Juna Bhujel kommer från Sindupalchowk, åtta mil norr om huvudstaden Katmandu. Hon förlorade sitt hem och sin svärdotter i den stora jordbävning som drabbade Nepal i april 2015. Hon lyckades dock rädda sitt tvååriga barnbarn, som fick skydd av sin mammas kropp mot den nedfallande bråten. 

Strax efter katastrofen valde hennes son, familjens enda inkomsttagare, att bege sig till Malaysia i jakt på arbete. För att bekosta resan tvingades han ta ett lån med hög ränta och hittills har han inte kunnat skicka hem några pengar till sina anhöriga i Nepal.

Juna Bhujel bor numera tillsammans med övriga fyra familjemedlemmar i en mycket enkel bostad och familjens enda inkomst består av de småsummor som hennes man får genom tillfälliga jobb inom byggsektorn. Myndigheterna har ännu inte hjälpt familjen med några pengar till ett nytt hem.

– Jag var fattig redan tidigare, med en liten jordplätt där vi kunde odla mat, men nu har jag inte ens ett eget hus, säger 55-åriga Juna Bhujel.

– Om myndigheterna inte kan hjälpa mig, vem ska då göra det? frågar hon.

Hon är bara en av tiotusentals nepaleser som förlorade sina hem i jordskalvet men ännu inte har blivit klassificerade som ”fattiga” av landets myndigheter.

I enlighet med FNs globala utvecklingsmål har Nepal satt som målsättning att få ner andelen fattiga i landet till fem procent till år 2030. Detta från dagens nivå på dryga 25 procent.

Med start i april planerar regeringen att börja distribuera särskilda identitetskort till 395 000 fattiga familjer i landet, vilket ska ge familjerna rätt att få ta del av nya sociala satsningar. Landets utvecklingsminister Hriday Ram Thani berättar för IPS att de nya id-korten kommer att förenkla arbetet med de nya programmen.

Samtidigt står kampen mot fattigdomen inför flera hinder eftersom det tidigare visat sig att planeringen och samarbetet mellan olika myndigheter ofta är bristfälligt. Redan nu finns det 44 olika statliga program mot fattigdomen i Nepal.

Janak Raj Joshi, tidigare ordförande för en statlig fond mot fattigdom, säger att myndigheternas satsningar visserligen har vuxit i omfång, men utan att gå på djupet och bygga på den hållbarhet som krävs. Han är även kritisk mot de tidsbegränsade satsningar som genomförs av olika internationella organisationer.

– Eftersom 65 procent av det nepalesiska folkets inkomster går till inköp av mat borde programmen fokusera på livsmedelsfrågor. Regeringen saknar en vision kring hur resurser ska fördelas och programmen har inte varit inriktade på grundproblemen, säger Janak Raj Joshi.

Enligt FN är närmare två tredjedelar av Nepals befolkning beroende av jordbruk för sin försörjning.