samhället är en svår miljö för uppenbar biologisk rasism både i religionen och i politiken.

Eftersom det hade blivit omöjligt att vara rasist samtidigt som en massa människor fortfarande var det måste en rörelse som fångar upp sådana föreställningar omformulera dem. Precis som när de materiella förutsättningarna förändrades med jordbrukets utveckling fanns ett behov av ett trossystem som förklarade maktskillnader och som argumenterade för att vissa människor inte hörde till det egna samhället. En perverterad variant av identitetspolitik var lösningen. Vi har rättigheter för att vi är svenskar. Den som inte är svensk hör inte hemma här. Krångligare än så är inte KD:s och SD:s ideologier.

Kulturrasism

Det är uppenbart för vem som helst att ytterlighetshögern inte vill stänga gränserna för att rädda den svenska ekonomin eller av omsorg för de asylsökande. Precis som när berättelserna om skaparguden lovar trygghet och en plats i paradiset erbjuder kulturrasismen ett svar på de rädslor som vårt komplicerade samhälle innebär. Att det är i det närmaste omöjligt att skapa ett samhälle som kan skydda sig helt från kriminella nätverk som agerar globalt i ett gränslöst Europa är en självklarhet. Det skulle krävas förtryck som skulle få Orwell att framstå som en romantiker för att stoppa ligor som rör sig mellan länder som tågluffande tonåringar.

Öppna gränser, frihandel och fri rörlighet för människor är bra principer. Kriminaliteten blir varken större eller mindre på grund av dem. Brottslighet varierar över tid och har sitt ursprung i de materiella förutsättningen för människor, inte i vem som har vilket pass. Men det är en praktisk och enkel förklaring och den vädjar till rädslor som vi alla bär på.

Kulturrasismen har helt enkelt kommit att ersätta religionen för många människor. Det finns ett gigantiskt logisk hål i den. Om det bara handlar om kultur så kan ju människor byta kultur. Den som vill kan byta språk och namn, lära sig nya trafikregler, moraliska principer och börja käka svennemat. Vi som är födda i det här landet har också olika kulturer beroende på klasstillhörighet, var vi är födda och på personliga upplevelser och livsval. Det som går att betrakta som svensk kultur är så pass lite att nästan ingen kan definiera den utan undantag.

Smygrasism som trossystem

Islam, judendom och kristendom är egentligen samma religion. De hyllar lite olika profeter och skiljer sig lite åt i vilka böcker de läser och hur de läser dem, men en liberal imam och präst har mer gemensamt än de båda har med en fundamentalist inom sin egen religion. Båda bygger på samma antaganden om en skapargud som ger sina representanter rätten att döma andra människor moraliskt utifrån moralsystem som är skrattretande lika.

När en människa i ett kristet samhälle fruktar islam är det inte religionen, som den verkligen ser ut, som skrämmer, utan de främmande kropparna och rena lögner om vad islam står för. Det fundamentalistiska muslimer vill bekämpa är inte kristendomen utan det kapitalistiska, individualistiska och ofta ateistiska samhället som de upplever som normupplösande och syndigt, men helt andra mekanismer bestämmer sånt som nivån av kriminalitet, kvinnoförtryck och politiskt våld.

De som hänvisar till sin svenska identitet som grund för sitt politiska tänkande ställer ofta upp motsättningen mellan kristendom och islam som den viktigaste konflikten. Men hur många av SD:s och KD:s följare är egentligen kristna på riktigt? Hur många av dem funderar över om det de båda partierna står för verkligen är vad Jesus en gång förespråkade?

Ungefär hälften av Sveriges befolkning kallar sig kristna, men frågan är i vilken utsträckning det handlar om djupgående religiös tro? Handlar det inte snarare om att religiösa identiteter anses värda att skydda i ett pluralistiskt samhälle? Att ifrågasätta en persons rätt till sina religiösa föreställningar är ju just det som den samhälleligt legitimerade toleransen är till för.

Det vi ser på den politiska högerkanten är inte kristna värderingar som står emot kaos, islam och allmän skörlevnad. Den form av kristenhet som KD är kopplad till är knappast typiskt kristen, den är sprungen ur rörelser på ytterkanten också teologiskt. Att SD skulle stå för kristna värderingar är rent skrattretande. Det de försvarar är någonting helt annat i kristenhetens namn. Vilket många kristna tycker är mycket obehagligt.

