Ibland verkar internationella kvinnodagen bli mer och mer som mors dag: ett tillfälle att fira det som uppfattas som kvinnlighet och gratulera kvinnor. Satirikern och prästen Kent Wisti har jämfört sådana gratulationer med att gratulera Jesus på långfredagen – dagen då Jesus i kristen tradition blev korsfäst. Genom den jämförelsen lägger Wisti fram att 8 mars borde vara en dag för att minnas och sätta fokus på den tunga kamp som feminismen fört och ännu för, snarare än en dag för att gratulera kvinnor för att de är kvinnor. Jag håller med Kent Wisti och vill därför passa på att reflektera över var den svenska feministiska rörelsen är i dag.

När internationella kvinnodagen började ta form i arbetarrörelsen under tidigt 1900-tal var den tydligt politisk. Att det inte längre är självklart att internationella kvinnodagen handlar om feministisk politisk kamp kan ses som ett uttryck för avpolitisering av progressiva politiska ståndpunkter. Alla i de politiska finrummen är givetvis feminister i Sverige i dag, precis som alla är för yttrandefrihet, jämlikhet, en välfungerande välfärdsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Även Sverigedemokraterna som tar avstånd från feminism som begrepp kan sorteras in bland de andra partierna i dessa frågor, och jämställdhet används av dem som argument i en rasistisk diskussion om invandring.

Samtidigt som så gott som alla i huvudfåran står för feminism kommer en växande politisk kritik från bland annat feministiskt håll mot huvudfårans politik. Främst Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ organiserar dessa oppositionella feminister i det parlamentariska systemet. Organisationen Fatta som arbetar för samtyckeslagstiftning har på 3,5 år mobiliserat 80 000 följare och sympatisörer över hela Sverige. Unga kvinnliga offentliga personer som artisten Zara Larsson och handbollsspelaren Linnéa Claesson tar tydligt ställning för en ny våg av feminism. Dessa och många andra feministiska krafter kämpar emot den avpolitiserade feminism som gör det möjligt för huvudfåran att vara stolt över ett relativt men inte verkligt jämställt samhälle.

Men det räcker inte att lyfta denna revitaliserade feminism som en vinst i sig, utan feminismen bör fråga sig om det finns något korn av sanning i de svepande anklagelser för identitetspolitik som debattörer på högerkanten riktar mot rörelsen. Det finns faktiskt en risk att feminismen tappar sin relevans i samhället om den uppslukas av att definiera ett tydligt ”vi” och inte tror på att inkludera nya perspektiv.

Med den insikten har idén om intersektionalitet vuxit fram i feminismen, men alltför ofta glöms detta bort i en debatt som präglas av debattörernas moraliserande över sin egen goda position i relation till de andras ondska. Då kan en högutbildad medelklasskvinna eller -transperson i storstaden skämta om korkade rasistiska arbetarklassmän på landsbygden utan att förstå att det är en form av klassförakt. Då kan kvinnoseparatistiska rum exkludera rasifierade, transpersoner eller människor med funktionsvariation utan att se att det är rasism, transfobi eller funkofobi. Bara för att ens ”vi” diskrimineras i relation till någon annan grupp i samhället betyder det inte att den egna gruppen är ofelbar.

Därför vill jag se en feministisk politisk rörelse som kompromisslöst står för radikal samhällsförändring och ett intersektionellt perspektiv på politisk kamp men inte moraliserande stänger ute alla som inte direkt känner sig delaktiga i den feministiska kultur som jag själv och den här texten är del av.