Det är inte så överallt. Andra länder går vidare med åtgärder som faktiskt speglar vetenskapens verklighet. I både Tyskland och Frankrike har exempelvis fracking förbjudits. Bägge länderna har lång väg att gå innan deras utsläpp motsvarar de nivåer som krävs för att Parisavtalets temperaturmål ska uppnås, men avogheten mot blotta tanken att låta kolet ligga kvar under jord är inte på långt när lika stor i Europa som här. Och vi kan inte bara skylla det på att vi råkar ha en stor olje- och gasindustri där mängder av jobb står på spel. Det är också fallet för andra länder, och de har kommit mycket längre än vi. Till och med Förenade Arabemiraten, en petrostat om någon, förbereder sig för slutet på oljan och omdirigerar tiotals miljarder från oljeförmögenheten till investeringar i förnybar energi.

Det är inte bara i Kanada som man inte tycks kunna föra en förnuftig debatt om miljöns smärtgränser. Debatten är lika vansinnig i Australien och USA, där stora delar av politiker- och förståsigpåarklassen rätt och slätt förnekar vetenskapen – och ju mer det sker, desto mer hålls resten av världen tillbaka. Jag har funderat över skälet till dessa geografiska diskrepanser. Och jag tror att vi hamnar vid samma punkt där vi började: de officiella nationalberättelser som förmedlar vilka värden som definierar ett land, och de maktstrukturer som dessa berättelser fostrar och upprätthåller.

När vi lanserade Språnget krockade vi med en oerhört omhuldad berättelse, en berättelse som föregår grundandet av unga nationer som våra. Den börjar med de europeiska upptäcktsresandenas ankomst vid en tidpunkt då de ekologiska gränserna i deras hemländer obönhörligen hade nåtts. De stora skogarna var borta, storviltet hade utrotats genom jakt.
Det var i det sammanhanget som man föreställde sig den så kallade Nya världen som ett slags reservkontinent, att tas i anspråk för reservdelar. (Det var ingen tillfällighet att de nya områdena fick heta New France och New England.)

Och vilka reservdelar sedan! Här tycktes finnas en bottenlös guldgruva – av fisk, fågel, päls, jätteträd, och senare metaller och fossilbränslen. I Nordamerika liksom senare i Australien täckte dessa rikedomar områden så stora att det inte ens gick att föreställa sig deras gränser. Detta var oändligheten – och när tillgångarna började sina flyttade våra regeringar helt enkelt gränsen längre västerut.

Blotta existensen av dessa marker tycktes komma som ett tecken från himlen: Glöm ekologiska gränser. Tack vare denna ersättningskontinent tycktes det som om det aldrig skulle vara möjligt att uttömma naturens rikedomar. Vid en återblick på tidiga europeiska redogörelser för vad som skulle bli Kanada blir det tydligt att upptäcktsresande och tidiga bosättare verkligen trodde att deras skräck för att lida brist på något var ett minne blott. Vattnen utanför Newfoundlands kust var så fyllda av fisk att de »hindrade« John Cabots skepp »från att ta sig fram«. För Quebecs fader Charlevoix tycktes 1720 »mängden av [torskfisk] motsvara mängden av sandkorn som täcker stränderna«. Och så var det garfåglarna. Den pingvinlika fågelns fjädrar var högt eftertraktade till madrasser, och på klippiga öar, i synnerhet utanför Newfoundland, fanns de i ofantliga mängder. Som Jacques Cartier uttryckte det 1534, fanns det öar »lika fulla av fåglar som fält eller ängar är fulla av gräs«.