Vad hör hemma i offentligheten i ett sekulärt samhälle?

Idén om det sekulära samhället bygger på att samhället måsta skyddas från människor som har identifierbara religiösa föreställningar som de vill påföra andra människor. Religiösa argument ska inte vara giltiga i diskussionen om hur det gemensamma ska skötas. Men med tiden har människors förhållningssätt till religion förändrats i den svenska majoritetskulturen. Jag är ofta bland de yngsta de få gånger jag går i högmässa. Att vara kristen är en etikett för många, en omskrivning för vit svensk. Religionens roll har övertagits av ett komplex av reaktionära idéer förklädda till ett försvar för en förment hotad kultur.

Om det är omöjligt att vara rasist i biologisk mening har det blivit fullt möjligt att vara kulturrasist. Det bevisar ytterlighetshögerns ställning i svensk politik. Människor med ursprung i nazistiska rörelser sitter i riksdagen. Det breda samhället har mer eller mindre givit upp, spelar med i en uppenbar fars där rena fascister tillåts kräva tolerans för sina åsikter. ”Kristen värdegrund” har blivit en magisk besvärjelse.

Många ideologier har inslag som liknar religioner, beter sig som sekter och håller sig med moraliska system som inte hör hemma i politiken. Men högern har gått ett steg längre. Den har gjort sin ideologi till ett trossystem som inte behöver befästas i verkligheten. Den är flummigare än flummigast och kräver och får respekt för sin rätt att tycka saker som är helt befängda. Företrädare för SD säger till och med öppet att det där ursprungliga inte nödvändigtvis har funnits på riktigt, utan att det är drömmen om det som står i centrum.

Genom att blanda samman korten har reaktionära kristna grupper och rent fascistiska rörelser börjat riva ner det sekulära samhället murar. En åsikt kan kritiseras och till och med motbevisas i en hederlig diskussion, men så fort som någon börjar att hänvisa till principer som grundar sig i religiösa skrifter eller inbillade urkunder försvinner grunden för ett sånt samtal. Alla impulser och känslor blir lika värda oavsett om de är grundade i verkligheten eller inte och den intoleranta människan kan plötsligt kräva rätten att sprida sin intolerans i toleransens namn. Det är livsfarligt.

Trump är toppen på isberget

Donald Trump är både det yttersta beviset för problemet och en skrämmande framtidsbild. Det är inte alls omöjligt att vi får se en liknande utveckling här. Tillräckligt många människor stöder partier som liknar Trumps Republikaner eller som kan tänka sig att samregera med dem. Det amerikanska samhället är väldigt olikt det svenska, men människor är inte särskilt annorlunda oavsett var de bor.

Jag är övertygad om att många i KD och SD är hängivna anhängare av Trump. De tar del av nyheter och åsikter från Trumptrogna nyhetsbyråer och tankesmedjor. De tror verkligen på idén om fake news, på att det de upplever som vänstermedia ljuger om allt. Det är som det är. Vad människor tänker och tror är inte samhällets sak att reglera, men som medborgare och tänkande samhällsvarelse har vi rätten att säga ifrån. Vi kan syna bluffen. Vi är skyldiga att göra det om vi tror på det sekulära samhället.

Om vi inte vill se vårt samhälle gå i samma riktning som Putins Ryssland eller Trumps USA måste vi börja att försvara det sekulära samtalet ännu mer. SD:s och KD:s retorik bygger på ihopflummade teorier som får många nyandliga avarter att framstå som teknisk fysik.

Vi som arbetar med journalistik har en enorm uppgift här, men det är också upp till var och en av oss som samhällsmedlemmar att säga ifrån när politiska företrädare använder sin makt till att påföra oss andra reaktionära principer. Det hyggligt fungerande sekulära samhället hotas att ersättas av ett där politiker självklart får göra sin privata moral till lag. Sekler av ideologisk kamp skulle då raderas ut. Rättigheter som kommit till med hjälp blod, svett och tårar kan plötsligt raderas ut om vi inte reagerar starkare.