DEBATT Det är ingen nyhet att hållbarhetsfrågorna är på allas läppar. Det har, med ihärdigt motstånd, tagit dessa frågor cirka 60 år att komma så högt upp på agendan som de är just nu. Frågor som vi de senaste 10 åren kämpat med att göra så sexiga, intressanta och spännande som möjligt, och vi har lyckats.
Vi har gjort det så bra att vi har människor från alla håll, kanter och bakgrunder som sysslar med dessa frågor. Som fått en ställning i vårt samhälle och som har mandat. Även den högsta politiska ledningen är noga med att inte glömma nämna något kring det gyllene ordet ”hållbarhet”. Kommunikationen är viktig. Lite för viktig.
I efterdyningarna av corona måste vi börja se oss själva i spegeln, och våra bekvämliga liv där vi lyckas förverkliga oss själva i denna viktiga fråga. Vi måste rannsaka oss själva kring det arbete vi gör och dessvärre inse en sak. Coronakrisen har lyckats med något som vi som hållbarhetskollektiv inte ens kommit i närheten av.
Coronaviruset sänkte världens koldioxidutsläpp med 17 procent under tiden som restriktionerna från 69 länder var som hårdast. Coronaviruset har gett vår hårt exploaterade planet 24 dagar till av resurser detta år, och skjutit fram overshoot day från 29 juli till 22 augusti.
Medan vi har varit upptagna med att göra allt ”rent och snyggt” på ett strukturellt korrekt sätt, försökt skapa förändring inifrån genom att ”jobba hårdare än de som förstör”, så har samtidigt tiden jobbat emot oss.
Vi har alla försökt göra det som Sweco och flera andra bolag menade, när de istället för att gå i klimatstrejk 27 september förra året skulle sitta inne för att ”jobba för klimatet”. En fullkomlig oxymoron i denna linjära ekonomi. Där vi snarare har blivit föremål för att sminkat grisen i säcken och där vi lägger ner oproportionerligt med tid och energi på värdelösa småinsatser. En studie som nyligen rapporterades om i Dagens Nyheter visar att bland 2 000 av världens största börsnoterade företag är engagemanget för agenda 2030 målen till stora delar symboliskt.
Vi har alla suttit fast i detta ekorrhjul. Ett hjul som tack och lov coronaviruset har börjat bilda djupa sprickor i, och där vi äntligen ifrågasätter hur vi lever våra liv och vad vi faktiskt vill spendera vår tid på. Ska vi pendla timtals för att behaga våra arbetsgivare eller kan vi spendera tiden på effektivare arbete och mer fritid? Mer klimatarbete? Mer civil olydnad? Fler demokratiska aktioner för att få politiken på rätt köl?
Jag erkänner. Jag har själv varit föremål för den utbredda utmärkelse-nominerings-störst-bäst-vackrast-hetsen som vår slit-och-släng-ekonomi premierar och som vårt hållbarhetskollektiv gett vika för. Men detta måste få ett stopp. Vi ska inte ha någon omstart (som omstartskommissionen önskar sig) utan en omställning. En rejäl sådan där vi gör uppror mot denna icke ekonomiska ekonomi, som inte kan hushålla med knappa resurser.
Det må vara svårt, men här kommer en uppmaning som nog kommer göra många ledsna. Skippa poddandet, skippa skitsnacket i alla forum, skippa klimatarbetet som inte gör någon skillnad och börja agera kollektivt.
Som Bernie Sanders brukar säga: ”We need a political revolution”, och den gör vi inte ensamma i våra egna kammare på sociala medier för en frälst publik. Det gör vi när makthavarna börjar svettas för att vi kliver av ekorrhjulet och börjar leva som vi lär.