Orden outtömlig och oändlig fick gång på gång beskriva östkustens gigantiska tallskogar, nordvästra stillahavskustens jättetujor, fiskar av alla de slag. En annan vanlig refräng var att naturrikedomarna var så stora att man inte ens behövde bekymra sig om att vårda denna outsinliga guldgruva. Rikligheten var så oerhörd att själva vårdslösheten ingav en känsla av berusande frihet. Thomas Huxley (en engelsk biolog känd under namnet »Darwins bulldog«) sade vid 1883 års International Fisheries Exhibition (Internationella fiskerinäringsmässan) att »torskfisket … är outtömligt, det vill säga inget som vi gör har någon allvarlig inverkan på fiskbeståndet. Därmed framstår alla försök att reglera fiskenäringen … som meningslösa.«

Det var ingen dålig slutkläm, med tanke på vad vi nu vet. Och med tanke på att garfåglarna var helt och hållet utrotade i början av 1800-talet. Med tanke på att bäverpopulationen började kollapsa i östra Kanada strax därefter. Med tanke på att Newfoundlands förment outtömliga torskbestånd deklarerades »kommersiellt utrotat« 1992. Vad gäller våra outtömliga, uråldriga skogar är de här i södra Ontario i princip utplånade. Över nittio procent av de största och finaste bestånden på Vancouver Island är borta. Självfallet är mycket av det här inte unikt för Kanada. Den tidiga ekonomin i USA var även den brutalt utvinningsorienterad. Men det fanns några väsentliga skillnader.

Söderns slavekonomi baserades på exploatering av mänskligt tvångsarbete, som utnyttjades till att röja och odla landet för att försörja de nordliga delstaterna som industrialiserades i snabb takt. Även om slaveriet också förekom i Kanada bestod vår huvudsakliga roll i den transatlantiska slavhandeln i att verka som varuleverantör: En stor del av det förment oändliga torskbeståndet saltades och skeppades till Brittiska Västindien ( Jamaica, Barbados, Brittiska Guinea, Trinidad, Grenada, Saint Vincent och Saint Lucia). För rika plantageägare var torsken en ovärderlig källa till billigt protein för förslavade afrikaner.
 
Vår ekonomiska nisch har alltid rovgirigt slukat vildmark – såväl djur som växter. Kanada var ett utvinningsföretag – pälshandelsbolaget Hudson’s Bay – innan det blev ett land. Och det har präglat oss på sätt som vi inte ens är i närheten av att konfrontera än. Emellertid kan det i viss mån förklara varför det blev ett sådant rabalder när några av oss gick samman och sade: I själva verket har vi kommit till den yttersta gränsen av vad jorden förmår: vi måste låta tillgångarna ligga kvar i marken även om de fortfarande är lönsamma. Tiden är inne: den nya historien och den nya ekonomin måste börja nu.

Eftersom sådana enorma förmögenheter har skapats i Nordamerika enbart genom exploateringen av vilda djur, orörd skog, begravd metall och fossila bränslen har våra ekonomiska eliter vant sig vid att betrakta naturen som sitt gudagivna skafferi. Det vi upptäckte med Språnget var att när det anspråket plötsligt ifrågasätts av någon eller något (som klimatvetenskapen) upplevs det inte som en obekväm sanning. Det upplevs snarare som ett existentiellt angrepp.

Ekonomihistorikern Harold Innis (som aldrig erkände den avgörande roll som Kanada spelade i slavhandeln) varnade för detta för nästan hundra år sedan. Kanadas extrema beroende av råvaruexport, menade han, låste fast landets utveckling vid »stapelvarufasen«. Detta gäller även för stora delar av USA:s ekonomi

– Louisianas och Texas olja, West Virginias kol. Och beroendet av råvaror gör ekonomin extremt sårbar för monopol och externa ekonomiska bakslag. Det är därför som uttrycket bananrepublik inte anses vara en komplimang.
Trots att Kanada inte har den självbilden och vissa regioner har breddat produktionen säger vår ekonomiska historia något annat. Genom århundradena har vi rutschat mellan att göra storkovan och gå bankrutt.

