DEBATT Förra hösten var jag i Budapest i samband med att oppositionella partier vann lokalvalen i flera större städer, styrda av premiärministern Viktor Orbáns parti Fidesz. Lokalvalen blev ett hårt slag mot Orbans auktoritära styre. Dels eftersom Orban har hävdat saker i stilen att om oppositionen vann så skulle fler ”illegala migranter och muslimer” komma till landet.
Samtidigt som jag upplevde firande och glädjerop hos alla från socialister till gröna liberaler upplevde jag också ett antal närmast surrealistiska stunder. Händelser och berättelser som jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppleva i det demokratiska Europa. Som när jag träffade en ung kvinna som var genusvetare, som berättade för mig om svårigheten att hitta jobb och stigman i samband med att Orban regeringen förbjöd genusstudier under 2018.
Under vistelsen i Budapest besökte jag också det militärhistoriska museet, som för det mesta var proffsigt ordnat och bland annat hade en givande utställning om det första världskriget. Men på den tredje våningen fick jag uppleva det som min liberalkonservativa kollega med all rätta kallade för ”Fidesz-propaganda”. Besöket på museet blev en upplevelse av hur vetenskaplig historieskrivning fick vika sig för politisk mytbildning och indoktrinering.
Som grundutbildad historiker finner jag sådana beteenden vidriga. Föreställ dig att du går in på Armémuseum, på en våning som innehåller bilder på Stefan Löfven och hyllningar av 1968-vågens maoister. I Ungern är fallet att Fidesz använder offentliga institutioner för att främja partiets, och inte regeringens, agenda. Till exempel, under 2015 i samband med flyktingkrisen användes offentliga billboardtavlor för att kommunicera cyniska och absurda budskap likt ”som invandrare får du inte ta jobb från ungrare”, på ungerska!
Utvecklingen i Centraleuropa är väldigt oroande, för om inte EU kan vara en demokratisk union har vi som medborgare inte lärt oss något av historien från kalla krigets diktaturer. Inte heller blir det lättarre för EU att främja demokrati, till exempel i Afrika, när fler ser att EU har en antidemokratisk utveckling på hemmaplan. Det är en utveckling som också ignoreras eller till och med accepteras av allt fler högerorienterade aktörer som tidigare var frihetliga, men som med tiden blivit allt mer auktoritära.
Under de senaste åren har jag sett flera relativiserande och okunniga kommentarer om utvecklingen i Centraleuropa från högerorienterade debattörer som Ivar Arpi, Ann Heberlein och Henrik Jönsson. Tolkningen av verkligheten hos sådana debattörer är att Bryssel är det nya Moskva eller Sovjet, och att det som pågår i Ungern och Polen är ”värdekonservativa uppror” emot ”vänstern”, som har tagit över olika institutioner, som universitet och kulturdepartament.
Sådana resonemang håller inte och är helt förvanskade. Bland annat eftersom varken Polen, Slovenien, Bulgarien eller för den del Japan eller Brasilien anses vara ”vänsterländer”. Alltså, det som pågår i takt med ökande nationalism och högerpopulism är en del av en större trend som har flera orsaker. Inklusive synen på globaliseringen, framtidsutvecklingen och meningsskapande berättelser.
Det pågår en antidemokratisk och avhumaniserande utveckling i Europa sedan flera år tillbaka. En tan-ig utveckling som visar att de som är antivänster i debatten tenderar att hamna i högerkollektivistiska positioner där man vill använda offentliga institutioner för repression emot utsatta och stigmatiserade individer som homosexuella, religiösa minoriteter, flyktingar och fattiga. Beteenden som har blivit alltmer populära i Sverige också i takt med att fler konservativa och högerorienterade har blivit auktoritära i sina värderingar.
Det är förstås mycket svårare att förvandla Sverige till Orbáns Ungern, men situationen visar varför fler frihetliga och individualister behöver aktivera sig i den politiska kampen om Europas framtid.
