DEBATT Politik är att vilja, som Palme sa. Var tid har sina politiska strider, men den rörelse som har viljan till förändring på sin sida är ofta den som går segrande ur den.
I vår tid präglas politiken – trots allt – av klimatfrågan. De största förändringarna i lagstiftning, de största internationella avtalen och de största politiska massrörelserna kretsar alla kring klimatet. Partier står på rad för att betyga sin tilltro till Parisavtalet och grön omställning. Men när klimatfrågan kokas ner till sin kärna – ska vi bygga ut ett oljeraffinaderi för 15 miljarder eller inte? – då blir det svårare att veta vad man egentligen vill.
För vissa är det väldigt enkelt. Hela Miljösverige mobiliserar. I nätverket Stoppa Preemraff återfinns i princip alla stora miljöorganisationer, inklusive en lång rad aktivistgrupper och engagerade medborgare. Rörelsen för att stoppa Preemraff är stor och växande och det är inte så konstigt. Vem vill ha mer olja, bensin och diesel? Vem vill fortsätta gräva oss djupare ner i den grop där vi redan sitter fast?
Både Muf och KDU – två av tre ungdomsförbund till partierna i den möjliga blåbruna regeringen – vill det. Vid flera tillfällen har både moderata och kristdemokratiska ungdomar framhållit vikten av att Preem får göra precis som de vill. För den som är konservativ är det inte så konstigt. Det ska vara så som det är, klimatkris eller ej.
Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl beskriver frågan om Preemraff som en ”historisk miljöstrid” i Syre 25/8 och jag kan bara hålla med. Det är utan tvekan den här mandatperiodens absolut viktigaste klimatpolitiska strid. Preemraff måste stoppas.
Den miljon ton koldioxid som Preem vill ha tillstånd att släppa ut för evig tid kan vara svår att visualisera. Det svenska inrikesflyget ger en bra jämförelse. Alla flyg som både startade och landade inom Sveriges gränser 2017 orsakade totalt ungefär en halv miljon ton koldioxidutsläpp. För att vi skulle öka utsläppen lika mycket genom inrikesflyget skulle vi behöva öka flygresandet med 200 procent.
Men Preemraff ger oss faktiskt en chans att skapa något nytt. Miljöbalken ger regeringen rätt att pröva tillåtligheten i verksamheter som kan skada miljön och människor och djur som lever i den. Ett nej till Preemraff med hänvisning till utsläpp av växthusgaser skulle vara ett prejudikat som ger stora möjligheter i kampen mot utsläppen under de närmsta åren som kommer.
Detta det juridiska finliret har fått mycket uppmärksamhet sedan Mark- och miljööverdomstolen lämnade sitt yttrande till regeringen i juni. Men frågan är i grund och botten politisk.
Om det finns en politisk vilja att leva upp till vackra ord i Parisavtal och klimatlag så finns det naturligtvis sätt att stoppa expansionen av den fossila industrin och istället skapa hållbara jobb. Om man vill så går det.
Jag ska inte låtsas som att frågan är enkelt löst och besvarad, men att demokratiskt valda regeringar med höga ambitioner för att rädda världen ska kunna hindra mångmiljardindustrier i oljebranschen från att öka sina utsläpp måste vara möjligt. Om politik ska bära någon sorts mening i en tid av klimatkris måste det gå.
Det kan inte vara lagen som stoppar oss från att stoppa utsläppen.
För om Preem har lagen på sin sida, ja vad säger det egentligen om lagen?
