Isabella Lövins deklarerade avgång har lett till en rad spekulationer om vart Miljöpartiet tar vägen nu, inte minst sedan det blivit uppenbart att avhoppet bottnar i att Lövin tröttnat på partiet och partiet på Lövin.

Partiet har gått från att regera till varje pris till en stor regeringströtthet, eller ska vi kalla det sossetrötthet. Medan Lövin fortsatt vill regera till varje pris så verkar en allt större del av partiet tröttnat på att vara sossarnas dörrmatta. Frågan är om partiet nu mäktar med att välja ett språkrör som också fått nog av S eller om diskrepansen mellan gräsrötter och språkrör fortsätter.

Under Lövins fyra år som språkrör har partiet balanserat runt fyraprocentsspärren, men problemet började långt innan hon tillträdde. Problemet var dock inte att partiet valde att gå in i regeringen, problemet var hur partiet gjorde det. Att regeringsmedverkan under 2000-talet växte fram till det främsta målet istället för ett av flera möjliga medel för att uppnå grön politik.

Det gjorde att partiet ganska omgående lät sig köras över i fråga efter fråga. Förbifart Stockholm, Bromma flygplats, kolet i Tyskland och inte minst migrationsfrågan. Efter det har partiet varken kunnat hämta sig i opinionen eller sätta hårt mot sossarna. Löfven har vetat att MP alltid viker ner sig för att få sitta kvar vid makten. Hur viktig frågan än är för partiet så har regeringsmakten varit viktigare. 

Det är uppenbart att partiet saknade den kanske viktigaste insikten som ett litet parti som vill in i och utmana den rådande makten och maktordningen måste ha. Är du inte beredd att i vissa lägen släppa makten så blir du en slav under den. Visar du så tydligt för det andra regeringspartiet att det är regeringsmedverkan framför allt som gäller så kommer också ett maktparti som S köra över dig i fråga efter fråga. Sätter du inte en tydlig gräns för vad du kan acceptera så blir du i praktiken maktlös. 

Det har gjort att partiet har förvandlats från det friska antiparti det en gång var till ett parti som i huvudsak administrerar sossarnas auktoritära betongpolitik. Det är inte bara ironiskt utan också sorgligt med tanken på att partiet i samband med kärnkraftsomröstningen bildades just som en reaktion på sossarnas betongpolitik och maktfasoner (Linje 2 med mera).  

Kampen inom MP framställs nu som en kamp mellan dem som prioriterar klimatfrågan och dem som prioriterar migrationsfrågan. Mellan dem som egentligen fick nog redan när partiet kördes över i migrationsfrågan 2015 men till sist rättade in sig i ledet och dem som tycker att laddstolpar, elcyklar och snabbtåg är värt att offra migranter för.

Det är troligen en förenklad analys, förhoppningsvis finns det de som ser den bredare bilden. Som ser att det partiet nu behöver göra inte är att välja en fråga utan hitta tillbaka till den gröna helhetssynen. Den syn som de som börjat följa politiken under 2000-talet knappt hört någon företrädare för partiet tala om. 

Runt om i världen växer en miljörörelse fram som bärs av de unga och som kräver klimaträttvisa. Att hänga på ordet rättvisa till klimatet är en tydlig markering om att inte miljörörelsen ser klimatet som en isolerad fråga utan den måste gå hand i hand med radikal fördelningspolitik, lokal och global, och en grundläggande systemförändring.  

Runt om i Europa växer nu också gröna partier starkt, partier som pratar om miljö och social rättvisa och som står upp mot de växande auktoritära krafterna. Det står i stark kontrast mot Miljöpartiets, med plakatpolitik utan systemkritik, kämpande runt fyra procent. Under Miljöpartiets tid i regeringen och Lövins tid som språkrör har klimatutsläppen, skövlingen av naturresurserna, klyftorna, övervakningen, förbuden, jagandet av utsatta, BNP, konsumtionen och arbetshetsen ökat. Och muren runt såväl EU som Sverige har blivit oändligt mycket högre. 

Kort sagt, den kapitalistiska rovdriften har aldrig någonsin varit värre och den auktoritära nationalistiska utvecklingen har inte varit värre under de senaste 75 åren. Då duger det inte att vifta med några plakat som det står laddstolpar, elcyklar och snabbtåg på. Då duger bara tydlig och djupgående grön systemkritik. En systemkritik där ekologisk balans, radikal fördelningspolitik och personlig frihet är en självklar och icke förhandlingsbar grund.    

Ska Miljöpartiet åter bli ett parti för den breda massan av gröna väljare är det helt avgörande för partiet att både det nya språkröret och kongressen tydliggör att de inte längre kommer dansa efter Löfvens pipa. Ska det bli fortsatt dans måste även MP få inflytande över spellistan. Och den spellistan måste innehålla en rejäl dos systemkritik, miljö (inte bara klimat), demokrati, solidaritet och personlig frihet.