Det är slående hur många av länderna i Europa och övriga världen som inför kvinnlig rösträtt i slutskedet av och strax efter den väldiga världsbranden – bland andra Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Polen, Österrike, Sverige, Nederländerna, Tjeckoslovakien, USA och Kanada.
I samtliga dessa länder infördes rätten mellan 1917 och 1920.
Ryssland var oväntat nog först av de stora länderna. Redan i juli 1917 fick de ryska kvinnorna rösträtt, en effekt av revolutionen som bröt ut 8 mars 1917 – på internationella kvinnodagen – då många kvinnor demonstrerade ”för bröd och fred” i huvudstaden Petrograd. Detta ledde fram till tsardömets fall en vecka senare.
Euforin varade dock inte länge. I slutet av 1917 tog bolsjevikerna makten i Ryssland och då upphävdes i praktiken rösträtten för samtliga medborgare – och kom inte tillbaka förrän 1991.

Men de ryska kvinnornas uppror förblev en symbol för kvinnokampen, och i de flesta av de övriga länderna hade rösträtten kommit för att stanna.
En av historiens ironier är att det som kvinnorna demonstrerade mot – kriget – kan ha varit det som i slutändan gav dem rösträtten.
När männen stred och dog i skyttegravarna tog kvinnorna över många av deras roller på hemmaplan. De blev dominerande inom den tunga industrin, inom transportväsendet och i jordbruket.
I Storbritannien var det kvinnorna som tillverkade artillerigranaterna som användes av det brittiska artilleriet i Belgien och Frankrike. År 1918 jobbade 950 000 brittiska kvinnor inom ammunitionsindustrin.
Även i Tyskland fick kvinnorna ta över industrijobben. Cirka 700 000 tyska kvinnor arbetade med ammunitionstillverkning i slutskedet av kriget.
Kvinnorna i de flesta av länderna visade att de var precis lika kapabla som männen att klara alla typer av jobb. Enligt flera forskare var detta avgörande för kampen för rösträtt och jämställdhet.

I Storbritannien sågs den kvinnliga rösträttens införande 1918 som en ”belöning” för den krigsinsats kvinnorna gjort. Många forskare betonar att de samhälleliga förändringarna i samband med kriget gjorde det politiskt omöjligt att låta kvinnorna förbli andra rangens medborgare när freden kom.
Men det finns också forskare som vill tona ned krigets betydelse för kvinnokampen.

– Kriget sammanfaller med att demokratin slår igenom i många länder, ett resultat av att de segrande västmakterna såg kriget som en seger för demokratin. Den kvinnliga rösträtten är ett resultat av detta, snarare än av kriget i sig, säger Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.

– Jag misstänker att rösträtten hade kommit ungefär vid samma tidpunkt, oavsett kriget.