Under sent 1800-tal brakade bäverpälshandeln samman när de europeiska eliterna plötsligt tappade smaken för cylinderhattar gjorda av päls och övergick till slätare siden. Förra året hamnade Albertas ekonomi i fritt fall på grund av en plötslig nedgång av oljepriset. Förr i tiden rycktes vi fram och tillbaka av brittiska aristokraters nycker, nu är det saudiska prinsar som håller i kopplet. Jag är inte övertygad om att det bör ses som ett framsteg.
Problemet ligger inte bara i handelsvarornas berg- och dalbana. Det ligger i att allt mer står på spel för varje cykel av högkonjunktur och kris. Frosseriet i torsk ledde till artens undergång, frosseriet i tjärsand och frackad gas bidrar till planetens undergång.

Men trots allt som står på spel tycks vi inte kunna hejda oss. Varuberoendet fortsätter att forma politiken i nybyggarkolonier som Kanada, USA och Australien. Och i samtliga dessa tre länder kommer man också fortsättningsvis att motarbeta försök att läka förhållandet till ursprungsfolken. Det är för att den grundläggande maktdynamiken – att våra länder är beroende av den rikedom som ligger inom deras mark – förblir oförändrad.

När pälshandeln utgjorde grundstommen i förmögenhetsproduktionen på kontinentens norra delar blev ursprungsfolkens kultur och förhållande till naturen till ett allvarligt hot för detta utvinningsbegär. (Att det aldrig hade funnits någon handel utan ursprungsfolkens jakt- och fångstkunskaper är inget som nämns.) Det är därför som ansträngningarna att kapa dessa förhållanden till naturen var så systematiska. Internatskolorna utgjorde en del av det systemet.

Så även missionärerna som reste tillsammans med pälshandlarna och predikade en religion som framställde ursprungsfolkens kosmologier som syndiga former av animism: inte heller här nämns något om att de världsåskådningar som européerna gjorde sitt bästa för att utplåna har väldigt mycket att lära oss om hur naturen kan regenereras i stället för att ständigt utarmas.

I dag har vi i Kanada federala myndigheter och provinsmyndigheter som talar mycket om »sanning och försoning« för dessa brott. Men det kommer fortsätta att utgöra ett grymt skämt så länge icke-ursprungliga kanadensare inte konfronteras med skälet till dessa människorättsliga övergrepp. Och skälet, som den officiella Sannings- och försoningskommittén rapporterar, är enkelt nog: »Den kanadensiska regeringen ägnade sig åt denna kulturella folkmordspolitik därför att den ville frigöra sig från sina juridiska och ekonomiska skyldigheter gentemot ursprungsfolken, och ta kontroll över deras land och tillgångar.«

Med andra ord var målet hela tiden att upplösa alla hinder för obegränsad resursutvinning. Det ligger inte långt tillbaka i historien. Ursprungsfolkens markrättigheter fortsätter, över hela landet, att utgöra det enskilt största hindret för en resursutvinning som rubbar jämvikten på planetär nivå, från pipelines till kalhyggen. Vi försöker fortfarande komma åt marken och det som ligger under den. Detta ser vi också söder om gränsen, i Standing Rocksiouxernas närkamp mot Dakota Access Pipeline. Det var fallet för två hundra år sedan, och det är fallet i dag.

När regeringar talar om sanning och försoning för att sedan driva på infrastrukturprojekt som ingen vill ha bör man komma ihåg följande: Det kan inte finnas någon sanning så länge vi inte erkänner skälet bakom århundraden av övergrepp och markstöld. Och det kan inte finnas någon försoning så länge det brottet fortfarande pågår.

Det är först när vi får mod att se sanningen om våra gamla berättelser i vitögat som de nya kan komma och vägleda oss. Berättelser som erkänner att naturen och alla som befolkar den har gränser. Berättelser som lär oss hur vi ska ta hand om varandra och återskapa liv inom dessa gränser. Berättelser som innebär slutet för myten om det oändliga, en gång för alla.

Ordfront förlag 2020