Migrationskommittén höll sitt sista möte i fredags, och endera dagen ska de lämna sitt betänkande till regeringen. Det bästa man kan säga om det är att partierna inte har lyckats komma överens och att Sverigedemokraterna tydligen inte har haft så mycket att säga.

”Ett väldigt tunt betänkande som kommer leda till att vi bibehåller nuvarande nivåer på invandring” säger Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard. Som om vi inte befann oss i ett snart femårigt migrationspolitiskt andningsuppehåll.

Bättre än så ser det inte ut att bli. Nej, människor som flyr till Sverige ska inte skapa nya liv här, för uppehållstillstånden ska vara tillfälliga. Den som vill ha permanent uppehållstillstånd ska kunna försörja sig själv – man gör alltså skillnad mellan den som har och den som inte har. 

Och villkoren för anhöriginvandring föreslås bli hårdare än i dag. Tidsbegränsade, med möjlighet att förlänga dem två år i taget. Efter sex år kan uppehållstillståndet bli permanent. Kanske, om man uppfyller de andra kraven också. Tänk att leva på de villkoren, två år i taget tillsammans. Ingenting i samhället kan bli bättre med sådana krav, bara sämre.

Dessutom, tänk att leva i en destruktiv relation i ett nytt land där du ändå har ett liv. Och så vet du att om du lämnar din våldsamma och kontrollerande partner inom sex år kommer du att bli utvisad. Sex år.

Rikard Larsson (S) kallar det i DN för ”en fortsatt rätt så stram politik, men samtidigt en politik som ger skydd till de människor som flyr och har skyddsskäl”. Stram, ett så idiotiskt ord. Strama tyglar, ett ord för en politik som handlar mer om att utöva makt än om att få samhället att fungera.

Om regeringen kommer att hålla för striden om den här politiken återstår att se. Önskeutgången vore om S släppte taget om sin ”strama” politik och tog frågan på allvar för en gångs skull. Det här handlar om människors liv i en stormig värld.