I amerikanska liberala medier säger människor ofta att de känner skam nuförtiden. De skäms för sitt land. USA som brukar vara galet patriotiskt har plötsligt fått syn på sig själv i spegeln. Det verkar bära emot mer och mer att prata om att vara ledare för den fria världen när man har en auktoritär president som tror på rena stolligheterna.

Jag pratade häromdagen med min sambo om hur absurt det hela är just nu. Pandemin. Donald Trump. Varje dag händer något som är galnare än jag trodde var möjligt. Donald Trump står oftast för de värsta galenskaperna. Han är ledare för en personkult som under det sista året blivit mer än lovligt konstig.

Personkulter blir lätt allt mer skruvade med tiden. Anhängarnas hängivna stöd gör att en despot lätt kan utveckla sina sämsta sidor utan att stöta på motstånd, men någonstans borde ju gränsen gå? Någon gång borde människor stanna upp och säga: Nej, men det här kan ju inte vara sant. Dessvärre verkar den gränsen ligga långt borta. Kanske finns den inte överhuvudtaget?

Det är rent absurt att läsa om konspirationsteorin QAnon. Den borde få vem som helst att rygga tillbaka och inse att någonting har gått väldigt snett med tänkandet här. Teorin har tre år på nacken och går ut på att en djävulsdyrkande hemlig sammanslutning av pedofiler styr världen. Sammanslutningen styr politiken, ekonomin, medierna och nöjesvärlden.

Donald Trump är enligt QAnon ledaren för motståndet mot sammanslutningen. Han kom till och med till makten för att stoppa den. Ett motståndskrig mot satanistliberalerna, för självklart är de liberaler, kommer att leda till att tusentals journalister och politiker arresteras och ett reningsbad kommer att inledas. Till slut lovar myten frälsning och frid, utopisk lycka.

Det är naturligtvis en variant på tidigare konspirationsteorier, i synnerhet antisemitiska sådana. Det gemensamma för dem är att de gör dig helt oskyldig till det som är jobbigt i ditt liv. Hur mycket du än kämpar är du hjälplös mot den stora sammansvärjningen. Så långt håller jag med. Om världen skulle styras av satanistpedofiler som bestämmer allt är det mesta jag kan göra som individ meningslöst. Då blir klass, kön, funktionsgrad och sexualitet löjliga sidospår i kampen för ren överlevnad.

Men poängen är att det inte är sant. Och det är inte så svårt att konstatera det. Förutom att QAnon-teorin är skrattretande dum finns det ingenting i verkligheten som stöder den. Och det är det som fascinerar och skrämmer mig mest. Folk tror verkligen på sånt här. Det är inte det minsta svårt att hitta massor av exempel på internet. Flera kandidater till den amerikanska kongressen är anhängare av QAnon.

Normalt sett brukar det som händer i USA till slut hända i Sverige. Vår kultur är minst sagt osjälvständig i relation till Amerika. Människor här har redan dragits in i berättelser om världen som  bygger på antaganden som är lika ogrundade som QAnon, om än inte lika hialösa. Det finns ett sug efter enkla förklaringar till komplicerade problem som är helt naturligt, men det vore tragiskt om sådant tänkande fick ett grepp över människor också här.

Pandemin har gjort att människor lämnats till sina egna funderingar. Den dagliga bekräftelsen av vem du är och vad du står för är viktig. Vad som är möjligt att säga bestäms socialt. Mycket av det som händer i världen är i bästa fall svårt att förstå, i värsta fall obegripligt. De allra värsta stolleproven tvingas vi normalt sett hålla inne med, men ett av pandemins största offer kommer nog tyvärr att visa sig vara sanningen.